Kategoriarkiv: Skivor

Poison Headache – Poison Headache

Poison_Headache_-_Poison_HeadacheARTIST: Poison Headache
TITEL: Poison Headache
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det kan ta lång tid att få ihop en skiva behöver vi bara kolla på EYEHATEGOD eller GRAVES AT SEA för att inse. När det gäller POISON HEADACHE har mest andra band satt käppar i hjulen. Gitarristen/sångaren  Phil Sgrosso har varit svårt upptagen i WOVENWAR och AS I LAY DYING, och är den av bandmedlemmarna som har varit mest upptagen för att på allvar kunna skapa musik med trummisen Kyle Rosa och gitarristen Andy Kukta. Men nu föreligger bandets debut.

Och det är en skiva som på inga villkors vis ändrar samtida musik – det finns gott om referenser till, i alla fall om vi ska tro Metal Blades sida om bandet – till ENTOMBED, CONVERGE och MOTÖRHEAD. Aggressiviteten saknas i alla fall inte när trion matar upp nästan alla reglage till max i inledande Sin Eater som är en riktigt fin öppningslåt.

Det finns gott som saftiga låtar – skönt avslappnade (nåja, allt är relativt eller hur?) Benumbed som övergår i ljuvt aggressiva Death’s Design som har ett mellanparti som, såklart, är tungt utav bara den.

I originalitet får POISON HEADACHE inte speciellt höga poäng, men genomförandet av musiken samt låtmaterialet gör ändå att betyget hamnar på den övre skalan. Det här bandet övertygar mig om att de verkligen tror på sitt låtmaterial. Det finns betydligt bättre metalliserad hardcore än den POISON HEADACHE bjuder på, men också betydligt mycket sämre.

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till ”In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten ”Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren ”Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella ”In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

Narvik – Ascension To Apotheosis

narvik-ascension-to-apotheosisARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att ”Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.