Kategoriarkiv: Live

Live: Opeth på Copenhell

ARTIST: Opeth
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni, 2017

OPETH visar som vanligt att de är ett av världens bästa band. Allt är som det brukar med andra ord. 

Innan fotograferna – ja, jag räknas till dessa idag då kollega Susanne som skulle ha fotat blivit sjuk – släpps in i fotodiket får vi reda på att det endast är under konsertens första två låtar som det är tillåtet att fotografera. Detta leder direkt till skämt om att då är det ju gott om tid, för är det något som OPETH är kända för så är det låtar av modell längre.

Att festivalen bokat OPETH kan ses som en trygg bokning. OPETH vet vad de sysslar med, och de har – fortfarande – en förmåga att fånga nästan vilken publik som helst med sin musik som på skiva efter skiva har visat vilket låtskrivargeni Mikael Åkerfeldt är.

Med en timme till sitt förfogande blir det inte mycket tid för mellansnack, vilket är synd då Åkerfeldt tillhör en skara frontpersoner som är riktigt bra på detta, och inte så mycket tid till att spela musik heller. Men med de sex stycken musik vi får oss till livs så går det ändå att hävda att OPETH redan här sopar banan rent låtmässigt med rätt så många andra band.

OPETH väljer att köra tre låtar från senaste plattan “Sorceress” – titellåten, Cusp Of Eternity och Era där den senaste har vuxit ut till ett monster i sin liveskrud och då Åkerfeldts sång har kommit igång på allvar. Vid sidan av dessa kör bandet Ghost Of Perdition från “Ghost Reveries”, Heir Apparent från “Watershed” och Deliverence från skivan med samma namn. Och det är rent rörande att se tre grabbar, knappt 20 fyllda gå fullständigt bananas till inledningen av Heir Apparent där den som tvivlat på exakt hur hårt Martin Axenrot slår får bevis på att han faktiskt är ute efter att slå ihjäl sina cymbaler.

Har ni koll på hur vår bevakning ser ut av OPETH så vet ni med er att bandet tillhör mina favoriter, och att jag oftast lägger in brasklappen att bandet alltid är att föredra inomhus, och inte på festivaler då de får alldeles för kort speltid. Och lite samma känsla fick jag även igår, men just hur folk reagerade – och då pratar jag om folk som är födda på slutet av 1990-talet – på material som skrevs och gavs ut när de var mycket små eller ens födda – den saken imponerar OPETH med. Med sin musik, sin spelskicklighet och sin förmåga att engagera så pass långt in i karriären.

Jag har sett OPETH i bättre form, men det krävs en dåre för att inte inse att även på dagar då bandet får för kort speltid för att verkligen växla ut och då setlistan består av ganska givna val, ja då är ändå OPETH bättre än de flesta.

Live: Europe på Copenhell

ARTIST: Europe
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni 2017

Mjukt och mjäkigt? Inte en chans när ett av Sveriges genom tiderna största hårdrocksband står på scen. 

EUROPE sticker ut lite bland de till största delarna stenhårda banden som gästar Copenhell. Med en karriär baserad i den mer melodiska foran så kanske man kan tycka att bandet hör hemma mer på, säg, Sweden Rock Festival än Copenhell, men det är inget som märks eller ens påverkar denna superrutinerade grupp från Upplands-Väsby.

Det tokröjs i publiken från start med relativt nya låten War Of Kings. Joey Tempest är på ett strålande humör och svänger ledigt med sitt mikrofonstativ. Det som jag mest noterar med EUROPE av idag är dels den rent otroliga bredden i bandets musik. Från dagens mer bluesiga rock, via de storslagna melodierna från bandets 1980-tal till de rent svulstiga tongångarna från ja, ni vet vilken skiva eller hur? Allt levereras med samma professionalism, och rent av glädje.

 

 

 

 

 

 

Det är fantastiskt att se ett band som har spelat Rock The Night, Superstitious eller The Final Countdown tusentals gånger lira dessa med osviklig precision och dessutom få en ganska ung publik att röja till låtar som i vissa fall har över 30 år på nacken.

EUROPE utstrålar som band idag en livaktighet och samtidigt mognad som får bandets av ekonomiska bekymmer färgade historia att verka väldigt avlägsen. Nu tillåts åter musiken att stå i centrum – och det är bra, för det EUROPE jag såg igår verkar ha en hel del verksamma år framför sig.

Live: Bæst, Rising och Hatesphere på Copenhell

ARTIST: Bæst, Rising & Hatesphere
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni 2017

Den danska metalscenen har på de senaste åren fått en rejäl uppryckning. De danska akterna på årets upplaga av Copenhell behövde verkligen inte skämmas för sig – på lördagen visade två relativt nya band och ett styck åldergäng att scenen lever och frodas. 

Precis när BÆST går på scen öppnar sig himlen. Det är regn av karaktären att ingen kan undkomma, trots att så många som möjligt som står framför Pandemoniumscenen försöker fly det obarmhärtigt fallande regnet. BÆST själva inser att här gäller det att jobba för att få igång publiken. Det gör bandet, vars musik  som verkligen hämtar sin inspiration från 1990-talets dödsmetallscen, och sannerligen inte saknar möjligheter till röj. Trots att musiken  låter som ett ENTOMBED från början av 1990-talet känns den tillräckligt innovativ och ej unket nostalgiskt tillbakablickande för att jag ska gå igång ordentligt på det här bandet från Århus. Sångaren Simon Olsen sliter verkligen hårt för att få igång publiken, och lyckas till slut få folk att strunta i regnet och röja som tokdårar. Att solen dessutom kommer fram lagom till den avslutande låten och den för dagen första wall of death gör att BÆST avgår med en rejäl arbetsseger. Att det här bandet är osignat är ett bedrövligt faktum som jag hoppas snart rättas till.

 

 

 

 

 

Köpenhamnska RISING lirar en djupt sympatisk blandning av sludge och hårt svängande musik. Jag tycker att sångaren Morten Grønnergards uttryck  lite påminner om en viss sångare vid namn Robert Plant under åren i LED ZEPPELIN, och 70-talsvibbarna är ganska så påtagliga i bandets rent fantastiska musik. Om Grønnergards kroppsspråk på scen mest utstrålar koncentrerad värdighet så utstrålar ene gitarristen Anders Bo Rasmussen ett rent episkt röj. Du glade vilken stenhårt arbetande gitarrist!

 

 

 

 

 

HATESPHERE har varit med länge, blivit uträknade, bytt medlemmar i hög grad  och har idag bara en originalmedlem i gitarristen Peter Lyse Hansen. Att bandet får nöjet att spela på den största av Copenhells tre scener måste kännas oerhört bra för denne gitarrist som under alla år stretat vidare, helt oförvägen.

Nöjd ser också Esben Einegaard Kjær Hansen när han drar igång en uppvisning i ren rå-thrash som höjer tvåtaktsration på festivalens sista dag till stratosfäriska nivåer. Bandets energinivå smittar av sig nåt så oerhört på publiken att säkerhetspersonalen får slita hårt för att få ner alla crowdsurfande i fotodiket, bara för att se samma personer springa rakt tillbaka in i moshpiten. Bäst är bandet när de matar på för fullt, och öset som HATESPHERE levererar är på en sådan nivå att inte ens en icke fungerande mick för gästande Trevor Strnad (THE BLACK DAHLIA MURDER) på Iconoclast kan förhindra denna rent triumferade konsert som Århusbandet bjuder på.