Kategoriarkiv: Skivor

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på “Rhizomes Of Insanity” som är bandet andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten “Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan “Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

“Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs “Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat “Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att “Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Allegaeon – Apoptosis

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Apoptosis
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slår man upp ordet “apoptos” vilket är det svenska ordet för “apoptosis” så får man reda på att det är  en av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek. (Karolinska Institutet)

För oss som har lyssnat på ALLEGAEON innan så är detta inget märkligt, då bandet från Colorado alltid har haft mer inriktning på vetenskaplig terminologi än traditionella ämnesområden för death metal. Så långt allt som vanligt, vilket även utmärker bandets femte fullängdare. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på gitarrspel, och uppskattar man inte detta så kommer man att få problem även med “Apoptosis”. För oss andra är det bara att spänna på sig haklappen då den här skivan är ett veritabelt smörgåsbord på precis samma sätt som föregångsplattan “Proponent for Sentience” . 

Att bandet har tappat ytterligare en medlem då basisten Corey Archuleta lämnade 2016 är väl snarare att betrakta som naturlag och inget som påverkar den fina form som ALLEGAEON har visat sedan samma år. Det är fortfarande helt underbart att höra hur fantastiskt roligt det här bandet har tillsammans – jag tycker att i stort sett varenda låt på “Apoptosis” håller världsmästarklass men mest imponerad är jag av låtar som visar att ALLEGAEON vågar bryta sin shredmall något och visa på variationsrikedom i både tonträff och tilltal, som exempelvis oerhört fina Tsunami and Submergence och episka avslutningslåten Apoptosis. Här finns ett vemod som jag tycker är oerhört tilltalande.

Som helhet tycker jag att “Apoptosis” är lika jämn som “Proponent for Sentience”, men också mer välskriven och koncentrerad. “Apoptosis” säger lika mycket på sina 56 minuter som “PoS” sade på sin massiva spellängd på 1 timme och 12 minuter. Jag tror inte att jag förvånar någon när jag säger att jag kommer återkomma till “Apoptosis” fler gånger under 2019, och att just nu så är den verkligen med i racet för en plats på årsbästalistan för min del.

Devin Townsend – Empath

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser “Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

“Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För “episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. “Skönhet” och “ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på “Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar “Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in “Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.