Kategoriarkiv: Skivor

Vægtløs – Aftryk

ARTIST: Vægtløs
TITEL: Aftryk
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG:  Remparts Productions + 45 andra bolag världen runt

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Med låttitlar som ”Ingenting kan forhindre at små struber skælver en forårsnat” och ”Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let” uppstår vissa förväntningar. Pretentiöst? Javisst, verkligen – vilket naturligtvis enbart är något väldigt bra, att ha höga pretentioner när man har styrkan att genomföra det man föresatt sig. Och det har VÆGTLØS i sitt oemotståndligt känslostarka debutalbum.

Lyriken kretsar genomgående kring döden, sorgen, smärtan hos den som är kvar. Om det avtryck en människa gör i världen, stort eller litet, det som finns kvar efter oss då vi lämnat livet. Bland de vackraste stroferna finns, utöver de båda spårtitlarna ovan, också kärleksmättade rader som;

Dine børnebørn bærer det bedste fra dig
Vi er aftryk af dig  / … /
Jeg vil dø for at se dig sammen med dem

Eller det vackert sorgsamma i detta;

Jeg håber, du ved, hvem du var, da dit hjerte stoppede brat
4 mennesker til din begravelse
2 af pligt, 2 kom for sent
Er det aftryk, du har sat på jorden

Musiken då? Stilla, mäktigt kraftfull, perfekt för lyriken. Genremässigt svårbestämt, jag vill kalla det black metal med mycket atmosfär och känsla. Någon recensent har nämnt doom. Metal Archives säger ”Atmsopheric Post-Black Metal/Shoegaze”. Må vara, jag tror ni förstår vartåt det lutar i varje fall. Vokalisten Troels H. Sørensen sjunger/skriker sig hjärtat ur bröstet. Musik, sång och lyrik berör lika starkt varje gång jag lyssnar på albumet, också min strube skælver, bröstkorgen drar ihop sig.

Jag vet inte om man behöver ha levt ett tag för att riktigt helt uppskatta den vidöppna smärtan i danskarnas musik. Eller inte. För mig vaknar varje gång känslor och minnen efter egna älskade bortgångna. Djup saknad som känns ännu efter 15 år.

Här kan du lyssna till en underbart seriös, lågmäld och varm intervju med vokalisten i bandet.

”Ta ditt krossade hjärta och omskapa det till konst” som ytterligare en låttitel säger och precis det gör bandet. Tack VÆGTLØS <3

Job For A Cowboy – Moon Healer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till “Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga “Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

“Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. “Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på “Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta “Moon Healer” med sked.

Orecus – Dreadnought

ARTIST: Orecus
TITEL: Dreadnought
RELEASE: 5 april 2024
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.

Jag kunde nästan ha nöjt mig så, men det hade varit slött i överkant. Självklart finns det också mer att säga om ORECUS andra platta “Dreadnought”, uppföljaren till 2021 års debut “The Obliterationist”. Det är ju en sjusärdeles käftsmäll till album som svenskarna har knåpat ihop.

Från första riffets ångvältslika tyngd i inledande All Traitors Bleed The Same, till de utdöende synthslingor som avrundar mässande  slutspåret Culminating, är det intensitet som gäller. Ljudbilden är svulstig och köttig men utan att bli grötig, vilket är trivsamt då det skoningslösa piskandet av trumskinnen tillåts framträda med önskad skärpa.

Sångaren Philip Grüning imponerar även han med vad som i utgångsläget är en härligt grov och grusig growl, men där det också erbjuds variation i hur sången tar sig uttryck under olika partier. Lite skrikigare ibland, lite mer artikulerat på andra ställen, vilket ger materialet mer liv än vad som var fallet på “The Obliterationist”.

Apropå sånginsatser, förresten, så görs ORECUS på denna giv sällskap av flera namnkunniga gästspelare, i form av Björn Strid (SOILWORK), Kevin McCaughey (ION DISSONANCE), Joe McGlynn (MAN MUST DIE) och Filip Danielsson (HUMANITY’S LAST BREATH) med varsin sånginsats, samt Peter Wichers (ex-SOILWORK) som lägger ett gitarrsolo på Dark Matter.

All denna gästartist-lyx till trots är det dock den fina växelverkan mellan intrikata trummor och ack så feta, ack så arga gitarrer som imponerar mest. När jag recenserade “The Obliterationist” konstaterade jag att materialet, trots sin i grunden goda slagkraft, i längden ändå kunde kännas lite enahanda. Jag får inte samma känsla av “Dreadnought”, materialet här är mer levande.

Desperationen under Björn Strids sångpartier på The Pacifist, det nästan aningen thrashiga stackato-riffandet i Control, den black metal-värdiga mässande atmosfären i maffiga Culminating, harcore-ilskan i Fuming, det galet kompromisslösa manglandet i Warning Shot… Guldkornen är, om man lyssnar noga, många. ORECUS skall också ha en eloge för att låtarna hålls föredömligt korta, de tar slut medan man fortfarande vill ha mer.

Men som sagt, framför allt är det som dukas upp hårt. Och mörkt. Och riktigt, riktigt bra. Sade jag hårt?

Anse dig tillbörligen varnad: Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.