Etikettarkiv: 8/10

Riverside – ID.Entity

ARTIST: Riverside
TITEL: ID.Entity
RELEASE: 20/1 2023
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång väntan – 2018 släpptes RIVERSIDEs senaste skiva “Wastelands”, en helt fantastisk skiva som på allvar fick mig intresserad av bandet. Den svärta som den plattan bjöd på, utkommen som den var efter det att minst sagt viktiga medlemmen Piotr Grudziński dog 2016 gjorde att jag såg oerhört mycket fram emot ny musik från polackerna. Inte för att jag trodde att det skulle bli mer av samma, utan för att jag förväntade mig att ny musik inte skulle låta som tidigare skivor.

Och “ID.Entity” är en skiva som känns både nymodig och hemtam på samma gång. Inledande Friend Or Foe? som med sitt nästan A-HA-minnande tonspråk, för att inte tala om att Mariusz Dudas sång stundtals påminner om hur Morten Harket låter, har delat upp fans i för eller emot. Själv ser jag låten som en lekfull inledning till en skiva som sedan börjar spreta åt rätt så många håll.

RIVERSIDE har alltid fått mig att associera till GENESIS i början av karriären, fast betydligt hårdare. “ID.Entity” får mig inte att vika från denna tanke. Visserligen är RIVERSIDE ett band som tar i betydligt mycket mer när det gäller riffandet än GENESIS, men det finns ändå något som gör att jag kopplar ihop banden.

“ID.Entity” är en storvulen skiva – men allra mest tar bandet i under The Place Where I Belong ett tretton minuter långt mästerstycke som verkligen är ett tvärsnitt av vad RIVERSIDE är bäst på. En svinsnygg, skir inledning, hisnande i rymd, innan låten ändrar karaktär och börjar svänga utav bara helvete och Hammondorgeln kommer i spel igen. Jag älskar det!

“ID.Entity” visar ett band som är fullständigt trygga i sitt skapande, och som vet vad de vill göra. Det finns inte mycket på skivan som känns överflödigt eller krystat. Den flödar fram på ett oerhört fint sätt, hjälpt på ett icke ringa sätt av produktionen.

Gillar man RIVERSIDE sedan innan så vågar jag lova att man kommer gå igång på “ID.Entity” rätt så rejält. Som ni förstår så gjorde jag det.

Borealis – Illusions

ARTIST: Borealis
TITEL: Illusions
RELEASE: 7/10 2022
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på BOREALIS sedan 2013 , då kollega Susanne hade med Words I Failed To Say i en av fredagslistorna på Metallbibliotekarierna och sedan dess var det ju kört – detta vet ni om ni har följt mina eskapader här under åren. Jag utgör fronten för predikandet av BOREALIS förträfflighet här på WeRock.

Därför är det inte särskilt förvånande att jag blev lite till mig när promon till “Illusions” damp ner i mejllådan för ett tag sedan, för nu skulle det dukas upp till en episk melodisk uppvisning i vanlig ordning.

Som ni förstår av betyget så blev det så.

Mycket är sig likt – vilket bara är bra – Sean Dowells trummor låter ungefär som de gjorde på “Purgatory” och “The Offering”, framför allt virveltrumman. Resten av produktionen är luftigare – det vinner en låt som Burning Tears på. Maken till vacker låt som gästas av Lynsey Ward som jag känner igen från “Rise Radiant” av CALIGULA’S HORSE, som bryter av fint från den övriga mäktigheten på “Illusions”.

För BOREALIS gillar att ta i. Hade de inte varit så otroligt bra på detta, så hade det kunnat bli direkt plågsamt att lyssna på låtar som Ashes To Rain som har en inledning som är otroligt mäktig, och avslutningslåten The Phantom Silence som visserligen inte är lika maffig som Ghosts Of Innocence men inte långt efter.

“Illusions” är en mer balanserad och genomarbetad skiva än “The Offering”. BOREALIS har blivit bättre på att renodla sina styrkor, plus att de fullkomligt glöder av intensitet genom hela skivan. Det här är ett band som vibrerar av självförtroende.

Som vanligt är det kombinationen och samklangen av och mellan Matt Marinellis sång och de rent beroendeframkallande melodierna som ror hem skeppet med bravur. Det är episkt och storslaget på ett rent magiskt vis.

Watain – The Agony & Ecstasy of Watain

ARTIST: Watain
TITEL: The Agony & Ecstasy Of Watain
RELEASE: 29/4 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är väl lika bra att jag säger det direkt: Det här är den bästa skivan WATAIN har gjort sedan “Lawless Darkness”. Det känns helt fantastiskt att bli så uppläxad av ett band som jag trodde hade sina bästa dagar bakom sig. Ack, vad man kan bedra sig.

Jag vet inte om min magkänsla stämmer, men det känns som att WATAIN har hittat tillbaka till vad det nu var som gjorde bandet så oerhört bra i början av sin karriär. Här finns de episka katedralbyggena till låtar. Inledande trion (Ecstasies In The Night Infinite, The Howling och Serimosa) visar med en otrolig variationsrikedom på vad bandet är kapabla till. Riffen, rytmiken och kanske viktigast – stämningen. Mer än någonting annat så är det detta som drar mig tillbaka till den här skivan gång efter annan.

Ni kanske tycker att jag är orättvis mot WATAIN, då “The Wild Hunt” och “Trident Wolf Eclipse” var helt habila skivor? Jag skulle snarare säga att det är WATAIN själva som har satt sin kravbild så oerhört strängt för sitt eget skapande att andra black metalband gång efter andra får se sig själva krälande i stoftet då det alltid finns någon eller några detaljer som inte skaver på rätt sätt. Då kan det bli så att även WATAIN själva inte hela tiden når upp till de nivåer bandet är kapabelt till.

Här kan vi kasta alla sådana farhågor över bord – med en förfärande stringens pulvriserar bandet alla högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.