Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Brain Drill – Quantum Catastrophe

Lämna en kommentar

ARTIST: Brain Drill
TITEL: Quantum Catastrophe
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det här är en platta som gjord för oss som gillar teknisk dödsmetall med avsevärda inslag av grind. Om man varit bekymrad över att BRAIN DRILL skulle ha mesat till sig sedan debuten ”Apocalyptic Feasting” kan jag bara säga att de fortfarande har aggressiviteten uppskruvad till max.

Musiken väller ut som en flod av lava redan från starten och tar, precis som med debuten, en god stund att komma in i och smälta. Precis som med föregångaren är spelet en ren uppvisning i teknik och bländar i alla fall mig storligen. Ron Casey är mannen bakom en av de absolut värsta uppvisningarna i tekniskt trumspel helt i paritet med exempelvis Brad Fickeisen (ex-THE RED CHORD), som jag hört detta år. Vilket naturligtvis är helt i sin ordning då BRAIN DRILLs musik verkligen står och faller med trummisen. Strängbändarna i form av gitarristen Dylan Ruskin och bassisten Ivan Munguia visar också på en våldsam skicklighet med helt sinnesjuka övningar som får mig att tappa hakan. Steve Rathjenskriker/growlar också han med en inlevelse som matchar både hans medmusikers lir och låtmaterialet mycket bra.

Det som BRAIN DRILL har förbättrat sedan debuten är produktionen. Speciellt trumljudet på ”Apocalyptic Feasting” var supertriggat, och visserligen är fortfarande bastrummorna så även på ”Quantum Catastrophe” men övriga trummor låter så mycket naturligare än på debuten. Produktionen är som helhet mycket matigare och fetare – gitarren låter verkligen brutalt bra, men jag hade gärna sett att basen kommit fram ytterligare något mer än vad den gör.

Låtmässigt känner jag igen mig från ”Apocalyptic Feasting” men låtarna på ”Quantum Catastrophe” är mer genomtänkta än till att bara vara rena uppvisningar i tekniskt spel. Monumental Failure har redan seglat upp som en favorit ända sedan jag hittade låten på YouTube, men här finns såklart så mycket mer godis att hämta – titellåten exempelvis som är en för döds/grindband rejält lång njutningslyssning som klockar in på 16 minuter!

Det är riktigt kul att höra ett BRAIN DRILL som har höjt sig flera snäpp, framför allt låtskrivarmässigt, och som bjuder på en makalös audiell nedsänkning i ett ljudinferno som inte gör mig besviken. Gillar man verkligt extrem döds/grind bör man kolla in ”Quantum Catastrophe”.

Skivor

Enslavement of Beauty – The Perdition EP

Lämna en kommentar

eob2009ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: The Perdition EP
RELEASE: 2009
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert – som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat.

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EPn innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

 

Skivor

Opeth – Watershed

Lämna en kommentar

ARTIST: Opeth
TITEL: Watershed
RELEASE: 2008
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Sedan OPETH bildades har formkurvan stadigt pekat uppåt. På de tidiga alsterna ”Orchid” och ”Morningrise” fanns en potential som mynnade ut att man släppte både ”Still Life” och ”Blackwater Park” som är bandets populäraste album. Mikael Åkerfeldt har fått se medlemmar komma och gå med åren och är nu den enda originalmedlemmen kvar. Gitarristen Peter Lindgren valde att lämna bandet i maj 2007. Samtidigt blev Fredrik Åkesson entledigad från sina tjänster i ARCH ENEMY då Christopher Amott åter var tillbaka bandet. Michael frågade då Fredrik om han var intresserad av att spela med OPETH och han tackade ja. För de flesta band är det mer regel än undantag att medlemmar byts ut. Detta kan vara känsligt för somliga trogna fans som får svårt att ta till sig nya medlemmar och därmed även eventuella förändringar i sound m.m.

I mitt tycke har dock bandet, just tack vare medlemsskiften, haft en ständig utvecklingskurva och kreativiteten har aldrig varit en bristvara. Albumet inleds med vackert akustiskt gitarrspel och kvinnosång i låten ”Coil”. En låt som gör att man känner sig trygg och ger mig mersmak. Den trygga värld som byggs upp rivs emellertid genast ner i nästkommande ”Heir Apparent” där pianostycket får nackhåren att resa sig. Ett av de mest utmärkande dragen som OPETH besitter är den vilande 70-tals känsla som kommit att bli signifikant för bandet. På detta album har känslan tagit mer plats men är samtidigt noga avvägd och detta bringar en starkare karaktär till låtarna.

Med ”Watershed” släpper OPETH anno 2008 ett starkt album med musik som balsamerar själen ordentligt. Om detta är den första skivan man hört med OPETH och man gillar det man hör, ja, då har man en hel del kvar att upptäcka. Det allmänna intrycket av OPETH är att det krävs ett tränat öra för att tillgodose sig deras musik, men jag är av en annan mening. I den oändliga hårdrocksdjungeln kan känslan av att marknaden nästan är lite mättad infinna sig. Det är då OPETH utmärker sig och bidrar med nyskapande. Med detta album visar Stockholmsbandet än en gång att de står i en klass för sig själv.