Etikettarkiv: 8/10

Iotunn – Access All Worlds

ARTIST: Iotunn
TITEL: Access All Worlds
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Danmark har de senaste åren upplevt ett helvetiskt starkt uppsving inom sin metal. BAEST är fortfarande bandet som jag tror alla förväntar sig ska slå igenom stort, men frågan är om vi inte ska ta och lägga till IOTUNN som med sin “Access All Worlds” ser till att lägga en mäktig grundsten för sin karriär.

Att IOTUNN, som betyder jätte, verkligen har en bra kommunikation inom bandet blir så oerhört tydligt. Samtliga låtar är väldigt genomarbetade, och faktumet att gitarrspelet ligger på en fin nivå kanske kan tillskrivas att det är bröderna Gräs som trakterar gitarrerna, men IOTUNN är sannerligen ett band som månar om sitt hantverk.

Bandet karaktäriseras som progressive power metal på Metal Archives, och det tycker jag att ni ska ta med en nypa salt. Ja, här finns progressiva inslag, men inte så mycket power metal av i alla fall traditionellt snitt. Snarare drar bandet åt dödshållet – sångaren Jón Aldará (HAMFERÐ, BARREN EARTH) svarar i alla fall för ett mäktigt growlande allt som oftast – och det är också symfoniska ambitioner med bandets musik.

Ja, Aldará. Jag tror inte jag är ensam om att haja till vid att han är med i IOTUNN. Denne färöiske sångare sjunger lika gudabenådat som i sina andra band, och har ni lyssnat på de banden så vet ni att den nivån inte är något att skämta om. Jag tycker att ni ska dra igång The Tower Of Cosmic Nihility längst ner i recensionen, dra upp volymen, och bara njuta. Och det är inte bara Aldará som drämmer i med en insats av kolossformat i den låten. Resten av bandet fyrar av en bredsida som heter duga.

Genomgående är “Access All Worlds” en svindlande och ständigt överraskande skiva. Jag har lyssnat säkert över 30 gånger på skivan, och jag hittar fortfarande detaljer som får skivan att växa. Ta bara trummisen Bjørn Wind Andersens helt underbara dubblerandet av 16-delar på hi-haten och bastrummorna i The Weaver System och den ton av finskt vemod som bandet skickligt väver in i fler än en låt på skivan.

Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet.

Evergrey – Escape Of The Phoenix

ARTIST: Evergrey
TITEL: Escape Of The Phoenix
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det är någon som tvekat om EVERGREYs förträfflighet så tycker jag att man kan lägga undan tvivlen vid det här laget. Efter 2019 års “The Atlantic”, en skiva som med eftertryck visade att de melankoliska melodiernas mästare från Götet de facto hade fått en nytändning, kommer nu hammarslaget som drämmer in detta faktum med stor emfas.

“Escape Of The Phoenix” är EVERGREY på en platå som de inte varit uppe på under en tid. Såklart finns här det som fans förväntar sig – det bres på med de stora känslornas palett genomgående – men här finns också ett band som känns friare i sina uttryck än på de tidigare skivorna. Inte minst så känns EVERGREY som ett band som nästan självantänder av självförtroende och pondus.

Inledande kvartetten Forever Outsider som har ett härligt drivande sväng och magiska melodier, Where August Mourns vars intro får mig att tänka på IN FLAMES när det bandet fortfarande var bra, otroligt vackra balladen Stories där Tom Englunds röst svävar fram i det närmaste besjälad, och Dandelion Cipher med mycket fint riffande från Henrik Danhage.

Och då kan jag säga att dessa låtar inte är de starkaste på plattan, ja inte ens duetten med James LaBrie från DREAM THEATER – The Beholder kvalar in här. Istället tycker jag att bandet låter som allra bäst i exempelvis Absence Of Sun som har ett oerhört fint pianointro från Rikard Zander vars insats på “Escape Of The Phoenix” är en starkt bidragande faktor till att den här skivan är så episkt bra. Hans spel förstärker prick allt som det övriga bandet gör. Just Abscence Of Sun lyfter till den yttersta stratosfären inte minst i den mäktiga refrängen.

Jag känner att jag också ska nämna kompet med trummisen Jonas Ekdahl och Johan Niemann som inte bara driver musiken framåt, de gör det som ett samspelt instrument. Kolla bara in titellåten så kommer ni få ett fint exempel på inte bara hur EVERGREY låter när de tänder på alla cylindrar, utan också på hur ett komp låter när det klaffar fullständigt.

“Escape Of The Phoenix” är som ni förstår en drömlikt bra skiva, så pass bra att jag inte tvekar att skriva att det är EVERGREYs hittills bästa platta i karriären. Kolla in den.

Cult Of Luna – The Raging River

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: The Raging River EP
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Red Creek

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Temaalbum är vi vana vid att CULT OF LUNA ofta bjuder på. Och visst finns det ett sorts tema även på ”The Raging River”, i albumtitel och låttitlar med den vilda älven, broarna och vågorna. Dock inte egentligen i lyriken som helhet som på vissa av bandets tidigare album, även om texterna rör sig någonstans inom samma mentala landskap. Starkast på albumet är de likaså tyngsta spåren, inledande Three Bridges och avslutande Wave After Wave.

Bandet envisas med att kalla det här en EP fast längden gott och väl håller albumstandard. Varje spår är en egen musikalisk enhet, en hel liten resa i CULT OF LUNAs landskap. ”The Raging River” är fint konstruerat med de längsta och tyngsta spåren omgärdande de lite – vill verkligen säga lite – luftigare låtarna. Och i mitten ett lätt och kort stycke. Men det är något galet här, eller hur?

”Alla” älskar Mark Lanegan, alla älskar hans röst och jag har förstått att Johannes Persson länge velat ha ett samarbete för att få Lanegans sång på en CULT OF LUNA-låt. Och jodå den är fin den rösten, här i ett fint litet stycke, men jag förstår ändå inte riktigt hur det är tänkt. Vad har denna röst och detta spår på en CULT OF LUNA-skiva att göra? En kan tycka att både råkost och gräddbakelse är gott men det betyder inte att de ska blandas. Inget fel med experiment och kontraster ibland, tänker på bandets oerhört lyckade samarbetet med Julie Christie för några år sedan, men här känns det bara malplacerat.

Våg efter våg med CoLs tunga driv böljar in innanför bröstbenet, inte bara i låten med namnet Wave After Wave, och det är ibland nästan svårt att säga var den ena vågen börjar och den andra slutar. På ett bra sätt. Förutom då det lilla ”störande momentet” i mitten, Lanegans dröminspel. I övrigt ett nästan perfekt litet album.