Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Oktober 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hydra
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Amelie

Martin: Nästa stora band att komma från Sverige? Ja, det kan vara så. Så varför berör detta mig inte mer? Visst, det är tungt som bara den, produktionen sitter, men det fastnar inte speciellt länge i skallen hos mig. Då har bandet övertygat mer innan. En låt som gjord för att appellera till många, säkerligen, men lite väl trygg och städad. Ljummet.
Fredrik A: Detta tar inte tag i mig alls. Framförallt har jag svårt för när instrumenten låter mer som maskiner, än just instrument. Bandet är duktiga på sitt hantverk men det tilltalar inte mig över huvud taget.
Robert: Sveriges nya metal-kelgrisar Orbit Culture är ojämna. När de är som bäst så hittar de ett Gojira-liknande sväng, när de är som svagast är det en fest av stötig industrisörja. (Andra låten Bloodhound från nya plattan ”Death Above Life” kan faktiskt vara det sämsta jag hört 2025!) I denna låt hamnar man lite i mittfåran, och det är bra synd att låten inte tar slut när den falnar med en meningslös minut kvar. I slutänden ger det mig faktiskt ingenting.
Fredrik S: Får nog sälla mig till mina kollegor här. Orbit Culture är ojämna. I sina bästa stunder riktigt skönt tungt gung, men när det inte riktigt lyfter blir det tamare än det egentligen borde bli sett till teknisk färdighetsnivå; lite oklart varför. Här balanserar man på gränsen, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Hydras vagt industriella stackato-riffande. Till slut landar jag väl ändå i att det är mer bra än dåligt, men knappast något för årsbästalistan.

LÅT: 1916 (Die Südtirol offensive)
ARTIST: 1914
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Kraftfull energi och en bra låt  – men, att inleda med en dryg halv minuts gevärs-knallar(?) hör inte musiken till och drar bara ner helheten. För den som ändå lyssnar vidare är det för övrigt riktigt god temperatur på detta.
Martin: Produktionen sitter som en fläskläpp! Jag gillar 1914 sedan innan, och detta är också väldigt bra. Intensiteten uppskruvad till max och det larmas på mest hela tiden. Det börjar låta som ett mantra, men jag har upplevt bandet som bättre på tidigare alster. Detta är dock fortfarande riktigt bra. Varmt med dragning åt hett.
Robert: Att 1914 klarar att producera musik överhuvudtaget är starkt, givet att de har hemvist i Ukraina och troligen en hel del annat viktigare (?) på menyn. Detta är mer av deras utomordentliga musik, och även om det inte är något av bandet starkaste alster så är det bättre än mycket annat. Till skillnad från Orbit Culture-bidraget vill man verkligen ha sista minuten i denna låt! Varmt!
Fredrik A: Nedsvärtad dödsmetall med melodi från Ukraina. 1914 bygger sin identitet kring krig och dess historia. För mig blir detta extra starkt med tanke på vilken situation deras hemland befunnit sig i länge nu. Musiken är välspelad av kompetenta musiker men det är bandets historia och härkomst som får mig att fatta intresse för denna låt.

LÅT: Sepsis
ARTIST: Lamb Of God
VALD AV: Fredrik A

Robert: What the hell?!? Sluta genast med pratsången och dumheterna – ni är ett gäng som bör leverera groove och sväng, inte… det här? Även om låten – otroligt nog – inte är helt usel så är det bara fel. Jag kommer låtsas som om det aldrig har hänt och leva i en värld där bandets självbetitlade platta från 2020 är det senaste man släppt…
Fredrik S: Lamb of Gods… Ministry-period? Jag tycker mig även höra vissa drag av svenska Misery Loves Co, om nu någon minns dem, och Slipknot. Misstänker att många långtida fans kommer att ha rejäla issues med detta, men jag tycker faktiskt inte det är så oävet. Inte glödhett på långa vägar, men ändå skön skriksång som växlar av den mer onödiga pratsången i början, och bra moshpit-förutsättningar under andra halvan av låten. Betyg: godkänt.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandet, så förväntningarna var inte så särskilt höga. Med pratsången i den utdragna inledningen tappar jag det mesta av det lilla intresse som fanns kvar. Kylslaget.
Martin: Jag sympatiserar starkt med att Lamb Of God vill göra något annorlunda än de brukar, men känner ändå att detta känns liiiiiiiiite i svagaste laget. Inledande halvan av låten är mest såsig, och vad Randy Blythe håller på med är ren alibisång. Andra halvan är betydligt bättre, så det blir ljummet från ett band som kan betydligt bättre.

LÅT: Eradicate Taciturnity
ARTIST: Haeresis
VALD AV: Martin

Robert: Hoppla – här har vi något som pockar på full uppmärksamhet. Det är dynamiskt, och att lyssna på närmare 12 minuter Eradicate Taciturnity är inget man gör medan sinnena vandrar – tänk motsatsen till hissmusik! Mycket lovande, men personligen behöver jag mer tid att låta detta utvecklas som det förtjänar. Bara att kolla in Haeresis dock!
Fredrik A: Ett stort epos till låt som klockar in på nästan 12 minuter. Atmosfär, desperata black metal-skrik och snabba dubbelkaggar blandas till ett förföriskt nummer som jag vill stanna i. Detta är hett och jag vill lyssna mer.
Amelie: Här landar då jag i månadens omgång. Låten är 12 minuter? Hade gärna fått varit 20 för min del. Det händer en del under dessa minuter men lyssnaren bärs med i övergångarna utan störningar. Spåret är taget från Hæresis nysläppta debut, som Martin recenserar här, och den känns redan som en stark kandidat för kommande årslista… Brännande hett!
Fredrik S: Väldigt, väldigt stämningsfullt, även om 12 minuter för mig alltid (hur bra det än är) känns i överkant. Men jävlar vad mäktigt det är när det brakar loss, efter det långa men finstämda intro-partiet. Ångest och sval svärta i överflöd; musik att med ömhet vårda sin depression till… Med god marginal omgångens bästa spår, och håller plattan (med denna för mig helt nya bekantskap) ungefär samma kvalitet rakt igenom, en given kandidat för årsbästalistan. Svetslåge-hett!

LÅT: Possess, Bind and Devour
ARTIST: Eldfödd
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, vad fanken, det svänger ju! Köttid old school-döds med envetet driv i tvåtakten. Inget nyskapande, inget unikt, men ett koncept som fungerar! Solo-partiet där strax efter mitten är lite överflödigt, så skönt när det skramlar loss igen. Gillar detta skarpt!
Fredrik A: Kompetent dödsmetall med rötterna i den gamla skolan. Hör likheter med band som Autopsy, Suffocation och Morbid Angel. Sebastian Ramstedt, gitarr (Necrophobic, In Aphelion) och de övriga bandmedlemmarna uppfinner inget nytt hjul men får det gamla att snurra på utav bara helvete. Hett och ett plus till ett snyggt bandnamn!
Amelie: Ännu ett projekt av Sebastian Ramstedt vilket vuxit sig till ett fullt band på kort tid. Första demon kom i mars i år medan denna låt återfinns på EP:n som släpptes nu i oktober. Snabba puckar. Detta är absolut inte In Aphelion, Ramstedts black metal-band som för mig fortfarande är helt unikt bra, nej nej – Eldfödd spelar gammal hederlig döds och gör det med den äran. Härligt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta, trots att det följer mall 1 A när det kommer till döds. Men jag gillar den mallen, och Eldfödd ser till att nackmuskulaturen får slita ont med ett frenetiskt två-taktande, stygga riff och härligt gastande sång. Hett om man gillar döds!

Listor

Hot or not? – September 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Depraved World
ARTIST: Baest
VALD AV: Fredrik S


Amelie: Danska Baest levererar. Det är melodisk döds och allting är väl alldeles rätt… Men är det så himla kul egentligen? Varmt men ändå inte den där riktiga hettan.
Martin: Jag vill gilla detta mer än jag gör. Baest är ett av Danmarks bästa band, men detta fastnar inte lika mycket som bandets tidigare material. Det är inte dåligt på något sätt, men ändå kan jag inte slita mig från känslan att bandet är kapabelt till så mycket mer. Ljummet.
Robert: Sprillans nya plattan ”Colossal” är Baests bästa platta så här långt. De vågar ta ut svängarna, och blandar sin pansarvagnsdöds med… ja, ett sjuhelsickes sväng från typ 70-talsrockenen ibland. Depraved World är en okej låt, men gör inte skivan rättvisa då det finns starkare spår på plattan. Ändå: varmt!
Fredrik A: För er som inte läst min recension av Baest senaste album “Colossal” på siten så tyckte jag att bandet tog ut djärva svängar men lyckades inte hela vägen. Det talar även för albumets sista låt Depraved World. Ganska varmt men blir inte hett.

LÅT: We Stand United
ARTIST: Eleine
VALD AV: Fredrik A


Robert: Härligt chugga-chugga-riff med bra tugg utgör grunden i den här låten, men som vanligt med ELEINE blir det helt enkelt för… banalt. Svalt!
Fredrik S: Behaglig tyngd i introts tugga-tugga-riff, som ändå känns lite småtrist när det övergår i att utgöra vers. Den raka fyrtakten på trummorna gör att det känns platt. Fin skönsång med bra melodi i refrängen, men det hade även här behövts något som gav en smula mer tryck. Gitarrsolot känns tyvärr också mest som något som skall bockas av. Eleine gör egentligen inget fel, det är habilt och rätt elegant hantverke, men det saknas hooks i lite för stor utsträckning. Några fler tempoväxlingar på trummorna hade varit en bra start. Utan att vara dåligt, så… svalt.
Amelie: Har aldrig älskat Eleine men det här var ändå ovanligt mesigt. Naä, jag vet verkligen inte i vilket sammanhang riktigt som jag skulle vilja stå eniga med just detta band? Rysande kyligt.
Martin: En smula småtrevligt för stunden, men lika snabbt bortglömt när man lyssnat färdigt. Det skaver ganska mycket för lite för att jag ska känna att detta vill jag höra mer av. Oförargligt och inte alls varmt.

LÅT: The Slave That You Are
ARTIST: Green Carnation
VALD AV: Martin


Robert: Alltså… grodkväkarsången med aggressiv dubbeltramp? Jag faller pladask – sjukt bra! Sen dyker refrängen upp som en överraskning, men det funkar och undertecknad svettas av hettan… till dess att det dyker upp ett flummigt och helt meningslöst mellanspel?!? WTF? Mitt i tuffheten ska vi alltså tugga halmstrån och röka på, typ? Det här lyckas vara stekhett och samtidigt få mig att inte vilja lyssna. Det är ju en bedrift i sig…
Fredrik A: Green Carnation är för mig en ny bekantskap men musiken känns igen. När jag googlar bandet läser jag att de är från Norge. Och då går det upp för mig att det är ju landsmännen Enslaved jag hör Green Carnations musik. Absolut inget plagiat men de rör sig i samma kölvatten av progressiv metal med melodiösa och black metal-inslag. Låten får upp mitt intresse och jag kommer ge hela albumet en chans.
Amelie: Gotiskt svart: check. Melodiskt: check. Norskt: check. Varför har jag inte lyssnat på Green Carnation tidigare?? Denna låt är som att höra Enslaved i deras mer progressiva skepnad. Ändå är jag inte helsåld. Brukar gilla växling mellan growl/scream och rensång men här är det som att få ta del av två helt olika låtar som mixats. Vad är det det kallas, som var så himla populärt för några år sedan? Så, ömsom brinnande hett och ömsom totalt nedkylande, vilket gör helheten rätt ljummen.
Fredrik S: En salig blandning detta! Lagom rå och skitig black metal emellanåt, sen kommer refrängen med progressiva drag och snäll skönsång, innan breaket plötsligt blir halvflummig doom med rötter i akter som Candlemass och 80-talets Black Sabbath. Spretigt deluxe – men alla komponenter håller i sig god klass. Sammantaget landar vi i ganska god sensommarvärme på termometern här.

LÅT: Sarcophagi Of The Soul
ARTIST: Revocation
VALD AV: Robert


Fredrik S: Relativt teknisk döds men med old school-vibbar både i den gutturala growlen och produktionen. Riffandet är skönt, sången försvinner dock lite för mycket i mixen. Köttigt på ett trivsamt sätt, men inte alltför fantasifullt. Ljummet.
Fredrik A: Teknisk dödsmetal som går i en rasande fart men inte tummar på låtskrivandet. Många band i denna genre tenderar att fokusera på framförandet snarare än att komponera minnesvärda låtar. Revocation lyckas med att både hantera sina instrument till fullo och skapa riff och låtar som sitter kvar. Det är så bra att jag kommer att lyssna på albumet men inte köpa vinylen.
Amelie: In Flames?? Ja men, ibland är det typ Anders Fridén jag hör i sång och growl. Kanske är det också Jens Bogrens mix som bidrar till att det här amerikanska bandet känns så svenskt hemtamt? I varje fall faller jag, och detta är varmt mot det riktigt heta.
Martin: Någon annan som får sköna vibbar av Necrophagist av introt? Revocation kan sin historia, men står alldeles ypperligt på egna ben. Rytmiken i både trum- och gitarrspelet sitter som en keps från helvetet, och det finns gött sväng också. Löjligt bra och hetare en helvetets flammor.

LÅT: Marter
ARTIST: Der Weg Einer Freiheit
VALD AV: Amelie


Martin: En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Der Weg Einer Freiheit gör allt rätt här – det är sagolikt stämningsfullt, och det är inte svårt att sjunka ner i ett tillstånd av stark känslomässig påverkan. Dubbelt plus för det sinnessjukt förträffliga trumspelet och den fina produktionen. Detta är svinhett!
Fredrik A : Äntligen fick jag en skiva att möta hösten med. Melankolin och mörkret är total i tyskarnas ambienta och post progressiva black metal. Likväl som jag hör Mayhem i bandets musik, påminner mig låtskrivandet om Cult Of Luna. Detta är glödhett och jag ska lyssna vidare på Der Weg Einer Freiheit.
Robert: Åh! Det är härligt att återse gamla bekantskaper, och tyskarnas tidiga år var jag en av deras följeslagare. Sen tappade vi kontakten av någon anledning, men de har inte ändrat sig nämnvärt. Episk, svepande emotionell och storslagen black metal är det som gäller, möjligen är de mer polerade och välproducerade nu än back in the days. Fin bit!
Fredrik S: Bitvis episkt stämningsfull black metal, åt det svalt melodiska hållet. Vackra körer som smyger med i bakgrunden bidrar till skönheten, och produktionen är väl lämpad för låtens karaktär. Sen finns det också stycken under numrets dryga nio minuter där det går liiite på tomgång, och blir för monotont. Men i det stora hela en stark låt, som absolut pockar på vidare lyssning.

Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.