Kategoriarkiv: Skivor

Artas – Ora Et Gomorrha

ARTIST: Artas
TITEL: Ora Et Gomorrha
RELEASE: 2019-01-05
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första gången jag stiftade bekantskap med ARTAS var i samband med “The Healing” (2008) som jag minns för två saker, det genuint lysande titelspåret och en ganska ostig (men friskt vågad) cover på Gangsta’s Paradise. När jag nu återknyter bekantskapen med bandet har soundet onekligen förändrats en smula, men en tydlig likhet är slående – de blandar och ger med både högt och lågt…

Österrikarna leker fortfarande med uttryck och stilar, samt blandar även friskt med språken. Engelska, tyska och spanska förekommer samtliga på “Ora Et Gomorrha”. Även rent musikaliskt är spännvidden stor, från hardcore-vibbar i svängiga Vida Vale Madre via mer klassiskt thrashig döds i Im Frieden der Nacht och Feindbild till småjazziga hiphop-break i Nick und Brich samt Black Piñata.

Även om jag verkligen vill lyfta på hatten för att ARTAS vågar leka med konventionerna och ge sig hän i sin kreativitet, blir spretigheten ändå något av ett besvär. Plattan hittar liksom aldrig riktigt en tydlig identitet, och i ärlighetens namn fungerar de hiphop-aktiga inslagen inte alldeles idealt. Även om det finns hyggligt gott om snyggt stackato-tuggande och tunga, malande riff räcker det inte riktigt för att fullt ut lyfta plattan till en (för mig) önskad nivå.

Jag plockar karamellerna Im Frieden der Nacht och vackert deppiga Der Augenblick ur den här godispåsen, men ställer undan resten på översta hyllan i skafferiet.

Omnium Gatherum – The Burning Cold

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: The Burning Cold
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan “Grey Heavens” kom ut och, likt ett finstämt urverk, kommer nu melodödsarna från Finland i OMNIUM GATHERUM ut med ett nytt album. I vanlig ordning har jag sett fram emot nytt material från OG – varje platta har bjudit på flertalet låtar som har känts högst relevanta – och det aldrig som ett slöseri med tid att lyssna på bandets musik.

“The Burning Cold” är, det kan jag slå fast redan direkt, ett väldigt bra album. OG känns mer taggat än på exempelvis “Grey Heavens” som jag tyckte var en, till skillnad från många andra recensenter, ganska trevlig skiva. Men på “The Burning Cold” finns en mycket högre grad av angelägenhet. Melodierna är mer storslagna, gitarrspelet mer bölande, låtarna mer genomarbetade och bandet har äntligen fått ordning på rensången. Nu är denna inte speciellt omfattande, men en av mina invändningar mot “Grey Heavens” var just rensångens leverans.

Det jag finner verkligt fascinerande är just hur OG lyckas fylla den vid det här laget ganska slitna meloddödskostymen med innehåll som känns relevant. Första halvan av “The Burning Cold” är magiskt bra – och då lyckas bandet även imponera med en vad som är i det närmaste en ballad i Rest In Your Heart – vid sidan av mer tempofyllda och hårda låtar som Gods Go First och Refining Fire.

“The Burning Cold” är en skiva som, om du gillade hur IN FLAMES lät i mitten av sin karriär parat med finskt vemod och ett stänk av SCAR SYMMETRY, bör kollas in.

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig “Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna “Sunbather” och  “New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. “Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…