Etikettarkiv: 8/10

VAK – Loud Wind

ARTIST: VAK
TITEL: Loud Wind
RELEASE: 2019
BOLAG: Indie Recordings
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det för mig helt nya svenska bandet VAKs album “Loud Wind” ramlar ner i promoboxen från musikaliskt högst pålitliga Indie Recordings, så det är klart en måsta kolla upp vad det är. Detta visar sig vara bandets andra album efter det första självbetitlade som släpptes 2015. Sedan dess har bandet genomgått en svår tid där en av medlemmarna varit nära döden i sjukdom men rehabiliterats och återkommit. “Loud Wind” är resultatet av medlemmarnas gemensamma ansträngningar efter denna svåra tid. Det demokratiska genomförandet framhålls. Texterna är mörka och musiken dov, groovig och tung.

I promomaterialet uttalar sig en av bandmedlemmarna att “för mig har skratt alltid varit en viktig del inom metalgenren” och det må vi såklart respektera men det är då inget som lyser igenom i just detta album. Musiken är tung, lyriken tyngre. Flera av låtarna har obehagligt berörande texter. Och de fastnar. Oroande textrader som ‘The birds used to be, smaller and weak. Growing tall.’ från Birds Of Earth. Eller ‘What would you do in a lawless state? What would you do to the defenceless?’ vilket utgör hela texten till spåret Defenceless. Å andra sidan finns mer styrka att hämta i titelspåret:

We gathered at dusk
Arriving in small groups
Silent but euphoric
Knowing what’s at stake
Knowing now’s the time

Albumet är producerat av bandet självt och mixat av Magnus Lindberg från CULT OF LUNA. Skivan avslutas med en instrumental hyllning till den för några år sedan bortgångne Freddie Wadling betitlad Freddie / Time Freezes. Det är i sig en fin låt men känns ändå lite malplacerad i sitt sammanhang. Detta plus en del skumma låtavslutningar, första spåret med gnisslande oljud och tredjespåret med obehagligt knarranden, är egentligen det enda som finns att klaga på.

Sammanfattningsvis är “Loud Wind” en snyggt producerad och väldigt doom-groovig platta med ibland anade spår av orientaliskt sound. Lätt obehaglig men samtidigt mycket berörande lyrik. Allra bästa spåren är de tunga Melting Eyes och Fear The Morning samt ovan nämnda Birds Of Earth. Mycket trevlig ny bekantskap detta. Rekommenderas varmt!

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!

Spirit Adrift – Divided By Darkness

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.