Etikettarkiv: 7/10

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.

Naglfar – Cerecloth

ARTIST: Naglfar
TITEL: Cerecloth
RELEASE: 8/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att NAGLFAR ger sin skiva namnet efter ett tyg som behandlades eller impregnerades med vax med syfte att paketera döda kroppar i känns helt rimligt.  I övrigt är sig mycket likt i NAGLFAR-land. Det är fortfarande trion Kristoffer W. Olivius på sång och gitarristerna Andreas Nilsson och Marcus E. Norman som utgör kärngänget i bandet, och som tidigare lägger Alex “Impaler” Friberg bas och Efraim Juntunen på trummor som rundar ut bandet på skiva.

NAGLFAR har tagit god tid på sig att göra en skiva som låter som NAGLFAR brukar låta – och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Bandets forte har alltid varit gitarrspelet som lyckas låta både iskallt och inkännande på samma gång. I mångt och mycket låter gitarrspelet som rena fanfarerna, och det är oftast med majestätiskt resultat som följd.

Rent låtmässigt så är “Cerecloth” en riktigt bra platta, här finns tillräckligt med mustighet och löd för att jag ska gå igång till och med på det lite folkmusikmässiga som kan dyka upp emellanåt i bandets låtar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hur skivan låter drar ner helhetsintrycket. Gitarrerna låter exakt som jag tycker att de ska låta på en NAGLFAR-skiva. Men basen hade hemskt gärna fått komma fram betydligt mer. “Cerecloth” hade kunnat bli en helvetiskt mycket starkare upplevelse om detta hade korrigerats. Men det som sänker intrycket rejält är hur bastrummorna låter – absolut ingen kropp eller ton alls. De passar inte alls ihop med resten av instrumenten, och blir till ett irritationsmoment av faktiskt ganska stora mått.

Mitt intryck av “Cerecloth” blir därför väldigt splittrat – här finns så mycket förtjänster som nu hamnar i skymundan av en liten detalj. Det är synd.

Elder – Omens

ARTIST: Elder
TITEL: Omens
RELEASE: 24/4 2020
BOLAG: Stickman Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ELDER är ett av de intressantaste banden inom den psykedeliska musiken – det faktumet var jag ganska sen med att inse. Jag hade illa koll på bandet tills dess att “Reflections Of A Floating World” kom 2017, och den skivan återkom jag flitigt det året. Därför var jag svårt sugen på att kolla in kommande “Omens”, framför allt med tanke på att bandet både bytte trummis, och flyttade från Providence till Berlin – skulle detta märkas?

Ja, trummisbytet märks ju. Ny på trumpallen är Georg Edert, och han gör sitt jobb riktigt bra. Nu har aldrig ELDERs musik handlat om att visa upp tekniska färdigheter i parti och minut – de har alltid känts som ett band som vill lägga mycket tid på att komponera vindlande låtar. Och det är något som de lyckas bra med till stora delar – varje låt på “Omens” är – såklart – lång och det förväntar i alla fall jag mig av ett band som lirar progressivt. Ibland kan det bli väl segt – inledande delen av Halcyon känns tomgångsartad och även i fall jag fattar att bandet vill bygga upp till toppar i varje låt så känns detta grepp i sagda låt inte helt på samma nivå som resten av materialet.

Som bäst är man i Omens, Embers och In Procession där låtarnas vindlande strukturer gör att det hela tiden är intressant att lyssna. Jag märker också att när väl intrycken landar så är “Omens” en platta att vila i – den känns både angelägen och vilsam på samma gång. De långa instrumentala styckena är ju mer frekventa än de med sång, vilket jag kan tycka är en smula synd då jag gillar Nick DiSalvos stämma, som trots att den inte är speciellt unik passar ypperligt till ELDERs musik.

Lika bra som föregångaren är “Omens” inte, men det är en intressant skiva som visar ett band som ständigt utvecklas.