Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Spidergawd – From Eight To Infinity

1 kommentar

ARTIST: Spidergawd
TITEL: From Eight To Infinity
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: Stickman Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland är det onödigt att krångla till det. Spidergawd har sedan starten varit ett band som levererat högkvalitativ rock – senaste skivan är inget undantag från detta.

Men även om formeln är intakt – det är svinsnygg sång, grymt gitarrspel, ruskigt bra rytmik och så en skopa barytonsax på det – så känns det som om Spidergawd är lite extra tända på den här skivan.

”From Eight…” är en skiva där snart sagt varenda låt ligger på en mycket bra nivå – den enda som jag inte tycker är helgjuten är One In A Million och den är ju inte direkt dålig. Men ställd bredvid låtar som  The Grand Slam, Confirmation eller The Hunter så står den sig inte riktigt.

Alla andra låtar är så bra att jag inte tröttnat ett dyft på dem trots upprepade lyssningar. Snarare har det varit så att skivan har pockat så mycket på uppmärksamheten att det är i stort sett den enda jag lyssnat på i dess helhet under den gångna veckan.

Spidergawd formligen spritter av spelglädje – oftast är tempot i låtarna över medel, och det är ju inte svårt att gilla att trummisen Kenneth Kapstad driver bandet framför sig både med hårdhet men också med finess och finlir.

Vill man ha en skiva som höjer vilken förfest som helst, så är ”From Eight To Infinity” ett ganska givet val. Gillar du rock, kolla in den.

Skivor

In Mourning – The Immortal

Lämna en kommentar

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Immortal
RELEASE: 29/8 2025
BOLAG: Supreme Chaos Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan helt uppriktigt säga att när jag såg promon till ”The Immortal” i promoportalen då gick en rysning av förväntan genom kroppen. Det är ingen hemlighet att jag sedan länge uppskattar dalabandet något oerhört.

Hela fyra år har vi fått vänta på en ny fullängdare från bandet. En styck trummis, Joakim Strandberg Nilsson,  har vandrat vidare till genretitanerna Dark Tranquillity och in har Cornelius Althammer kommit för att fylla skorna. Och, gott folk, det är lika bra vi konstaterar det direkt – han fyller dem med bravur. Hans spel är så tryfferat med finess och lekfullhet att ni kommer att baxna. Att han dessutom ser till att lira med strängbändarna på ett sätt som förstärker alla de dunderriff som kavlas ut genom hela skivan, ja, det gör ju inte insatsen sämre.

In Mourning har alltid haft fokus på känslor. Precis som på föregångaren, ”The Bleeding Veil” så känns det mesta hemtamt, men har finns en hel massa intressanta inslag som fördjupar det som bandet vet att de är bra på. Allt ifrån den rena majestätiska mäktigheten i Silver Crescent som med ett släpande, förödande dubbeltrampsarbete drämmer hem en tung poäng redan från början. Om ni har hört de två singlarna Song Of The Cranes och The Sojourner så har ni en hum om hur bra den här skivan är. Men detta är inte de bästa låtarna på skivan.

Dessa utgörs av kvartetten As Long As The Twilight Stays, Staghorn, North Star och avslutaren The Hounding som är fyra låtar som ställer rätt många andra melodeathband i skamvrån. Staghorn flörtar inte så lite med blackmetal, men känns inte ett dyft splittrad när bandet vräker på med melodierna som skickar ut mig i omloppsbana gång efter annan.

”The Immortal” är en skiva som det är oerhört svårt att sluta lyssna på. Den är så drabbande på så många sätt att det inte går annat än att sätta ett högt betyg på den. Bara en sådan sak som att jag gillar introt borde få er att haja till, haha!

”The Immortal” blir till en i det närmaste perfekt storm. Låtarna ligger på en hög och jämn nivå, är späckade med känsla, grymma individuella insatser som bidrar till helheten på ett rent magiskt vis – och fantastisk och varierad sång. Ni gör er själva en stor otjänst om ni inte kollar in den här skivan. Årsbästalistevarning? Ja, absolut!

Skivor

Messa – The Spin

Lämna en kommentar

ARTIST: Messa
TITEL: The Spin
RELEASE: 11/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på italienska MESSA sedan de gav ut sin debut ”Belfry” 2016, men inte kommit mig för att recensera någon av bandets skivor. Förrän nu. Kanske har det varit så att jag har uppskattat bandets musik, och ständiga sökande efter nya uttryck att jag ville ha ett band vars musik jag enbart kunde lyssna på utan att behöva fundera på varför jag tyckte om så mycket?

Jag inser att det, i och med släppet av ”The Spin”, inte går att inta den positionen mer. För detta är – det ser ni på betyget – bra så in i helvete.  Jag blev avskräckt av den text som skickades med promon. När ord som legendary, majestic, breathtaking  förekommer, ja då kan det vara läge att åtminstone höja på ett skeptiskt ögonbryn, kanske till och med himla med ögonen?

Jösses vad jag fick äta upp den inställningen. Från inledande Void Meridian till avslutande Thicker Blood trollbinder MESSA i det närmaste fullständigt med en skiva som inte bara binds ihop av Sara Bianchins magiska röst, utan också av genomarbetade låtar som både känns hemtama utan att för en sekund vara stillastående och som har ett gitarrspel som hänför.

Därav det näst högsta betyget. Jag måste ha lyssnat på skivan minst 30 gånger och inte bara kommit på mig med att nynna när melodier dykt upp i skallen, jag har ärligt längtat efter att få trycka igång den vid varje tillfälle.

MESSA har hållit sig inom den doomiga metallen som utgångspunkt, utan att vara rädda för att utforska andra stilar. Detta är verkligen grejen med ”The Spin”. Spontant skulle jag vilja räkna upp beröringspunkter och associationer som TRIBULATION, pop, 80-talsballader med vinden i håret-solon, sväng, jazz och growl som drar åt black metal-hållet. Det hade kunnat bli hur taffligt som helst, men jag känner mig så omhändertagen av MESSAs skicklighet att jag aldrig känner att det där höjda ögonbrynet hotar att dyka upp igen.

Som mest njuter jag av underbart nostalgiska, och skickligt uppbyggda Immolation som ligger som låt fyra på skivan, och som fint både lugnar ner från de inledande tre låtarna och bygger upp till de avslutande tre – The Dress, Reveal och Thicker Blood där bandet spänner bågen och ror hem en skiva som jag bara vet att jag kommer återkomma till under resten av året. Ni behöver kolla in den här skivan.