Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – September 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Depraved World
ARTIST: Baest
VALD AV: Fredrik S


Amelie: Danska Baest levererar. Det är melodisk döds och allting är väl alldeles rätt… Men är det så himla kul egentligen? Varmt men ändå inte den där riktiga hettan.
Martin: Jag vill gilla detta mer än jag gör. Baest är ett av Danmarks bästa band, men detta fastnar inte lika mycket som bandets tidigare material. Det är inte dåligt på något sätt, men ändå kan jag inte slita mig från känslan att bandet är kapabelt till så mycket mer. Ljummet.
Robert: Sprillans nya plattan ”Colossal” är Baests bästa platta så här långt. De vågar ta ut svängarna, och blandar sin pansarvagnsdöds med… ja, ett sjuhelsickes sväng från typ 70-talsrockenen ibland. Depraved World är en okej låt, men gör inte skivan rättvisa då det finns starkare spår på plattan. Ändå: varmt!
Fredrik A: För er som inte läst min recension av Baest senaste album “Colossal” på siten så tyckte jag att bandet tog ut djärva svängar men lyckades inte hela vägen. Det talar även för albumets sista låt Depraved World. Ganska varmt men blir inte hett.

LÅT: We Stand United
ARTIST: Eleine
VALD AV: Fredrik A


Robert: Härligt chugga-chugga-riff med bra tugg utgör grunden i den här låten, men som vanligt med ELEINE blir det helt enkelt för… banalt. Svalt!
Fredrik S: Behaglig tyngd i introts tugga-tugga-riff, som ändå känns lite småtrist när det övergår i att utgöra vers. Den raka fyrtakten på trummorna gör att det känns platt. Fin skönsång med bra melodi i refrängen, men det hade även här behövts något som gav en smula mer tryck. Gitarrsolot känns tyvärr också mest som något som skall bockas av. Eleine gör egentligen inget fel, det är habilt och rätt elegant hantverke, men det saknas hooks i lite för stor utsträckning. Några fler tempoväxlingar på trummorna hade varit en bra start. Utan att vara dåligt, så… svalt.
Amelie: Har aldrig älskat Eleine men det här var ändå ovanligt mesigt. Naä, jag vet verkligen inte i vilket sammanhang riktigt som jag skulle vilja stå eniga med just detta band? Rysande kyligt.
Martin: En smula småtrevligt för stunden, men lika snabbt bortglömt när man lyssnat färdigt. Det skaver ganska mycket för lite för att jag ska känna att detta vill jag höra mer av. Oförargligt och inte alls varmt.

LÅT: The Slave That You Are
ARTIST: Green Carnation
VALD AV: Martin


Robert: Alltså… grodkväkarsången med aggressiv dubbeltramp? Jag faller pladask – sjukt bra! Sen dyker refrängen upp som en överraskning, men det funkar och undertecknad svettas av hettan… till dess att det dyker upp ett flummigt och helt meningslöst mellanspel?!? WTF? Mitt i tuffheten ska vi alltså tugga halmstrån och röka på, typ? Det här lyckas vara stekhett och samtidigt få mig att inte vilja lyssna. Det är ju en bedrift i sig…
Fredrik A: Green Carnation är för mig en ny bekantskap men musiken känns igen. När jag googlar bandet läser jag att de är från Norge. Och då går det upp för mig att det är ju landsmännen Enslaved jag hör Green Carnations musik. Absolut inget plagiat men de rör sig i samma kölvatten av progressiv metal med melodiösa och black metal-inslag. Låten får upp mitt intresse och jag kommer ge hela albumet en chans.
Amelie: Gotiskt svart: check. Melodiskt: check. Norskt: check. Varför har jag inte lyssnat på Green Carnation tidigare?? Denna låt är som att höra Enslaved i deras mer progressiva skepnad. Ändå är jag inte helsåld. Brukar gilla växling mellan growl/scream och rensång men här är det som att få ta del av två helt olika låtar som mixats. Vad är det det kallas, som var så himla populärt för några år sedan? Så, ömsom brinnande hett och ömsom totalt nedkylande, vilket gör helheten rätt ljummen.
Fredrik S: En salig blandning detta! Lagom rå och skitig black metal emellanåt, sen kommer refrängen med progressiva drag och snäll skönsång, innan breaket plötsligt blir halvflummig doom med rötter i akter som Candlemass och 80-talets Black Sabbath. Spretigt deluxe – men alla komponenter håller i sig god klass. Sammantaget landar vi i ganska god sensommarvärme på termometern här.

LÅT: Sarcophagi Of The Soul
ARTIST: Revocation
VALD AV: Robert


Fredrik S: Relativt teknisk döds men med old school-vibbar både i den gutturala growlen och produktionen. Riffandet är skönt, sången försvinner dock lite för mycket i mixen. Köttigt på ett trivsamt sätt, men inte alltför fantasifullt. Ljummet.
Fredrik A: Teknisk dödsmetal som går i en rasande fart men inte tummar på låtskrivandet. Många band i denna genre tenderar att fokusera på framförandet snarare än att komponera minnesvärda låtar. Revocation lyckas med att både hantera sina instrument till fullo och skapa riff och låtar som sitter kvar. Det är så bra att jag kommer att lyssna på albumet men inte köpa vinylen.
Amelie: In Flames?? Ja men, ibland är det typ Anders Fridén jag hör i sång och growl. Kanske är det också Jens Bogrens mix som bidrar till att det här amerikanska bandet känns så svenskt hemtamt? I varje fall faller jag, och detta är varmt mot det riktigt heta.
Martin: Någon annan som får sköna vibbar av Necrophagist av introt? Revocation kan sin historia, men står alldeles ypperligt på egna ben. Rytmiken i både trum- och gitarrspelet sitter som en keps från helvetet, och det finns gött sväng också. Löjligt bra och hetare en helvetets flammor.

LÅT: Marter
ARTIST: Der Weg Einer Freiheit
VALD AV: Amelie


Martin: En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Der Weg Einer Freiheit gör allt rätt här – det är sagolikt stämningsfullt, och det är inte svårt att sjunka ner i ett tillstånd av stark känslomässig påverkan. Dubbelt plus för det sinnessjukt förträffliga trumspelet och den fina produktionen. Detta är svinhett!
Fredrik A : Äntligen fick jag en skiva att möta hösten med. Melankolin och mörkret är total i tyskarnas ambienta och post progressiva black metal. Likväl som jag hör Mayhem i bandets musik, påminner mig låtskrivandet om Cult Of Luna. Detta är glödhett och jag ska lyssna vidare på Der Weg Einer Freiheit.
Robert: Åh! Det är härligt att återse gamla bekantskaper, och tyskarnas tidiga år var jag en av deras följeslagare. Sen tappade vi kontakten av någon anledning, men de har inte ändrat sig nämnvärt. Episk, svepande emotionell och storslagen black metal är det som gäller, möjligen är de mer polerade och välproducerade nu än back in the days. Fin bit!
Fredrik S: Bitvis episkt stämningsfull black metal, åt det svalt melodiska hållet. Vackra körer som smyger med i bakgrunden bidrar till skönheten, och produktionen är väl lämpad för låtens karaktär. Sen finns det också stycken under numrets dryga nio minuter där det går liiite på tomgång, och blir för monotont. Men i det stora hela en stark låt, som absolut pockar på vidare lyssning.

Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.

Listor

Hot or not? – Juli 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Scum
ARTIST: Clawfinger
VALD AV: Amelie

Martin: Det enda jag kan sympatisera med här är låtens budskap. I övrigt är detta så iskallt att öronen får frostskador.
Fredrik A: Metal som passar perfekt på förfesten och får igång tempot i en. Till det svängiga machoriffandet en text, som jag tolkar, beskriver ett rövhål (läs: Donald Trump). Men efter 2-3 spelningar av låten på förfesten så räcker det.
Robert: Clawfinger! Jag lyssnade igenom deras ikoniska ”Deaf Dumb Blind” för att försöka få lite sammanhang här, och.. .jodå, det är ju mer eller mindre samma band. Samma lyrik, samma stil. Cudos för att inte ha ändrat sig alls tycker jag. Problemet är kanske att det inte åldrats så där vansinnigt väl, och att jag har ändrats. Det som kändes rebelliskt och finurligt träffsäkert då känns mest ostigt och en aning barnsligt nu. Det är inte ni, det är jag. Så det blir mest ljummet och lite avslaget här…
Fredrik S: Okej, två saker. ETT: Jag köpte ”Deaf Dumb Blind” när det begav sig i mitten på 90-talet. Clawfinger är således kult, och ett band jag vill tycka bra om. TVÅ: utan att bli överdrivet politisk, och med respekt för att vi har åsiktsfrihet i det här landet, så gillar jag verkligen verkligen inte Donald Trump. Således borde den här låten egentligen falla mig i smaken. Men sen är det ju det här med att nivån på lyriken i texten hade fått en genomsnittlig mellanstadie-elev att framstå som denna generations Shakespeare. Det är så erbarmligt infantilt och i outhärdligt komplett avsaknad av minsta spår av verkshöjd, att det är helt omöjligt att inte ta fram skämskudden. Musikaliskt är det väl okej, men helhetsintrycket triggar fight or flight-systemen hårt. Iskallt, dessvärre.

LÅT: Collateral
ARTIST: Blood And Bones
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Det är bara att erkänna, jag hade inte reagerat på den AI-genererade rösten om jag inte sett kommentarer likt Martins först. Kulturupplevelse handlar inte enbart om mottagare, sändaren är en del i helheten och sådant som detta kommer vi få leva med framöver. Jag har många åsikter men inga svar. I övrigt är låten inte alls tokig.
Martin: Tycker ni att detta låter meh? Det är för att detta är delvis AI-genererad musik. Som sådant faller detta totalt för min del. Iskallt med snudd på provocerande uselt.
Robert: Skapligt okej låt stundtals, men… herregud vad själlöst och enligt mallen  Tänkte jag. Sen fick jag se att det är AI-genererad sång, och det känns nästan bra. Hellre att detta kommer från en maskin än från någon av kött och blod,, även om tydligen instrumenten är ”riktiga”. Nja, det faller på att det helt enkelt är för generiskt, ironiskt nog.
Fredrik A: Skön kraftfull refräng men resten av låten går mig förbi. Har hört denna typ av metal till leda. Det krävs mer för att imponera på mig.

LÅT: The Rot Beneath
ARTIST: Grand Cadaver
VALD AV: Fredrik A

Robert: Är ju typ fusk att ta denna låt på Hot or Not. Skitbra såklart, och en dänga som gått ett knippe varv hos undertecknad innan den hamnade på den här listan. Stekhett!
Fredrik S: Stabil och kompetent dödsmetall av den gamla skolan. Lite av en musikalisk kebabpizza, ont om pretentioner och särskiljande drag, men funkar det så funkar det. Vilket det gör i fråga om Grand Cadaver och deras The Rot Beneath, som svänger skönt. God sommarvärme på detta nummer.
Amelie: Säg Mikael Stanne och jag säger: Ja tack, oavsett genre. Fortfarande är Dark Tranquillitys med sin melodiska dödsmetall den form jag föredrar allra mest men både mjukmörka gotiska Cementery Skyline, kompis-retro-bandet The Halo Effect eller, som här, något mer åt ren death metal i form av Crand Cadaver smakar också finfint. Riktigt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta. Ja, jag inser att Grand Cadaver mest är ett band som finns för att medlemmarna ska få lira den här typen av döds. Men när det görs med sådan här kvalitet i hantverket då är det bara ljuvligt. Varmt.

LÅT: Song Of The Cranes
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin

Robert: In Mourning gör ju aldrig fel, det ska vi nog börja med att konstatera. Sen är frågan: hur mycket rätt gör de? Denna gången en hel massa, speciellt refrängen som kommer in och härjar runt 2-minutersstrecket får mig i att veva runt med högernäven i luften och vilja ha mer. Stekhett även detta!
Fredrik A: Välspelat och vi bjuds på många olika element. Allt från rytmiskt tekniska riff, skönsång, tvåtakt och bra melodier. Efter flera lyssningar har låten växt på mig och jag börjar förstå strukturen. Den utmanar mig på ett intressant sätt och jag blir nyfiken på att lyssna på mer.
Amelie: Småtrevligt men inget jag går i taket för. Sockersött intro och medsångsvänligt, melodiskt growl. Badvattenstemperatur denna heta juli 2025. Ljummet.
Fredrik S: Inte In Mournings allra vassaste vapen, men visst är deras blandning av finstämd melankoli och rivig desperation trivsam även här. Vackert utan att vara insmickrande, mörkt utan att vara otillgängligt. Gott så.

LÅT: Serpent On The Cross
ARTIST: Paradise Lost
VALD AV: Robert

Fredrik S: Vansinnigt elegant intro som fortsätter att växa med varje lyssning, och spåret som helhet känns absolut som klassisk Paradise Lost. Sen hade låten mått bra av lite fler tempo- eller formskiftningar, och sånginsatsen låter i ärlighetens namn en liiiiten aning… trött? Eller ja, för jämntjock, i alla fall. Så någon glödhet temperatur tycker jag kanske inte uppnås. Sen är förstås Paradise Lost även på en ”bara bra” dag en jäkligt kompetent goth/doom-orkester, så mer varmt än kallt, absolut.
Fredrik A: Melankolin har länge varit ledstjärna för detta brittiska gäng och det fortsätter den att vara i bandets nysläppta singel “Serpent On The Cross”. Låten är riktigt bra och den drabbar mig. Det melodiska gitarrspelet till trots, så går fraseringarna rakt in i mig. Melodierna är ljuset som lyser igenom det tunga mörkret. Efter denna singeln har jag höga förväntningar på det kommande albumet.
Amelie: Ja, vad ska man säga? Kunde själv tro att jag nån gång, till slut, skulle tröttna på att höra nytt – som inte låter så nytt det erkänns – från britterna men, nej. Det funkar varenda jäkla gång. Hett som julisolen och självklart omgångens bästa spår.
Martin: Att använda oboe i inledningen är ju bara så bra! Och jag slutar inte att tycka om låten som jag tycker är omgångens starkaste. Fylld med känsla lyckas Paradise Lost övertyga mig om att jag inte bara vill, utan måste, kolla in fullängdaren när den släpps. Hett!