Etikettarkiv: 7/10

Neaera – Neaera

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på “Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. “Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. “Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men “Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

Beneath The Massacre – Fearmonger

ARTIST: Beneath The Massacre
TITEL: Fearmonger
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

8 år är en extremt lång tid från en platta till nästa – i synnerhet när det gäller teknisk dödsmetall av den kaliber som BENEATH THE MASSACRE spelar.  Och detta i synnerhet då subgenren under den senaste tiden har visat upp en rent otrolig kvalitet så är det ingen lätt sits som kanadensarna har satt sig själva i.

“Fearmonger” är en nästan löjligt kompakt skiva när det kommer till hur den faktiskt låter – det gjorde nästan fysiskt ont vid de första lyssningarna då detta är sonisk pugilism av det grövsta slaget. Klart förväntat, men ändå kännbart.

När väl den första reaktionen hade lagt sig, och jag kunde börja koncentrera mig på om de faktiska låtarna var något att skriva hem till mamma om, då kunde jag konstatera att det finns en hel del som BENEATH THE MASSACRE gör så fruktansvärt rätt, om än inte i den utsträckningen som gör att jag plockar fram de högsta betygen.

I låtar som Absurd Hero som har ett sånt sinnessjukt gott gung att det inte går att inte gilla den och avslutande låten Tarnished Legacy som är en av de starkaste som bandet gjort. Hade alla låtar på “Fearmonger” varit av den standarden så hade jag utan att tveka slängt en betygsnia på skivan.

Som det är nu så får jag vad jag förväntar mig som lägstanivå av ett tekniskt dödsmetallband – en imponerande skicklighet vad gäller att lira på instrumenten. Det är svårt att komma undan Anthony Barones rent straffande insats på trummorna exempelvis, en sak som alla band inom subgenren står och faller med. Men det finns helt ärligt lite för få låtar på “Fearmonger” som gör att jag känner att ett veterangäng som BENEATH THE MASSACRE når upp till de där övre nivåerna.

“Fearmonger” är en klart nöjsam skiva, och den gör jobbet med att fylla kvoten av flest nerslag på virveltrumman med råge, men inte så värst mycket mer.

The Night Flight Orchestra – Aeromantic

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I vissa hänseenden är det lätt att avfärda ett band som THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA som ett band som verkligen inte tillför något annat än en stunds förströelse utan någon som helst originalitet. Och visst, TNFO har ett utmärkande drag – det är ett band som kanske lite mer än andra band existerar för att medlemmarna ska kunna skapa ett band som är så totalt 80-talsdyrkande att David Coverdale borde få provision på bandets skivor.

Om det nu inte hade varit så att vi både har ett behov som bandet faktiskt fyller, och att de stundtals får till låtar som är riktigt bra.

“Aeromantic” är bandets femte platta. Spontant känner jag att den är minst 4 låtar för lång – någon i bandet borde ha haft sinnesnärvaro att vara strängare vid urvalsprocessen av låtar. Nu känns låtar som Servants Of The Air  Curves, Transmissions, Carmencita Seven och Sister Mercurial som ren utfyllnad, och det är synd när resten av skivan består av bra, och i vissa fall riktigt bra, låtar.

Den första rejäla drapan är Divinyls som jag har älskat förbehållslöst sedan jag hörde den som singel. Med ett fett driv och en refräng att dö för så tycker jag, fortfarande, att det inte bara är den bästa låten på skivan – den är en av TNFOs allra bästa låtar överhuvudtaget.

Överhuvudtaget älskar jag hur bandet lyckas få till ett sväng genom i stort sett hela plattan. När detta dessutom paras ihop med en episk känsla som gjord för att köra bil till (om en nu skulle vilja det) som i Golden Swansdown då blir det ju magiskt.

Som vanligt skämmer bandet bort oss med solida insatser från samtliga musiker – Björn Strid sjunger med ett löd som såklart imponerar, vilket också gäller Anna-Mia Bonde och Anna Brygård. Det vore en nåd att stilla bedja om att släppa fram dem mer på kommande plattor, och då i rollen som leadsångare. David Andersson och Sebastian Forslund lyfter många av låtarna till skyhöga nivåer med sitt gitarrspel medan kompet bestående av Sharlee D’Angelo på bas, Jonas Källsbäck på trummor och Richard Larsson på keyboard visar hur bra det blir när kompet lirar som ett instrument.

Gillar man THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så kommer “Aeromantic” bli ytterligare en skiva att njuta av – låt vara med vissa förbehåll.