Kategoriarkiv: Skivor

Pure Wrath – The Forlorn Soldier

ARTIST: Pure Wrath
TITEL: The Forlorn Soldier
RELEASE: 6/3 2020
BOLAG: Debemur Morti

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av sakerna som jag verkligen älskar med musik är att den känner inga gränser. Det spelar ingen roll var du sitter i världen, du har ändå chansen att någon upptäcker din musik på andra sidan jordklotet. Hade jag inte kollat in var PURE WRATH kommer ifrån hade jag med stor sannolikhet sagt “Norge” då det här enmansprojektet lirar atmosfärisk black metal. Möjligtvis Frankrike.

Men nej, mannen bakom bandnamnet – Januaryo “Ryo” Hardy, räknar Indonesien som hemvist.

Atmosfärisk black är som all black metal svår att få till så att det känns äkta. Av betyget förstår ni att PURE WRATH lyckas med klingande spel och smattrande fanfarer att inte bara övertyga, “The Forlorn Soldier” hänför från början till slut med bedövande känsla och total innerlighet. Jag hade kunnat bosätta mig med enbart den här skivan som sällskap och ändå inte tröttnat. Så bra är den. Den enda anledningen till att jag inte drämmer dit en betygstia är att jag, såklart, tycker skivan är något för kort med sina 27 minuter. Om ni tycker att det är en bra längd på en skiva så kan ni läsa betyget som en 10:a, haha!

White Stones – Kuarahy

ARTIST: WHITE STONES
TITEL: Kuarahy
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Martin Mendez, basist extraordinairé i OPETH gräver sig ner i dödsmetallmyllan med sitt nya projekt WHITE STONES och debuten “Kuarahy” (betyder väl “förmörkelse”, ungefär?) – och det med ett udda och ganska spännande resultat. Redan från första riktiga låten – vi räknar inte inledande instrumentala titelspåret – Rusty Shell visar man upp ett närmast hypnotiskt riffande i kombination med ganska guttural growl. Det är, kort sagt, riktigt långt från hur just OPETH låter numera och det är nog halva syftet.

WHITE STONES är i inspelningsläge en trio, där Mendez hanterar allt strängbändande, Jordi Farré trumspelet och Eloi Boucherie growlandet. Man samspelar fint, och i låtar som Worms, Drowned In Time och Guyra är märkliga men fina. Riffen känns till och med som om de är skrivna av just en basist snarare än en klassiskt skolad kompgitarrist, och det ger låtarna en lite speciell känsla.

Ganska trevligt, för det blir en skiva som sticker ut ur mängden med ett eget sound och ett eget anslag. Det väcker förhoppning om att detta inte bara är en “one-off” och kan växa till något livskraftigt på egna ben.

Void Of Sleep – Metaphora

ARTIST: Void Of Sleep
TITEL: Metaphora
RELEASE: 27/3 2020
BOLAG: Aural Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Italien – ett land hårt drabbat av Covid-19 och där mängder av människor sitter i karantän. Jag gissar att medlemmarna i VOID OF SLEEP är ett av de band som kommer att få se sitt albumsläpp kringgärdas inte av massiva turnéer, utan snarare av glada tillrop från fanskaran och recensenter via internet istället, då bandet härstammar från Ravenna i norra Italien.

“Metaphora” är bandets tredje platta, och för min egen del är detta mitt första möte med bandet. Jag kunde redan vid första genomlyssningen känna att detta är ett band som jag önskar att jag upptäckt tidigare.

Bandets mustiga blandning av sludge, doom, psykedelisk rock och progressiv metal är nämligen helt fantastisk! Jag känner mig så fruktansvärt väl omhändertagen av vad VoS gör på “Metaphora” att skivan har gått på repeat under det senaste dygnet – den har helt enkelt känts som en stöttepelare i min egen karantänsituation.

Spontant så tänker jag, stundtals i alla fall, på band som MASTODON och RUSH när jag lyssnar på “Metaphora”. Men ta detta inte som en uppmaning att varken bjuda in till eller avskräcka ifrån att kolla in skivan. VOID OF SLEEP känns nämligen som ett helt eget band, som trots influenser från flera genrer gör något originellt av sin vilja att skapa.

Skivan börjar finstämt med The Famine Years som är en oerhört vacker inledning på skivan. Den känns inte som ett intro, utan som en färdig låt, trots sin längd på strax över 2 minuter. Vid första lyssningen kändes det som att återse en kär gammal vän – bara en sådan sak. Men, kanske vän av ordning invänder, är inte detta en metalskiva? Jo, och gosse om bandet inte drämmer i som bara attan med Iron Mouth, en fullständigt golvande och vindlande dänga på 11 minuter som låt två. Här introduceras vi till bandets enormt feta gitarrton – Gale och Burdo på gitarr spritsar ut en riffmassa lika fet som vispad grädde genom hela skivan – och dessutom sjunger Burdo som en mästare. En låtlängd på 11 minuter kanske avskräcker, men VoS är mycket skickliga på att hålla intresset uppe inte bara i långa låtar utan genom hela skivan. Mycket beroende på att de är svinduktiga på att skriva bra låtar såklart, men också med sin enorma spelskicklighet. Kompet med Paso och Allo på bas respektive trummor spelar som ett instrument, vilket jag alltid uppskattar.

Det finns några moment som drar ner upplevelsen av skivan, men med tanke på att jag har smockat dit en betygsåtta så är dessa mest att räkna som radanmärkningar. Instrumentala Waves Of Discomfort är en temposänkare, men kommer undan med detta då den ligger på plats tre och att resten av skivan är en ren triumfmarsch i stort sett. Det onödigt långa outrot i Master Abuser är den andra radanmärkningen.

“Metaphora” är en skiva som jag innerligt hoppas att många upptäcker – VOID OF SLEEPs helt magiska musikaliska brygd är av den kalibern att skivan mycket väl kan hamna på min årsbästalista – för den känns genomarbetad, fruktansvärt genuin och i stort sett oavbrutet intressant. Kolla in den.