Etikettarkiv: 8/10

Aborted – Maniacult

ARTIST: Aborted
TITEL: Maniacult
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett riktigt härligt återseende – exakt så känns “Maniacult”.

Om ni, liksom jag, hör till skaran musiklyssnare som i grunden har ett gott förhållande till denna europeiska dödsorkester, men som inte följer bandet slaviskt, vågar jag påstå att ni kommer känna er som hemma med den här skivan.

Det känns som ett ganska slitet påstående – man vet vad man får – men det finns flera band som detta yttrande går att använda med den äran. ABORTED kan i alla fall i min bok räknas till skaran. Det finns en tydlig idé i bandets musik – rens – och tillräckligt med skicklighet för att inte bara fånga in mig som lyssnare, utan också få mig att haja till över vart kvartetten driver sin musik. ABORTED brukar jag förknippa med ett helvetiskt rens, och tro mig detta finns här, men när bandet ser till att verkligen svänga som i A Vulgar Quagmire exempelvis då är det inte svårt att njuta å det fullaste.

“Maniacult” känns som en skiva som ABORTED har engagerat sig mycket i. Här finns en fin atmosfär genomgående, och bandet lyckas att förstärka det fartfyllda liret med att våga dra ner på tempona. Det gör att skivan går att uppleva som rimligt variationsrik. Att bandet dessutom har tagit in hela fyra gästsångare att komplettera Sven de Caluwés straffande sånginsats gör att “Maniacult” är den med råge mest varierande i bandets diskografi vad gäller sång. Extra glad är jag för att Fredrik Danielsson från lokala HUMANITY’S LAST BREATH står för en grym insats i Drag Me To Hell.

Produktionen då? Jo, den är finfin. Samtliga bandmedlemmars instrument kommer fram fint. Gitarrtonen är fullständigt mosande.

Gillar man ABORTED sedan innan så ska man absolut kolla in “Maniacult”. För alla andra är detta album en utmärkt startpunkt.

Leprous – Aphelion

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.

Burial In The Sky – The Consumed Self

ARTIST: Burial In The Sky
TITEL: The Consumed Self
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Rising Nemesis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på “The Consumed Self” under helgen – en utdragen städning av hemmet gjorde att både att det fanns tid och att städningen blev betydligt mer njutbar än vanligt.

BURIAL IN THE SKY kommer från the city of brotherly love, Philadelphia,  och detta är deras andra album. Jag hade illa koll på bandet sedan tidigare, men det krävs inte speciellt många minuters speltid av “The Consumed Self” för att inse att anten är uppad väldigt väsentligt från debutskivan “Creatio Et Hominus” som kom 2018.

Låtmaterialet är så fruktansvärt genomarbetat och ser till att både de progressiva samt de dödsiga elementen kommer fram bra och förstärker varandra. Bandet är sannerligen inte rädda för att experimentera med både saxofon, detta instrument som har seglat upp som blåsinstrumentet of choice inom metal, och piano. Det funkar oerhört väl och görs inte för sakens skull utan för att låtarna verkligen vinner på dessa inslag. Bäst är det i exempelvis Mechanisms Of Loneliness där gitarrsolot övergår i saxsolo för att sedan väva ihop de två instrumenten. Ruggigt imponerande, också mycket för att saxen trakteras av bandets basist Zach Strouse.

Känslan jag får när jag lyssnar på BURIAL IN THE SKYs musik är att det bästa av två världar sammanfogas – och det görs med känsla. Bandet är verkligen inte rädda för att beröra och fylla sin musik med både aggressivitet, melankoli och om uttrycket tillåts, ren skönhet. Vissa låtar ger mig upplevelsen av att sväva fram högt ovanför molnen.

Hade jag bedömt skivan enbart utefter låtmaterialet så hade betyget blivit en 9:a, så pass bra är detta. Här finns så många inslag som får mig att associera till så skilda saker som hur soundtracket till filmen “Kådisbellan” låter (Mountains pt.2 (Empathy)), BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME och ändå upplever jag att BURIAL IN THE SKY gör något helt eget med sin musik. Den i stort sett enda anmärkningen jag har gäller produktionen på Sam Stewarts bastrummor. När det smattras 16-delar på kaggarna så känns det som att en vägg ställs upp mitt i den i övrigt väldigt njutbara ljudbilden och kräver all uppmärksamhet. Det hoppas jag bandet åtgärdar till nästa skiva, för det här bandet har kapacitet att åstadkomma episka storverk.