Kategoriarkiv: Skivor

Wilderun – Epigone

ARTIST: Wilderun
TITEL: Epigone
RELEASE: 7/1 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2019 recenserade jag WILDERUNs “Veil Of Imagination”,  en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.

Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är  svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på “Epigone”.

Vi tar det från början.

Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.

Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.

Identifier kommer ni kanske ihåg att vi hade med i “Hot or Not?” i december förra året?  

Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som “singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.

Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.

Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. “Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.

Dormant Ordeal – The Grand Scheme Of Things

ARTIST: Dormant Ordeal
TITEL: The Grand Scheme Of Things
RELEASE: 3/12 2021
BOLAG: Selfmadegod Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Polsk dödsmetall – musik som väldigt många har en relation till. Hade jag frågat om bandnamn så hade kanske namn som DECAPITATED, VADER eller BEHEMOTH ramlat in i skallen?

Inget av de tre ovanstående banden är band som jag lyssnar speciellt regelbundet på längre. Innan fick i synnerhet BEHEMOTH det att pirra i hela kroppen, men det var ett tag sedan måste jag villigt erkänna. Men när polsk dödsmetall får till det, då brukar det vara så fruktansvärt bra att verkligheten skälver, så jag kommer förmodligen aldrig att släppa scenen i det landet. Och det är jag glad för, för nu har jag upptäckt DORMANT ORDEAL från Krakow.

“The Grand Scheme Of Things” är trions tredje fullängdare och maken till skiva från Polen får ni just nu leta efter. Det är inte bara det att det piskas upp rens på ett rent förträffligt sätt – det förväntar sig ju alla från dödsmetallband – inte heller att desperationen ligger som ett membran över hela skivan som gör “The Grand Scheme Of Things” så magiskt bra.

Istället är det den rent vansinniga känslomässiga tyngden i musiken. Att spela rått och hårt det klarar många av, men hur många band mäktar med att få lyssnaren att känna sig så omfamnad på ett nästan tröstande sätt genom rens? DORMANT ORDEAL lyckas med råge med detta, och de gör det genom en ständigt närvarande nerv i samtliga låtar.

Jag blev i stort sett knockad av vad jag faktiskt lyssnade på redan på första genomlyssningen av den här skivan. Den har gått på försvarlig rotation de senaste veckorna, och det finns helt enkelt ingenting som kommer att få mig att inte ge den här skivan en plats på årsbästalistan.

“The Grand Scheme Of Things” är en skivan som är lika omedelbar som långlivad. Det är inte svårt att hitta detaljer som lyfter och sliter även efter mer än 30 genomlyssningar. Det här är skivan som har fått mig att på allvar tro på polsk dödsmetall igen. Kolla in den.

Mastodon – Hushed And Grim

ARTIST: MASTODON
TITEL: “Hushed And Grim”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reprise Records (part of Warner Music Group)

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åttonde studioalbumet från MASTODON är också det mastigaste. “Hushed And Grim” är en dubbelplatta med närapå en och en halv timme musik där bandet påtagligt visar hur pass långt man kommit från den i sammanhanget råbarkade debuten “Remission” för snart 20 år sedan. För egen del är det också den första skivan bandet släppt som jag fått tampas med en bra stund för att komma till tals med, till stora delar för att det är ett stadigt stycke musik att sätta i sig men även för att det totalt sätt är en relativt strömlinjeformad skiva för att vara just MASTODON. Finstämd, till och med.

Indelningen i två delar ger helt naturligt att vi som tillgodogör oss stora delar av vårt dagliga musikaliska intag via fysisk media snarare än strömmande att en del i taget hamnar i fokus. Kanske är det därför den första delen av skivan haft lättare att sätta sig? Klart är i alla fall att där återfinns det personliga favoriterna när det gäller låtmaterialet, från inledande Pain With An Anchor, via läckra The Crux, Sickle And Peace och The Beast till avslutande Teardrinker och Pushing The Tides. Det är mäktigt, och bandet visar verkligen vilket djup de har i sitt kreativa skapande – ett djup vars nivå gör att detta har krävt en hel del varv innan i alla fall den här skribenten känner att han bottnar skapligt. Dessutom är det ofta otroligt vackert. Skört, till och med, och tittar man bakåt på bandets diskografi framstår “Hushed And Grim” helt klart som den mest vemodiga och sorgsna, och den minst arga skivan. Det finns relativt få tillfällen när det liksom brakar loss rejält, och ser man över skivan som helhet så känns det väldigt kontrollerat från start till mål.

Kanske blir det lite mycket av det goda till slut, för även om det fortsätter regna pärlor under den andra halvan av skivan (Gobblers Of Dregs samt en av skivans stökigare spår Savage Lands är väl två utmärkta exempel på det!) så finner jag mig ofta tycka att skivans naturliga slutpunkt hade varit efter magnifika Eyes Of Serpents. Efterföljande Gigantum är nästan irriterande, inte för att den är dålig utan för att jag är mätt på MASTODON efter Eyes Of Serpents. Mätt på ett bra sätt, inte julbords-överflödes-mår illa-mätt.

“Hushed And Grim” är ett statement av Brann Dailor (trummor, sång), Bill Keliher (gitarr), Brent Hinds (gitarr, sång) och Troy Sanders (bas och sång). Det är ett sätt att följa upp 2017 års eminenta “Emperor Of Sand” likväl som det visar på ett band med total insikt om vad man vill åstadkomma samtidigt som man låter kreativiteten och känslorna löpa fria. Det är imponerande.