Etikettarkiv: 7/10

Black Crown Initiate – Violent Portraits Of Doomed Escape

ARTIST: Black Crown Initiate
TITEL: Violent Portraits Of Doomed Escape
RELEASE: 7/8 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Violent Portraits Of Doomed Escape” kan vara en av de mest välljudande skivorna jag hört under hela 2020, och jag har hört en hel del musik från i år – som de flesta av oss. Gitarrtonen fullständigt dräper, sången ligger så fruktansvärt bra i mixen, basen anpassad likaså. Bastrummorna kan vara – högst märkligt – för starka, men resten av trummorna låter extremt snygga.

Tredje plattan från BLACK CROWN INITIATE som har höjt anten för varje skiva är en i många stycken djupt sympatisk skiva. Det är inte bara insatserna från de enskilda medlemmarna som får mig att höja på ögonbrynen flertalet gånger – låtmaterialet ligger även det på en till stora delar väldigt bra och jämn nivå. Gillar man välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt så är sannolikheten stor för att man kommer uppskatta den här skivan.

För egen del så är det just detta som skaver något – detta är aningens för välpolerat – vilket kan låta konstigt med tanke på att jag verkligen inte har något emot välljudande metal alls. Men det finns något i BLACK CROWN INITIATEs musik som inte får mig att uppskatta den förbehållslöst, i brist på annat så känns den aningens för trygg för att jag ska känna att detta är något jag kommer återvända till flera gånger under året.

Likväl så finns här helt fantastiska låtar – bäst är bandet när de släpper fram gitarristerna Ethan McKenna och Andy Thomas. Jösses vilka underbara solon, slingor och riff de herrarna är kapabla till! Rensången från Thomas är också helt fantastisk, och BCI ser till att skämma bort oss med finfina refränger till stora delar.

“Violent Portraits Of Doomed Escape” är en fin skiva som kommer att gå hem hos många, och det finns betydligt sämre skivor är denna – kolla in den om ni gillar välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt. Gillar ni underjordisk death metal kommer ni tycka att den här skivan inte är något att ha.

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.

Naglfar – Cerecloth

ARTIST: Naglfar
TITEL: Cerecloth
RELEASE: 8/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att NAGLFAR ger sin skiva namnet efter ett tyg som behandlades eller impregnerades med vax med syfte att paketera döda kroppar i känns helt rimligt.  I övrigt är sig mycket likt i NAGLFAR-land. Det är fortfarande trion Kristoffer W. Olivius på sång och gitarristerna Andreas Nilsson och Marcus E. Norman som utgör kärngänget i bandet, och som tidigare lägger Alex “Impaler” Friberg bas och Efraim Juntunen på trummor som rundar ut bandet på skiva.

NAGLFAR har tagit god tid på sig att göra en skiva som låter som NAGLFAR brukar låta – och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Bandets forte har alltid varit gitarrspelet som lyckas låta både iskallt och inkännande på samma gång. I mångt och mycket låter gitarrspelet som rena fanfarerna, och det är oftast med majestätiskt resultat som följd.

Rent låtmässigt så är “Cerecloth” en riktigt bra platta, här finns tillräckligt med mustighet och löd för att jag ska gå igång till och med på det lite folkmusikmässiga som kan dyka upp emellanåt i bandets låtar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hur skivan låter drar ner helhetsintrycket. Gitarrerna låter exakt som jag tycker att de ska låta på en NAGLFAR-skiva. Men basen hade hemskt gärna fått komma fram betydligt mer. “Cerecloth” hade kunnat bli en helvetiskt mycket starkare upplevelse om detta hade korrigerats. Men det som sänker intrycket rejält är hur bastrummorna låter – absolut ingen kropp eller ton alls. De passar inte alls ihop med resten av instrumenten, och blir till ett irritationsmoment av faktiskt ganska stora mått.

Mitt intryck av “Cerecloth” blir därför väldigt splittrat – här finns så mycket förtjänster som nu hamnar i skymundan av en liten detalj. Det är synd.