Kategoriarkiv: Skivor

JORN – Live On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Live On Death Road
RELEASE: 2019
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

…ni vet hur det är – man har sina favoriter, och de ger man the benefit of the doubt. Så är fallet här, och det ska sägaas med en gång att betyget säkerligen hade kunnat landa på en sjua snarare än den utdelade åttan om en annan skribent åtagit sig recensionen av JORNs liveplatta “Live On Death Road”. Nu råkar undertecknad ett gott öra till den sympatiske norrmannen Jørn Lande och hans röst, så betyget väger tydligt uppåt för min del. Ni får leva med det.

Liveplattan leker med titeln från senaste (och alldeles utmärkta) studioskivan “Life On Death Road”, men precis som sig bör så får man man skön mix av egna originallåtar och en bunke coverspår när JORN levererar live. Det hör liksom till, och jag kan tänka mig få andra akter där det blivit lika starkt förknippat som med just JORN. Den här gången ger de sig på CHRISTOPHER CROSS (och SAXONs) Ride Like The Wind, OZZY OSBOURNEs Shot In The Dark, BLACK SABBATHs The Mob Rules och DIOs Rainbow In The Dark – en bra mix såklart. Även det egna materialet är väl utvalt. Favoriterna finns där såklart (Blacksong, Out To Every Nation, Bring Heavy Rock To The Land), och de mixas med en del riktigt bra och lyckade val. Life On Death Road blir lyckad live, när Jørn lånar från sig själv och sitt Dracula-projekt för att framföra Walking On Water når spelningen sin höjdpunkt. Växelsången mellan publiken och Jørn har stundtals ståpälsvarning, rentav!

Musiken som JORN framför är knappast nyskapande eller orginell, men det är heller inte tanken. Istället hyllas de gamla rock’n’roll-idealen om melodi, bluesbaserad tyngd och riktigt bra sång.

Jag gillar’t skarpt, och njnuter mer än gärna sommaren med detta som soundtrack.

Ingested – Call Of The Void

ARTIST: Ingested
TITEL: Call Of The Void
RELEASE: 2019
BOLAG: Unique Leader Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska INGESTED har visat att de kan bygga sitt skåp av brutal musik och ställa det nästan var som helst med framgång. Ganska nya EP:n “Call Of The Void” är inget undantag, men jag tycker mig höra några andra anslag här än bara de stenhårt extrema. Här finns i både Eternal Kingdoms pt. 1 och Pt. 2 fantastiskt fint, riktigt vemodigt gitarrspel som får mig att sluta ögonen, luta mig bakåt och verkligen njuta.

Om ni tror att INGESTED har blivit för mjuka, så får ni däremot tänka om. Det finns gott om hederligt rens på den här fina EP:n som får mig att längta till nästa fullängdare av bandet.

Sångaren Jay Evans svarar, som vanligt, för en riktigt dräpande vokal insats med tonvis av variation i extremerna.

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!