Etikettarkiv: 3/10

Cynic – Carbon-Based Anatomy

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade “Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten “Focus” och “Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. “Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre “egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på “Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.

Believer – Transhuman

ARTIST: Believer
TITEL: Transhuman
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid första genomlyssningen vet jag i ärlighetens namn inte vad jag ska tycka om BELIEVERs ”Transhuman”. Bandet bjuder på musik som drar lite åt CYNICs lir, vilket jag tycker är bra såklart, men har en produktion som inte riktigt känns klockren. Man köttar på med väldigt gedigna gitarrinsatser, men har låtar som antingen inte håller alls, och gör dem det sjunker nivån radikalt då sångaren Kurt Bachman drar igång den mest monotona sånginsatsen jag hört på bra länge. Det går till den gränsen då jag faktiskt blir arg och efter detta lyssnar jag inte på ”Transhuman” rakt igenom eftersom mannens röst irriterar mig värre än ett mygganfall i det inre av Norrland under sommaren. Värst är det i G.U.T. som dels är en riktigt dålig låt som förvandlas till verklig dynga när Bachman drar igång.

Ska jag hitta något positivt är det att musiken – när den slipper trängas med sången – funkar bra till stora delar. Progressiv metal med döds- och thrashinslag hör till musik jag gillar och känner mig bekväm med att ha i hörlurarna. Mest imponerar gitarristen Kevin Leaman som stundtals bänder loss riktigt ordentligt.

Att BELIEVER har stora ambitioner med ”Transhuman” behöver man inte tvivla på – skivan baseras på en komplicerad teoribildning – och det är väl inget fel i det. Men när man retarderar till textrader som welcome to my world som nog kan vara den mest uttjatade raden i västerländskt textskrivande under 2000-talet tänker jag ”gör om, gör rätt”.

Nä, det här håller inte i jämförelse med det mesta som kommer inom den progressiva metallen.

Akercocke – Antichrist

Akercocke-AntichristARTISTAkercocke
TITEL: Antichrist
RELEASE: 2007
BOLAG: Earache

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Jag gillar de progressiva inslagen som AKERCOCKE visar upp på deras femte fullängdare “Antichrist”. Men där stannar även berömmet för mer än så har jag inte till övers för detta hornbeprydda band. När jag härde plattan för första gången slogs jag av frågan vad AKERCOCKE egentligen vill med sin musik. Nu, några genomlyssningar senare börjar jag fatta. Det är en distinkt ljudbild de presenterar med sin esoteriska hybrid av svart -och dödsmetal. Det är progressivt så det förslår i vissa lägen. Lyssna bara på singelsläppet Axiom. Detta spår kan i det närmaste beskrivas som vacker galenskap. Vad sägs om blastbeats till akustiska gitarrer? Att inget band har tänkt på det tidigare? Eller kanske lite drum n’ bass på The Dark Inside? Det är i dessa ljuva stunder när även sången är mer kommersiellt gångbar då jag gillar bandet. I övrigt tenderar AKERCOCKE att hamna i en stor sörja av brölande oljud där de mer låter som ett dåligt garageband. Produktionen i sig är det inget fel på om man gillar komprimerade bastrummor men resterande instrument lämnar mycket kvar att önska hos dessa satanistiska engelsmän

/ Tomasz Swiesciak