Kategoriarkiv: Skivor

Avatar – Avatar Country

ARTIST: Avatar
TITEL: Avatar Country
RELEASE: 2018
BOLAG: eOne

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Delar är riktigt bra men helheten blir bara konstig. Erfarna och duktiga musiker, en sångare med otrolig bredd och riktigt bra låtmaterial med en hel del hitpotential. Detta borde kunnat bli succé men landar hos mig i ett enda stort Va??!

Det finns konceptalbum och det finns ”konceptalbum”. Jag vet ärligt talat inte vad AVATAR vill göra med den här skivan. Bara för att ordet King används i varje spårtitel blir inte helheten ett koncept. Att man hittat på en bakgrundshistoria om det fiktiva landet Avatar Country kan verka spännande men saknar djup. Jag tro, men är inte säker, att det är meningen att det hela ska vara humoristiskt. Skivan består av 6 låtar och knappa 30 minuter. Ovanpå det en massa utfyllnad som ett intro och inte mindre än två instrumentala outron. Dessutom ett spår där ”kungen håller tal”, på svenska med en speakerröst som översätter till engelska. Det är inte roligt ens första gången och att behöva hoppa över det spåret varje gång orsakar i sig att jag kommer tveka att ladda denna skiva i spelaren. Tillsammans med övriga ”spillspår” förstör det albumet som helhet.

Jag gillar AVATAR och deras musik, tro inte annat. Har följt dem de dussinet år som gått sedan Thoughts of No Tomorrow även om det har varit ett slags ”av och till”-förhållande. Tyckte bandet gick lite på tomgång efter Schlacht men kom tillbaka starkt med underbara Black Waltz 2012, som fortfarande är deras bästa platta. Sen blev det inte så kul igen. Hoppades på en nystart när detta ”konceptalbum” aviserades men blir rejält besviken. AVATAR slarvar bort sitt fina låtmaterial och dränker guldkornen i rent trams.

Enslaved – E

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

”E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? ”Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års ”In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. ”bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att ”jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.

Sons Of Apollo – Psychotic Symphony

ARTIST: SONS Of APOLLO
TITEL: ”Psychotic Symphony”
RELEASE: 2017
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Undertecknad köper skivor, klart mest av Werock-skribenterna och egentligen ohälsosamt mycket. Det är måhända en aning udda, speciellt med alla möjligheter att konsumera musik digitalt och via olika streamingtjänster som samtidigt ger provsmakandet av nya akter en helt ny dimension. Men det spelar ingen roll, det är något speciellt med att hålla i en fysisk produkt. Att läsa texten på låtarna, att följa med i konceptet samtidigt som man premiärlyssnar på en skiva man sett fram mot länge. Kalla det nostalgi, kalla det konservativt – men personligen är jag övertygad om att bandet med en bra skiva blir starkare än om den enbart finns i molnet. Inte sällan provlyssnar jag innan jag köper, men det händer att det går av bara farten och blir ett chansköp. Ibland bra, ibland mindre lyckat. Köpet av SONS OF APOLLO och deras debut ”Psychotic Symphony” får helt klart sorteras in i den senare kategorin – det är mestadels pretentiös och rätt tråkig instrumentonani som bjuds lyssnaren.

Den här supergruppen dök upp i mitt flöde när ZAKK WYLDE – gitarrist och sångarlegend med OZZY OSBOURNE och BLACK LABEL SOCIETY på meritlistan – pushade skivan, och för min del räckte det som kvalitetsbevis. Visserligen såg jag att bandet innehöll Mike Portnoy (trummor), Derek Sherinian (keyboards), Jeff Scott Soto (sång), Billy Sheehan (bas) och Ron ”Bumblemfoot” Thal (gitarr) men med tanke på hur pass snygga leveranser alla de herrarna levererat på senare år så tänkte jag att dte var lugnt. Gillar ju akter som THE WINERY DOGS och BLACK COUNTRY COMMUNION så det blir väl kanon.

Inte.

Detta är nämligen stundtals sjukt svängigt, tajt och lockande men lika ofta pendlar det mellan bedrövligt och helt olyssningsbart. Det är musik där musikerna vill visa hur duktiga man är, med resultatet att det blir en ren smörja för oss som ska lyssna på det och vill ha en låt. Ett bra exempel är faktiskt inledande God Of The Sun, där bandet på dryga 11 minuter lyckas leverera hela spannet. Låten börjar fantastiskt för att erodera fullständigt innan den knyts ihop hyggligt igen. Egentligen är det bara Coming Home och Sign Of The Times jag klarar av att lyssna på i sin helhet (och som av en slump så är de dessa låtar man valt som singlar.. hmm..). Annars tröttnar jag och skippar till nästa, varenda låt.

Bra musiker. Fantastiska musiker. Bra resultat? Inte fan…