Kategoriarkiv: Skivor

Baest – Venenum

ARTIST: Baest
TITEL: Venenum
RELEASE: 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ren och yster glädje är begrepp som jag alltmer har kommit att förknippa danska BAEST med. De gånger jag sett bandet på Copenhell så har den rena berusande känslan allt som oftast kunnat beskrivas som en form av våldsam glädje. Av de band som på senare år har lyft den danska metalscenen till rent magiska nivåer är BAEST mina favoriter, inte bara för att de lirar skandinavisk death metal, utan också för att de gör det med en sådan satans övertygelse att det inte går att motstå.

När bandet nu släpper sin andra fullängdare bara ett knappt år efter sin mycket imponerande debut “Dance Macabre” är det kul att kunna konstatera att den energi som bandet demonstrerar på sina konserter har tagits med in i det nya materialet.

Öppnaren Vitriol Lament är en rensfest av episka proportioner, en låt som gjord för att få igång moshpits. Lasse Revsbech och Svend Karlssons riffande kommer att få uppskattare av traditionell dödsmetall att dra på smilbanden. Och det gäller föresten genomgående på “Venenum”. Det är bara aningens synd att deras gitarrlir inte får komma fram liiiiite mer i solon.  Vitriol Lament visar dessutom hur BAEST sannerligen är ett band som trivs ihop – det är inte bara gitarrspelet som det glöder om här. Sångaren Simon Olsen demonstrerar att han är en sångare med klass – bra artikulation, ett brutal growl, och en tydlig vilja att sjunga för låten – inte helt olikt hur en viss Mikael Åkerfeldt lät på de BLOODBATH-skivor han medverkade på. Basisten Mattias Melchiorsen gör sig ett namn här, då han inte bara följer gitarrerna, bildar en solid grund med trummisen Sebastian Abildsten, utan också stundtals bryter formen och får mig att lyssna lite noggrannare. Och trummisen Sebastian Abildsten som får mig att känna mig så trygg och omhändertagen att det bara är att sluta ögonen och njuta av denne batterists underbart kompetenta spel.

Det är inte bara hastigt spel som BAEST bemästrar – långsam malande tyngd och sväng kommer redan i plattans tredje låt, Nihil, som på ett rent lysande sätt visar vad det här gänget är kapabla till. Här finns helt underbara melodislingor som får mig att tänka på NILE, tungt solitt groove och ljuvlig tvåtakt – helt klart plattans bästa spår.

Det enda som jag kan komma på som skulle kunna göra plattan ännu bättre är om bandet inte hade haft med en visserligen fin låt som Styx,  och den avslutande covern på episka BOLT THROWERs No Guts, No Glory. Den förra drar ner tempot och tyngden på skivan, och den senare är helt onödig då BAEST är mer än kapabla att hyvla ner allt motstånd på egna ben.

BAEST visar på “Venenum” att hypen kring dem är värd att ta på allvar. Det här bandet lyckas, utan att hänfalla åt ren nostalgi om det episka 90-tal som de flesta förknippar med death metal, visa att det faktiskt går att förnya och vidmakthålla en extrem fräschör som kommer att få fler att upptäcka denna fina subgrenre. Håll koll på det här gänget – de är värda er tid och er uppmärksamhet.

VAK – Loud Wind

ARTIST: VAK
TITEL: Loud Wind
RELEASE: 2019
BOLAG: Indie Recordings
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det för mig helt nya svenska bandet VAKs album “Loud Wind” ramlar ner i promoboxen från musikaliskt högst pålitliga Indie Recordings, så det är klart en måsta kolla upp vad det är. Detta visar sig vara bandets andra album efter det första självbetitlade som släpptes 2015. Sedan dess har bandet genomgått en svår tid där en av medlemmarna varit nära döden i sjukdom men rehabiliterats och återkommit. “Loud Wind” är resultatet av medlemmarnas gemensamma ansträngningar efter denna svåra tid. Det demokratiska genomförandet framhålls. Texterna är mörka och musiken dov, groovig och tung.

I promomaterialet uttalar sig en av bandmedlemmarna att “för mig har skratt alltid varit en viktig del inom metalgenren” och det må vi såklart respektera men det är då inget som lyser igenom i just detta album. Musiken är tung, lyriken tyngre. Flera av låtarna har obehagligt berörande texter. Och de fastnar. Oroande textrader som ‘The birds used to be, smaller and weak. Growing tall.’ från Birds Of Earth. Eller ‘What would you do in a lawless state? What would you do to the defenceless?’ vilket utgör hela texten till spåret Defenceless. Å andra sidan finns mer styrka att hämta i titelspåret:

We gathered at dusk
Arriving in small groups
Silent but euphoric
Knowing what’s at stake
Knowing now’s the time

Albumet är producerat av bandet självt och mixat av Magnus Lindberg från CULT OF LUNA. Skivan avslutas med en instrumental hyllning till den för några år sedan bortgångne Freddie Wadling betitlad Freddie / Time Freezes. Det är i sig en fin låt men känns ändå lite malplacerad i sitt sammanhang. Detta plus en del skumma låtavslutningar, första spåret med gnisslande oljud och tredjespåret med obehagligt knarranden, är egentligen det enda som finns att klaga på.

Sammanfattningsvis är “Loud Wind” en snyggt producerad och väldigt doom-groovig platta med ibland anade spår av orientaliskt sound. Lätt obehaglig men samtidigt mycket berörande lyrik. Allra bästa spåren är de tunga Melting Eyes och Fear The Morning samt ovan nämnda Birds Of Earth. Mycket trevlig ny bekantskap detta. Rekommenderas varmt!

Slipknot – We Are Not Your Kind


ARTIST: Slipknot
TITEL: We Are Not Your Kind
RELEASE: 2019
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är mycket att ta in det här, med inte mindre än 14 låtar, korta som långa men alla intensiva på sitt sätt. Här ryms en hel rad – jag måste säga det – bara jättekonstiga spår som inledande Insert Coin eller Death Because Of Death, Critcal Darling och Whats Next? och samtidigt rent guld såsom förstasingeln Unsainted, fantastiskt vackra A Liar’s Funeral, intensiva Red Flag, fingertoppskänsliga Spider, känslosamma Orphan, dramatiska My Pain och avslutande supersnygga Solway Firth. Ingen behöver tvivla en sekund att detta är SLIPKNOT. Det är intressant men är det verkligen det ordet en i första hand vill få i huvudet när en lyssnar till ett nytt album? Nej, jag må vara enkelspårig men det här är alldeles för mycket konstigheter inblandat för att det ska vara helt njutbart i längden.

Samtidigt som sagt ett gott antal topplåtar. Musiken må bespottas som “kommersiell nu-metal” men det spelar ingen roll, SLIPKNOT är både hög musikalisk kvalitet och hög känslofaktor, du kommer inte undan det om du ger albumet det minsta av din tid. Corey Taylor och de övriga i kollektivet gräver sig in i ditt innersta och du måste nästan vara skapt av sten om du inte blir berörd av åtminstone några av dessa låtar.

Splittrat omdöme? Ja, absolut. Och då har vi inte ens talat om den politiska twisten och hur albumtiteln är tagen från en singel som till slut inte ens platsade på plattan. Liksom ett tjugotal andra spår då bandet enligt uppgift hade bortåt 40 låtar att välja bland innan de slutliga 14 valdes. Recensenten vet inte vilket ben hon ska stå på, så tur att det finns alla möjligheter att skapa egna spellistor idag… eller hädar jag när jag skalar bort en del av konstigheterna och behåller ett kortare, tajtare, mer samspelande och därmed bättre ‘album’? Ett ‘best of’ “We Are Not Your Kind”. Är det ens tillåtet?