Etikettarkiv: 8/10

Job For A Cowboy – Moon Healer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till “Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga “Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

“Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. “Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på “Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta “Moon Healer” med sked.

Hiraes – Dormant

ARTIST: Hiraes
TITEL: Dormant
RELEASE: 26/1 2024
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds med kvinnlig sångerska – er första tanke är ARCH ENEMY eller hur? Kanske till och med att ni är lite trötta på det? Tanken att det ryms tretton på dussinet av den här typen av band har vi nog tänkt till mans rätt många av oss.

“Dormant” är HIRAES andra skiva – den som brukar kallas svår att få till. Men med tanke på att tre av medlemmarna lirade tillsammans i DAWN OF DEMISE innan HIRAES och att bandet haft samma medlemmar sedan starten kanske det gick lite lättare än för andra band.

För detta är till stora delar riktigt bra, och bra mycket bättre än debuten “Solitary” som kom 2021.

Jag skulle vilja råda er till att ha tålamod med “Dormant” till en början, för de inledande tre låtarna är mer av klassiskt dödsmelodiskt snitt, men lyckas ändå hålla intresset uppe utan större bekymmer.

Men vid låt fyra – Chance To Fail – tänder det till med ett ljuvligt blasfemiskt sväng som det är ytterst svårt att motstå. Än bättre blir det i efterföljande låt About Lies som får mig att tända på alla cylindrar. Ett magiskt, ej för långt, episkt mäktigt intro. Tyngd, och rikligt med rytmiska övningar från trummisen Mathias Blässe. Fantastiskt gitarrspel och maken till vokal leverans från Oliver Kirchner, Lukas Kerk och Britta Görtz.

Resten av skivan är en mycket stark uppvisning i hur melodisk dödsmetall kan låta när den känns relevant, rejält hungrig till och med. HIRAES lyckas nämligen med bedriften i att hålla mig på tårna i stort sett hela skivan igenom, till och med längta efter att få lyssna på den. Det är ju en väldigt angenäm känsla, eller hur?

Det som gör “Dormant” till en gedigen upplevelse är dels att man verkligen hör att HIRAES har utvecklats mer som band sedan debuten. De drar åt samma håll, låter varandras styrkor träda fram men aldrig med bekostnad på helheten. En bra och jämn nivå på låtarna hjälper också till. Sen vill jag gärna nämna sångerskan Britta Görtz insats lite extra – hon fängslar mig med flera vokala uttryck som jag inte tröttnar på.

“Dormant” finns ute idag – kolla in den.

Karras – We Poison Their Young

ARTIST: Karras
TITEL: We Poison Their Young
RELEASE: 29/9 2023
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett franskt band som har tagit sitt bandnamn från “Exorcisten” och som lirar death metal/powerviolence/crust, kan det vara något?

Det var i alla fall frågan jag ställde mig när jag snubblade över KARRAS på Bandcamp (var annars?), och som ni förstår på betyget så gillar jag “We Poison Their Young” riktigt mycket.

Med en uppfriskande spellängd på knappa 20 minuter förstår ni att det blir åka av rätt rejält. Alla element som KARRAS föredrar exekverar de med både ackuratess och finess. När det svänger, då görs detta med besked. The Hermit’s Anger har ett underbart intro som har fått mig att stampa takten varenda gång jag lyssnat på låten. Den ljuvliga d-takten som följer sänker inte mitt gillande, det kan jag säga.

När bandet grindar görs detta på rätt sätt också. Det är inte ovanlig att en och samma låt innehåller alla tre ingredienserna, och det utan att det känns krystat eller stressat.

Det gäller hela skivan, för trots att “We Poison Their Young” är en kort historia känns den förbryllande matig. Något som jag också har tänkt på varenda lyssning är hur otroligt kul och underhållande den här skivan känns. Det är så tydligt att KARRAS vet vad de är bra på, och trots att de olika elementen absolut inte är nya så känns skivan fräsch hela vägen.

Produktionen är en dröm, och har exakt rätt grad av stökighet. Att Yann Heurtaux dyrkar sin HM-2 pedal gör absolut inte ont, haha!

“We Poison Their Young” är en otroligt bra, rolig och underhållande skiva. Kolla in den.