Kategoriarkiv: Skivor

Sorcerer – Lamenting Of The Innocent

ARTIST: Sorcerer
TITEL: Lamenting Of The Innocent
RELEASE: 29/5 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lirar man musik inom genren epic doom metal, då skruvas förväntningarna upp avsevärt, framför allt då SORCERERs tidigare plattor har renderat i stor acklamation.

Och “Lamenting Of The Innocent” har en hel del förtjänster. Framför allt början av skivan med inledande trion (förutom introt Persecution) bestående av The Hammer Of Witches, Lamenting Of The Innocent och Institoris är så sjukt mäktig att hade jag bedömt skivan efter bara de tre låtarna så hade betyget blivit därefter.

Desto tristare är att SORCERER väljer att fullständigt sakta ner nerven på skivan med Where Spirits Die  och sedan få den att stanna av helt med efterföljande Deliverance.

Resten av skivan kämpar ihärdigt med att få tillbaka den rent magiska känslan, men det lyckas inte. Här finns kärnan till en verkligt, om uttrycket tillåts, episk skiva, men bandet lyckas inte förvalta den starka inledningen.

Två saker som däremot håller hög klass är Anders Engbergs sång. Hans stämma är så fruktansvärt njutbar att jag faktiskt inte kan få nog av den. Den andra saken är de fantastiska gitarrsolona som oftast lyckas väcka visst liv i den senare delen av skivan.

Gillar man SORCERER sedan innan så finns här element som sannerligen inte går av för hackor, men som helhet är “Lamenting Of The Innocent” lite av en besvikelse.

Sodomisery – The Great Demise

ARTIST: Sodomisery
TITEL: The Great Demise
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland är det skönt att komma hem till mammas gata. Det känns hemtamt, om än kanske inte speciellt nydanande. Ibland räcker detta fint, och kanske mer därtill.

Det är så jag tänker när jag lyssnar på SODOMISERYs fullängdsdebut “The Great Demise”. Bandets av black influerade dödsmetall är inte på några sätt originell eller framåtblickande, men det gör ingenting när varenda riff och trumfill känns så totalt hantverks- och genremässigt fulländat. Går man in med denna inställning så kommer låtar som Arise med sin skönt hetsande tvåtakt och stämningsfulla gitarrarbete, In The Void med hemsökande melodislingor och fint gungande Until They Burn att passa som hand i handske.

Produktionen är som gjord för SODOMISERYs musik. Den är så ruggigt fyllig, och gitarrtonen är härligt smörtjock.

“The Great Demise” är en skiva som visserligen kanske bara erbjuder en stunds förströelse, men det ska man sannerligen inte förakta, speciellt inte i dessa dagar som tarvar lite extra inom detta område. Inte ens det helt lökiga bandnamnet till det oerhört fula omslaget ska avskräcka er från att kolla in den här skivan.

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.