Kategoriarkiv: Skivor

Ghost – Impera

ARTIST: Ghost
TITEL: Impera
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG: Loma Vista Recordings

BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – “Impera” låter väldigt mycket som “Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på “Impera”.

Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.

Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.

Det blir lite hackat och malet på “Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.

Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket “Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.

Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med  rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.

Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. “Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot “Impera” så som tät på hits.

In Aphelion – Moribund

ARTIST: In Aphelion 
TITEL: Moribund
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG:  Edged Circle

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kreativ frihet. En sak som de flesta som sysslar med konstnärliga uttryck strävar efter att uppnå. För oss som undrat hur det skulle låta om Sebastian Ramstedt släpptes loss från de parametrar som råder i NECROPHOBIC finns här nu ett svar: ren musikalisk ljungeld som det glöder om något så fruktansvärt.

När IN APHELION kom in på min radar så var det genom Amelie, och låten Draugr i novembers “Hot or Not?” från 2021. Jag var så fruktansvärt till mig över hur bra den låten var. När World Serpent släpptes så minskade inte direkt längtan efter att höra hela skivan.

För er som gillar NECROPHOBIC sedan innan, och vem gör inte det, så kommer ni att känna igen er till största delen. Men här ryms så mycket mer att “Moribund” blir till ett ymnighetshorn av episka dimensioner. Ramstedts kärlek till klassisk heavy metal skiner igenom på ett oerhört fint sätt. Ta inledningen till World Serpent som andas så mycket 80-talsskräck att det hade kunnat bli nästan pinsamt – när låten väl drar igång och temat fångas upp i gitarrspelet blir man varse vilket utpräglat sinne för melodier som ryms i det här bandet.

 

Stämningen vidmakthålls med oerhörd stringens skivan igenom. Det känns som att varenda ton, nerslag och vokal insats är livsnödvändig och till brädden fylld med känsla. Upplevelsen av att lyssna på en skiva gjord av människor med både koll på sin historia inom metallen och med bibehållen nyfikenhet på mer moderna uttryck blir påtagligare för varje lyssning. Jag har, hittills, inte stött på någon som hört hela skivan som inte haft avsevärda problem att slita sig från den.

För mig är det att varenda låt på skivan känns genomtänkt och genomarbetad och satt i relation till helheten som gör “Moribund” så väldigt bra. Här finns en variation som hänför, en hantverksskicklighet i de enskilda insatserna från Ramstedt, Bärgebeck och Prij och en helt underbar produktion. Sammantaget gör detta “Moribund” till den hittills bästa skivan under 2022. Kolla in den.

Napalm Death – Resentment Is Always Seismic – A Final Throw Of Throes

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Resentment Is Always Seismic – A Final Throw Of Throes
RELEASE: 11/2 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

People Pie är ett haveri. Denna cover på SLAB!s låt är vid sidan om slutlåten tillika titellåten det enda jag har emot den här skivan som mest är en eftersläng som jag förstår det till “Throes Of Joy In The Jaws Of Defaitism”, en skiva som jag verkligen gillade.

Min kärlek till NAPALM DEATH torde vid det här laget vara så väl dokumenterad att bandet skulle kunna spela in nästan vad som helst och jag skulle tycka att det var bra. Lite så är det även här – jag unnar såklart bandet att göra vad fan som helst så här 40 år in i karriären – men solklart bäst är de när de ylar loss i klassisk punkig grindcore.

De gör de även här. Den politiskt motiverade vrede som, oftast, varit bandets drivkraft och som drar mig till bandet finns även här. By Proxy är en helt fantastiskt bra låt som det sprutar adrenalin om, likadant är det med magiskt punkiga Man Bites Dogged. 

Gillar man NAPALM DEATH sedan innan, och då deras senare diskografi är detta en skiva som är klart nöjsam att lyssna på. Hantverket är solitt, det är argt som bara den och det är omöjligt att inte imponeras av den kraft som bandet lyckas bibehålla även så här långt in i karriären.