Kategoriarkiv: Skivor

Port Noir – The New Routine

ARTIST: Port Noir
TITEL: The New Routine
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lyssnare, möt Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet. Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet, möt Lyssnare.

PORT NOIR är en best av en alldeles egen art, med en stamtavla som hade fått ett parti plockepinn att framstå som närmast OCD-diagnosticerat i sin ordningssamhet. Bandet anger bland sina inspirationskällor band som RAGE AGAINST THE MACHINE, DAFT PUNK, QUEENS OF THE STONE AGE och THE WEEKND, själv tycker jag mig även höra tydliga inslag av SOEN och BEASTIE BOYS senare år. Så ja, som ni förstår, det skulle onekligen kunna spreta rätt bra här.

Det gör det dock inte. Jag vet inte vad för slags trollstav Love Andersson (bas, sång) AW Wiberg (trummor) och Andreas Hollstrand (gitarr) har råkat snubbla över, men de lyckas faktiskt sammanfoga beståndsdelarna till en till synes ganska självklar och högst välfungerande anrättning.

Distade gitarrer till trots är det möjligen gränsfall om “The New Routine” egentligen hör hemma här, på en sajt om metal och hårdare rock, givet dess bitvis list-poppiga sound. Men någonstans där under det luftigt svala yttre finns ett ångestladdat och mörkt hjärta som pumpar post-metal-blod genom kroppen.  Vilket i och för sig egentligen spelar mindre roll, då det vore respektlöst mot PORT NOIR och deras eget lekfulla ignorerade av genre-avgränsningar att bry sig om petitesser som etiketter.

Det som spelar någon roll är följande: “The New Routine” är en väldigt bra skiva. Nästan lika bra som den är egensinnig, vilket säger en hel del. Här finns skönhet, nerv, desperation, hooks och kreativitet i överflöd, och Love Anderssons uttrycksfulla röst gör inte saken sämre. Mitt enda förbehåll – nej, önskemål – är att jag hade velat byta ut en liten del luftighet mot motsvarande mängd hårdare desperation, för då hade denna platta golvat mig helt.

Men, som sagt, det här är riktigt bra ändå. Spår som Flawless, Champagne, Young Bloods, Define Us och (i mitt tycke den gnistrande, diamantbeströdda kronan på verket) 13 är samtliga låtar jag kommer att lyssna flitigt på under en längre tid framöver.

Bad Religion – Age Of Unreason

ARTIST: BAD RELIGION
TITEL: “Age Of Unreason”
RELEASE: 2019
BOLAG: Epitaph Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

BAD RELIGION behöver givetvis ingen närmare presentation, det skulle förvåna mig om någon som läser den här siten är obekant med bandet och dess relativt lättsmälta men ändock bitska punk. “Age Of Unreason” är inte annorlunda än tidigare alster,men man får ändå ge Close-Up Magazine och Mattias Kling helt rätt när han konstaterade  i sin recension: det tycks som om bandet blir liksom bättre ju värre det tycks ställt i världsläget, och ju mer högerställda de styrande amreikanska politikerna tycks vara. Med andra ord: tiderna kan knappast vara mer gynnsamma för en ny skiva från BAD RELIGION, och visst levererar sextetten efter den devisen.

“Age Of Unreason” avviker inte nämnvärt från grundreceptet. Det är realtivt korta och snärtiga låtar vi serveras, med en bra mix av “stök” och snyggt lättlyssnade spår. Här finns nog något för alla BAD RELIGION-fans, oavsett om din guilty pleasure är att lyssna på när Greg Graffin flörtar med country eller när bandet manglar loss.

Det viktigaste? Att det finns en puls, ett driv, en “sense of urgency” och ett budskap, och på den fronten kan man tydligt svara ja. En låt som End Of History handlar om hur du egentligen vill bli ihågkommen om du är en makthavare, Candidate om just det amerikanska lurendrejeri-landskapet när det gäller politiker och My Sanity om vikten av att hålla sig sund och under kontroll när allt mer avgörs av digitala media och “influencers”.  Viktiga budskap överlag, det fattar ju alla, och kanske är det därför man blir så glad över “Age Of Unreason”.  Det är som en storebror som liksom kommer och tar en i örat när man vet att man gjort fel, och man vill egentligen aldrig att det ska sluta. BAD RELIGION behövs.

Enforcer – Zenith

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?