Kategoriarkiv: Skivor

Tomb Mold – Planetary Clairvoyance

ARTIST: Tomb Mold
TITEL: Planetary Clairvoyance
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska TOMB MOLD har varit en snackis inom den underjordiska dödsmetallscenen sedan bandet startade 2015, och de har sannerligen levt upp till de förväntningar som bara har ökat med varje skivsläpp. Kommande “Planetary Clairvoyance” som släpps den 19/7 är deras hittills bästa skiva.

Den här skivan får mig att minnas varför jag älskar death metal, inte bara för att det låter så fantastiskt om det här bandet, men också för att de visar att genren fortfarande efter så många års existens kan bjuda på utveckling, och på låtar som får nackhåren att resa sig.

Inledande Beg For Life fullständigt maler ner motståndet med sin krossartyngd,  och visar hur mycket det går att variera ett grundriff. Det är så helvetiskt bra, att jag redan efter första lyssningen knappt trodde att TOMB MOLD kunde hålla stilen hela skivan. Gosse, om jag bedrog mig!

När låt två drar igång, titellåten, skuttar jag omkring som en duracellkanin från helvetet, vill dricka öl och hoppa in i en moshpit.

Det är inte bara det att TOMB MOLD har verktygen att skriva både hastig men också svängig musik som gör att jag så i det närmaste totalt dyrkar den här skivan. Det är också känslan av något hemtamt som också känns fräscht som gör “Planetary Clairvoyance” så oemotståndlig.

Payson Power och Derrick Vella bjuder på en riffkavalkad som heter duga, och deras solon har dessutom blivit riktigt bra, en sak som jag tyckte kunde utvecklas från tidigare plattor. Lägg därtill en sådan massiv inrattning av gitarrljudet att jag baxnar, så fattar ni att detta är ren ljungeld. Denna produktion gynnar också Max Klebanoffs (på både trummor och sång) trummor och Steven Musgraves bas.

Det var längesedan jag hörde en sådan genomarbetad dödsmetallplatta som “Planetary Clairvoyance”, och jag skulle inte alls bli förvånad om den dyker upp på en hel massa årsbästalistor när 2019 ska summeras. Kolla in den.

JORN – Live On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Live On Death Road
RELEASE: 2019
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

…ni vet hur det är – man har sina favoriter, och de ger man the benefit of the doubt. Så är fallet här, och det ska sägaas med en gång att betyget säkerligen hade kunnat landa på en sjua snarare än den utdelade åttan om en annan skribent åtagit sig recensionen av JORNs liveplatta “Live On Death Road”. Nu råkar undertecknad ett gott öra till den sympatiske norrmannen Jørn Lande och hans röst, så betyget väger tydligt uppåt för min del. Ni får leva med det.

Liveplattan leker med titeln från senaste (och alldeles utmärkta) studioskivan “Life On Death Road”, men precis som sig bör så får man man skön mix av egna originallåtar och en bunke coverspår när JORN levererar live. Det hör liksom till, och jag kan tänka mig få andra akter där det blivit lika starkt förknippat som med just JORN. Den här gången ger de sig på CHRISTOPHER CROSS (och SAXONs) Ride Like The Wind, OZZY OSBOURNEs Shot In The Dark, BLACK SABBATHs The Mob Rules och DIOs Rainbow In The Dark – en bra mix såklart. Även det egna materialet är väl utvalt. Favoriterna finns där såklart (Blacksong, Out To Every Nation, Bring Heavy Rock To The Land), och de mixas med en del riktigt bra och lyckade val. Life On Death Road blir lyckad live, när Jørn lånar från sig själv och sitt Dracula-projekt för att framföra Walking On Water når spelningen sin höjdpunkt. Växelsången mellan publiken och Jørn har stundtals ståpälsvarning, rentav!

Musiken som JORN framför är knappast nyskapande eller orginell, men det är heller inte tanken. Istället hyllas de gamla rock’n’roll-idealen om melodi, bluesbaserad tyngd och riktigt bra sång.

Jag gillar’t skarpt, och njnuter mer än gärna sommaren med detta som soundtrack.

Ingested – Call Of The Void

ARTIST: Ingested
TITEL: Call Of The Void
RELEASE: 2019
BOLAG: Unique Leader Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska INGESTED har visat att de kan bygga sitt skåp av brutal musik och ställa det nästan var som helst med framgång. Ganska nya EP:n “Call Of The Void” är inget undantag, men jag tycker mig höra några andra anslag här än bara de stenhårt extrema. Här finns i både Eternal Kingdoms pt. 1 och Pt. 2 fantastiskt fint, riktigt vemodigt gitarrspel som får mig att sluta ögonen, luta mig bakåt och verkligen njuta.

Om ni tror att INGESTED har blivit för mjuka, så får ni däremot tänka om. Det finns gott om hederligt rens på den här fina EP:n som får mig att längta till nästa fullängdare av bandet.

Sångaren Jay Evans svarar, som vanligt, för en riktigt dräpande vokal insats med tonvis av variation i extremerna.