Kategoriarkiv: Skivor

Wilderun – Veil Of Imagination

ARTIST: Wilderun
TITEL: Veil Of Imagination
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Veil Of Imagination” är skivan som sent in i spelet gör att jag kommer att få ändra om i min årsbästalista. Det brukar alltid dyka upp en sådan skiva, men frågan är om Bostonbandets tredje skiva kan vara den starkaste skivan att göra just detta.

WILDERUN spelar en maffig symfonisk progressiv metal med dödsinslag, och de gör det med en ackuratess som tar andan ur mig. Den här skivan ligger snubblande nära full pott.

Trots att “Veil Of Imagination” klockar in på över en timme i speltid, så känns inte en enda sekund överflödig eller alibiartad. Varje låt – från den rent episka öppnaren The Unimaginable Zero Summer – till avslutaren och minst lika mastodontartade When The Fire And The Rose Were One – känns genomarbetad och fyller väl sin plats på plattan.

Balansen mellan det hårda och mäktiga är påtaglig. Men framför allt så är “Veil Of Imagination” en oerhört vacker skiva. Det finns sektioner av musik som fullständigt bedövar med sin – och här tar jag i – skönhet.

Medlemmarnas förmågor smälter samman till en enhet på ett underbart sätt. Samtliga medlemmar övertygar minst sagt med sin spelskicklighet, och det är faktiskt helt ofattbart att det här gänget är osignat!

“Veil Of Imagination” är en av de starkaste plattorna jag hört i år, och då har jag lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den. Och den fortsätter bara att växa. Kolla in den.

Wolfbrigade – The Enemy: Reality

ARTIST: Wolfbrigade
TITEL: The Enemy: Reality
RELEASE: 2019-11-08
BOLAG: Southern Lord Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Egentligen är det möjligt att förklara essensen av WOLFBRIGADE och deras “The Enemy: Reality” genom blott två korta kommentarer:

  • 10 låtar, 27 minuter och 37 sekunder.
  • Den musikaliska bastard-avkomman till MOTÖRHEAD och tidiga 90-tals ENTOMBED.

Ja, där var vi väl klara, då?

Nja, riktigt så futtiga skall vi väl inte vara. Men ovanstående räcker ändå ganska långt. Detta anrika svenska gäng har genom sina grundande medlemmar trots allt rötterna i lika delar punk (ANTI CIMEX) och dödsmetall (OBSCURE INFINITY) och det sitter liksom fortfarande kvar i bandets DNA. Det är skitigt, skitigt som en lerig, öl- och pissfläckad jeansväst på rockfestival, och energiskt som en ångpanna utan säkerhetsventil – det kan smälla när som helst…

Musikaliskt innebär detta släpp inget nytt under solen för de som sedan tidigare är bekanta med Mariestads-kombon. Det är mestadels skramlig tvåtakt som gäller, även om ett och annat mellantempo-parti också letar sig in i materialet. WOLFBRIGADE är dock som allra bäst just när gaspedalen är hårt nertrampad ända i golvet, vilket den är med störst finess (nåja, tveksamt ordval) på spår som Narcissistic Breed, Wells of Dispair och inledande Sum of All Vices. Bland de tempo-mässigt lite lugnare låtarna är det Human Beast som svänger bäst.

“The Enemy: Reality” är lite som en urspårad spontanfylla på folköl och billig sprit i goda vänners lag – där finns kanske varken pretentioner eller kulturell verkshöjd, och det kan bli slitsamt efter ett tag, men det innebär definitivt inte att det är utan poänger. Gott så.

Naga – Void Cult Rising

ARTIST: Naga
TITEL: Void Cult Rising
RELEASE: 2019-11-15
BOLAG: All Noir

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Musik som härstammar från bördiga Neapel, Italien, måste väl med all rimlighet vara varm, livsbejakande och svängig, eller hur?

Nja.

Vi säger välkomna upp på scen till NAGA, en trio från nämnda stad. Jag misstänker att deras fotspår i scentrappan sprider rimfrost runt omkring sig, och att ljuset och värmen i lokalen på något märkligt sätt plötsligt har försvunnit. Italienarnas tredje giv, “Void Cult Rising”, är mörk, karg, ångestladdad och kylig. Den ger inga som helst vibbar av lättjefullt plockmats-ätande, liggande på en välstoppad divan höljd i Kampaniens ljumma skymningsljus, utan känns snarare som en rimlig tonsättning av den nordiska mytologins is-helvete Nifelheim.

I pressreleasen från skivbolaget beskrivs italienarnas musik som “blackened doom”, och det är väl inte helt orimligt. Det går även att tänka på anrättningen som black metal i lågt tempo, givet den gravt ångestladdade skriksången som påminner mer om CULT OF LUNA än om något doomigt. Den distinktionen är väl dock något av ett “tomejto, tomato”-scenario. (Tomaterna är som sagt dock inte ett dugg solmogna, utan rejält frostbitna…)

Viss variation finns hur som helst i materialet. Inledande Only A God Can’t Save Us är ganska snabb, och sliter och drar i kopplet, något som även Bedim The Sun bitvis gör. Övriga spår är mer rakt av tungt malande, och sköljer över lyssnaren likt en trögflytande men skoningslös tsunami där vattnet virvlar smutsigt av sot, olja och blod.

Hur bra är det då? Det beror nog i stor utsträckning på lyssnarens humör. Det är som sagt ingen lättillgänglig platta, men den är onekligen imponerande stämningsfull om humöret har rätt nyans av svart. Ingenstans lider “Void Cult Rising” av den där aningen överdrivet pompösa, teatraliska ådran som ganska många “hårda” italienska band kan lida av, utan här är mörkret solitt och skickligt frambesvärjt. Dock kan anrättningen bli lite jämntjock ibland, någon ytterligare tempoväxling hade förmodligen varit av godo.

Sammanfattningsvis är jag ändå hyggligt positivt inställd till denna för mig nya bekantskap. Om någon vill ha en passande ljudkuliss till novembers mörker, slask och snålblåst är NAGA ett fullgott (om än ej banbrytande) val.