Kategoriarkiv: Skivor

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta ”Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, ”Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn ”Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít SængDýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om ”Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl ”snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal.  bra är åtminstone ”Berdreyminn”…

Vallenfyre – Fear Those Who Fear Him

ARTIST: VALLENFYRE
TITEL: Fear Those Who Fear Him
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

När Gregory Mackintosh lirar gitarr i PARADISE LOST flätar han slingor som kan få den mest hårdhudade hårdrockare att fälla tårar. Hans förmåga är oomtvistad, och hans renommé som sologitarrist torde vara högt. Som frontman i sitt egna sidoprojekt VALLENFYRE torde det numera vara ställt bortom alla tvivel att samma sak ska gälla avseende karl’ns förmåga att skriva och skrika till knäckande dödsmetall. ”Fear Those Who Fear Him” är den tredje given sedan debuten ”A Fragile King”, och i stort sett är det samma sound som gäller fortfarande…i alla fall ungefär. Projektet startade förstås som ett sätt att kanalisera sorgen och ilskan efter Mackintosh faders bortgång i cancer (du fattar titeln då va, den ömtåliga och svage kungen..?), och den tiden är tydligt förbi nu – det nästan hörs att VALLENFYRE nu är ett sätt att ge utlopp för behovet att komponera och framföra brutal musik… men det har ändå inte påverkan kärnan i musiken.

Skillnaden är möjligen så enkel som att där man tidigare var tvungen att hänge sig till doomanstruken långsam och livsförnekande döds eller snabb kombinerad döds/kängpunk för att behandla de inre demonerna så gör man det nu för att… ha kul. Lyssnar man på ”Fear Those Who Fear Him” kan man nästan höra hur dagens humör har färgat låten, och att det är av ren glädje och kärlek till genren som det låter precis som det gör. Får An Apothetic Grave dig att vilja drunka långsamt i ett hav av avföring? Perfekt. Då funkar den. Den följs sen av ilskna och hetsiga Nihilist som kan få vem som helst att mosha sönder sitt vardagsrum. Och så fortsätter det:  ångestfyllda Amongst The Filth följs av röjiga Kill All Your Masters, och man kan inte annat än att gilla det här. Jag har sett VALLENFYRE live, mitt på dagen och nästan utan publik (Gefle Metal Fest, 2016!) – och tamejtusan om de inte lyckades skapa såväl kalabalik som ångest lik förbannat då. Det håller man i nu med, och trots att man är en trio officiellt på den här plattan (förutom Greg återfinns Hamish Glencross på gitarr & bas samt Waltteri Väyrynen på trummor) så är man blytunga och låter som en hel elefanthjord.

”Fear Those Who Fear Him” är kanske det starkaste albumet som VALLENFYRE presterat, mycket tack vare att det faktiskt inte är totalt beckmörkt och har en del glädje i kanterna. Betyget har absolut mersmak!

The Ferrymen- The Ferrymen

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: The Ferrymen
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gubbvarning utfärdas!

THE FERRYMEN gör självbetitlad debut, och den demografiska undersökningen gör gällande att det är klassisk mjukishårdrock av melodiskt snitt, av gubbar – för gubbar. Undertecknad faller förstås väl in i den tilltänkta lyssnargruppen och gillar’t. Fattas liksom bara annat när en av mina favoritlåtskrivare i genren – Magnus Karlsson, som även har akter som ALLEN/LANDE, MAGNUS KARLSSON’S FREE FALL och PRIMAL FEAR på sitt CV – står får skapande och gitarrspelande. Gubbtrion fullbordas av Mike Terrana (trummor, och med AXEL RUDI PELL, MASTERPLAN, RAGE och allehanda tyska akter i resumén) och Ronnie Romero (sång, kanske mest känd för gapandet med RAINBOW), och på det hela är det här en alldeles typisk Frontiers Records-release.

Melodisk hårdrock av musiker ihopsatta i projektet, med en habil produktion och låtar som sätter sig rätt hårt. Egentligen vill man ju förkasta det, men det är helt enkelt för bra för det. Spela låtar som Fool You All, Still Standing Up, Cry Wolf eller The Darkest Hour och försök bibehålla en sur min om du kan! Känslan påminner mig faktiskt en hel del om förra årets giv med SUNSTORM, även om Ronnie Romero är en mindre karismatisk rocksångaren än Joe Lynn Turner. Men känslan är lite samma. Det är trevlig lyssning. Trivsam. Lätt. Och man blir på bra humör av den. Ibland behövs inte speciellt mycket mer faktiskt.

12 låtar får man, och även om ingen är dålig så kanske ett par färre hade höjt betyget. Topparna är riktigt bra dock, och framförallt första halvan av plattan har en tendens att hamna på repeat. Speciellt om man är en gubbe som gillar det lite enklare, rakare och snyggare…