Etikettarkiv: 8/10

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!

Spirit Adrift – Divided By Darkness

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.