Etikettarkiv: 8/10

Omnium Gatherum – The Burning Cold

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: The Burning Cold
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan ”Grey Heavens” kom ut och, likt ett finstämt urverk, kommer nu melodödsarna från Finland i OMNIUM GATHERUM ut med ett nytt album. I vanlig ordning har jag sett fram emot nytt material från OG – varje platta har bjudit på flertalet låtar som har känts högst relevanta – och det aldrig som ett slöseri med tid att lyssna på bandets musik.

”The Burning Cold” är, det kan jag slå fast redan direkt, ett väldigt bra album. OG känns mer taggat än på exempelvis ”Grey Heavens” som jag tyckte var en, till skillnad från många andra recensenter, ganska trevlig skiva. Men på ”The Burning Cold” finns en mycket högre grad av angelägenhet. Melodierna är mer storslagna, gitarrspelet mer bölande, låtarna mer genomarbetade och bandet har äntligen fått ordning på rensången. Nu är denna inte speciellt omfattande, men en av mina invändningar mot ”Grey Heavens” var just rensångens leverans.

Det jag finner verkligt fascinerande är just hur OG lyckas fylla den vid det här laget ganska slitna meloddödskostymen med innehåll som känns relevant. Första halvan av ”The Burning Cold” är magiskt bra – och då lyckas bandet även imponera med en vad som är i det närmaste en ballad i Rest In Your Heart – vid sidan av mer tempofyllda och hårda låtar som Gods Go First och Refining Fire.

”The Burning Cold” är en skiva som, om du gillade hur IN FLAMES lät i mitten av sin karriär parat med finskt vemod och ett stänk av SCAR SYMMETRY, bör kollas in.

Axis Of Despair – Contempt For Man

ARTIST: Axis Of Despair
TITEL: Contempt For Man
RELEASE: 2018
BOLAG: Southern Lord

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Av alla subgenrer jag lyssnar på inom metallen, så ligger grindcoren bra till när det gäller att så snabbt som möjligt vid en första lyssning avgöra om det som hörs är bra. För de stora flertalet av människor på planeten framstår, såklart, grindcore som i det närmaste obegripligt larm. För oss som dyrkar genren är vetskapen om att det finns guldkorn lika självklar. Det tar mig två sekunder av öppnaren Värdelös för att fatta att detta är inte bara bra grindcore – det är en uppvisning som genast ger mig den där ack så sköna känslan av hemkomst.

AXIS OF DESPAIR har knotat på med den här skivan under lång tid, men ta absolut inte detta som ett tecken på att vi har att göra med nybörjare. Anders Jakobson på trummor känner ni säkert igen som en av medlemmarna i NASUM, Oskar Pålsson på bas med ett förflutet i COLDWORKER, Kristofer Jankarls på gitarr som även lirar i INFANTICIDE och MED LIVET SOM INSATS, och Joel Fornbrant från OVERTORTURE. Ja, ni fattar att det är ett herrskap som vet hur en slipsten ska dras.

Och den dras med en i det närmaste total total frenesi. Här finns tydliga idéer i varje låt – det är inte frågan om ett tonalt moras överhuvudtaget – men också en tydlig linje och bra med variation som gör att ”Contempt For Man” sticker ut som ett högkvalitativt släpp. Det finns såklart vissa grejer som sticker ut lite extra. Inledningen av Streams Of Sludge med ett ack så effektivt och rasande bra trumfill, samt amoklöpningen på bas i slutet fick mig att haja till lite extra.

Ska du bara lyssna på en enda grindcore-platta i år så tycker jag att ”Contempt For Man” ligger väldigt bra till. Kolla in den.

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att ”Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på ”Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör ”Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.