Etikettarkiv: 7/10

Bloodletter – Funeral Hymns

ARTIST: BLOODLETTER
TITEL: “Funeral Hymns”
RELEASE: 2021
BOLAG: Petrichor/Hammerheart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Old school thrash från Chicago – fast den är ny!

Det gillar man såklart, och herrar Peter Carparelli (sång, gitarr), Pat Armamentos (gitarr), Zach Sutton (trummor) och Adam payne (bas) visar på den här andra fullängdaren att de vet på pricken hur sån musik ska spelas. Det luktar ibland lite gamla dagars DEATH ANGEL eller IN FLAMES från fordom lika mycket som man liksom känner de salta stänken från hela Bay Area.

“Funeral Hymns” är knappa 32 minuter lång, och det är såväl skivans styrka som dess svaghet. Den korta speltiden innebä’r såklart att det inte finns tillstymmelse till dödkött, men samtidigt kan man känna att BLOODLETTER har mer att ge och berätta – kanske hade man vunnit än mer på att låta skivan veckla ut sig lite till? Från inledande Absolution Denied (lyssna för övrigt till just den låten om du vill höra IN FLAMES-referenserna tydligt!) till avslutande I Am The End serveras man finfin thrash metal med melodiska inslag och bra känsla för när det är läge att ösa på eller bromsa in lite för effekt.

Allra bäst är detta när man riffar loss i spåren The Grim, Burnt Beyond Recognition, Mark Of Justice (gitarrspelet i versen!!), Guilliotine och nämnda I Am The End, men egentligen är den stora sammanfattningen: man vill ha mer. Betyget lutar verkligen uppåt, och skulle undertecknad plocka fram årets thrashplattor sådär spontant såhär på våren så är detta en given kandidat.

Thron – Pilgrim

ARTIST: THRON
TITEL: “Pilgrim”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska THRON spelar black metal av lättsmält sort. Det är snyggt och påkostat i produktionen och väldigt tilltalande. En sån där skiva man faktiskt inte måste ha hört massor av gånger för att den ska ha satt sig eller vara bra. Den sitter mer eller mindre direkt, framförallt om du har en febless för black metal från Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Det är nämligen hart när omöjligt att inte dra paralleller till exempelvis TRIBULATION när man hör en låt som Into Disarray, eller hela kadern av klassiska svenska black metalakter under resten av skivan.

Sämre förebilder kan man ha, och THRONs tredje skiva “Pilgrim” är en trevlig bekantskap. Allra bäst är de när de kombinerar galopp-trummor och bas som driv medan stränggnidandet tillåts växelspela. To Dust är kanske det bästa exemplet, eller skivans magnum opus The Reverence som visar bandets fulla potential över dryga 8 minuter. Det är skivans starkaste spår, i konkurrens med The Valley Of The Blind.

Betyget då. Det stannar på 7 av 10, trots att “Pilgrim” i det stora hela är trevlig, lättlyssnad och känns kortare än sina knappa 50 minuter. Anledningen till det kan kanske bäst beskrivas i en metafor: tänk dig att du under pistolhot får frågan “fort, varför skulle du hellre lyssna på nya THRON än något av DISSECTION, WATAIN eller NECROPHOBIC?”.. och allt du kan krysta ur dig är.. “för att.. den är.. ny?”. Där någonstans är vi. Konkurrensen inom genren melodisk, blasfemisk och välproducerad black metal med drag av döds är brutal, och vill man spela sådan musik med smak av Sverige ställer man sig i motsatt ringhörna från ett par av de riktigt stora akterna. THRON har ännu inte riktigt tyngden att vinna en sådan match.

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.