Etikettarkiv: 7/10

Midnight – Rebirth By Blasphemy

ARTIST: Midnight
TITEL: Rebirth By Blasphemy
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det rent groteskt fula omslaget till “Rebirth By Blasphemy” fick mig att undra vad i hela helvetet MIDNIGHT vill med sin musik. Dessbättre att omslaget – i det här fallet – inte reflekterar enmansbandets kapacitet att skriva bra musik.

Kombinationen mellan black och klassisk speed metal funkar riktigt bra. Det är ärligt, innerligt menad musik utan speciella åthävor. Och det är gjort med en tydligt blinkning till det gyllene 1980-tal som många förknippar med en storhetstid för metallen.

Här står referenserna som spön i backen: spontant tänker jag på tidiga IRON MAIDEN, MOTÖRHEAD och METALLICA när jag lyssnar. Allt är gjort med ett helvetiskt schvung som bara förstärks ju mer jag lyssnar på skivan. En sådan sak som att jag faktiskt gillar Jamie “Athenar” Walters sång efter 5 lyssningar, trots att den sannerligen är yxig, är ett gott tecken på att “Rebirth By Blasphemy” är en skiva som växer vid varje lyssning.

Letar du efter introspektiv musik då kommer du sannolikt att avsky den här plattan. Som en rak, rå och ärligt menad partyplatta funkar den alldeles utmärkt.

Unbounded Terror – Faith In Chaos

ARTIST: Unbounded Terror
TITEL: Faith In Chaos
RELEASE: 2020
BOLAG: Xtreem Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skivor som släpps i början av ett år är skivor som skivblolaget/bandet tror extremt mycket på. Eller så struntar de blankt i hur skivan tas emot.

Men med spanska gammeldödsgänget UNBOUNDED TERROR kan det vara annorlunda.  Jag närmar mig “Faith In Chaos” med en rejäl skopa skepsis – trots att bandet tillhör det gamla gardet av spanska dödsmetallband så har bandet totalt seglat under min radar.

Men detta är inte så tokigt faktiskt, märker jag efter bara några låtar. Visst, detta är musik som inte kommer ha någon större betydelse i framtiden, men för stunden funkar den alldeles förträffligt.

Sångaren Vicente Payá har en härlig pondus i sin röst, och den passar in finfint oavsett vilken typ av dödsmetall UNBOUNDED TERROR lirar. För maken till bredd i det musikaliska uttrycket som finns här: det är blastbeats, långsamdöds, tvåtakt, riktigt bra och intressanta solon och fint riffarbete som gör att det i stort sett hela tiden är riktigt skoj att lyssna på “Faith In Chaos”.

Letar ni efter en skiva som tydligt visar att bandet bakom kan sitt hantverk utan att för den sakens skull ha några andra pretentioner än att underhålla väl för stunden, ja då tycker jag ni ska kolla in “Faith In Chaos”.

Slipknot – We Are Not Your Kind


ARTIST: Slipknot
TITEL: We Are Not Your Kind
RELEASE: 2019
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är mycket att ta in det här, med inte mindre än 14 låtar, korta som långa men alla intensiva på sitt sätt. Här ryms en hel rad – jag måste säga det – bara jättekonstiga spår som inledande Insert Coin eller Death Because Of Death, Critcal Darling och Whats Next? och samtidigt rent guld såsom förstasingeln Unsainted, fantastiskt vackra A Liar’s Funeral, intensiva Red Flag, fingertoppskänsliga Spider, känslosamma Orphan, dramatiska My Pain och avslutande supersnygga Solway Firth. Ingen behöver tvivla en sekund att detta är SLIPKNOT. Det är intressant men är det verkligen det ordet en i första hand vill få i huvudet när en lyssnar till ett nytt album? Nej, jag må vara enkelspårig men det här är alldeles för mycket konstigheter inblandat för att det ska vara helt njutbart i längden.

Samtidigt som sagt ett gott antal topplåtar. Musiken må bespottas som “kommersiell nu-metal” men det spelar ingen roll, SLIPKNOT är både hög musikalisk kvalitet och hög känslofaktor, du kommer inte undan det om du ger albumet det minsta av din tid. Corey Taylor och de övriga i kollektivet gräver sig in i ditt innersta och du måste nästan vara skapt av sten om du inte blir berörd av åtminstone några av dessa låtar.

Splittrat omdöme? Ja, absolut. Och då har vi inte ens talat om den politiska twisten och hur albumtiteln är tagen från en singel som till slut inte ens platsade på plattan. Liksom ett tjugotal andra spår då bandet enligt uppgift hade bortåt 40 låtar att välja bland innan de slutliga 14 valdes. Recensenten vet inte vilket ben hon ska stå på, så tur att det finns alla möjligheter att skapa egna spellistor idag… eller hädar jag när jag skalar bort en del av konstigheterna och behåller ett kortare, tajtare, mer samspelande och därmed bättre ‘album’? Ett ‘best of’ “We Are Not Your Kind”. Är det ens tillåtet?