Etikettarkiv: Aborted

Aborted – The Necrotic Manifesto


ARTIST
: Aborted
TITEL: The Necrotic Manifesto
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ABORTED har varit med ett tag och vet vad de sysslar med. Se där en lika trist som giltig inledning till en recension av valfritt alster av bandet.

Det som mest får mig att lyfta på ögonen denna gång är att Phlegleton från mycket mer brutala WORMED gästar på Excremental Veracity. Den mannens stämband klarar mer än väl av att matcha bandets egen sångare Sven de Caluwés råa stämband. Ja, frågar ni mig så har Sven inte mycket att ge igen med när Phegleton gräver upp sina inälvor och öser dem över mikrofonen.

I övrigt tänker jag mycket på att de gitarrsolon som finns på skivan verkligen inte går av för hackor. Jag kommer på mig själv att faktiskt riktigt njuta av de väl avvägda attacker som rosar skivan.

Annars låter det som det brukar. Detta kan ju läsas som både välsignelse som förbannelse. Brutal death metal är en subgenre vars fans inte brukar hylla förändring som något positivt. Alls. Men jag tänker så här – ABORTED har med råge betalat vad de är skyldiga till att lira brutalt, och om ett band som DEFEATED SANITY kan komma undan med att faktiskt introducera vissa andra element än full on butality – ja då kan ABORTED det också.

Nu är ”The Necrotic Manifesto” inte en speciellt dålig skiva. Det är bara det att musiken låter exakt som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Och det är faktiskt lite tråkigt, när det är fullt hörbart att bandet befolkas av sjukligt begåvade musiker.

Å andra sidan är ”The Necrotic Manifesto” en skiva som jag vet kommer utgöra soundtracket till mången mosh-pit. Och det är i sig ingen dålig sak.

Live: Aborted

ARTIST: Aborted
LOKAL: Lilla Vega, Köpenhamn
DATUM: 30 september, 2013

Det finns en faktor i att se ABORTED live som både är en förbannelse och en välsignelse: man vet vad man får. Jag har sett denna numera multinationella kader av dödsare ett antal gånger, och det som varje gång slår mig är att bandet alltid lirar tajt, och att det låter bra.

Så även denna kväll på Lilla Vega, den något mindre lokalen som ryms i Musikens hus på Enghavevej i Köpenhamn dit runt 300 har sökt sig, trots att det är måndagkväll: ljudet är väldigt bra, och bandet lirar tajtare än ett frimärke mot kuvert. Den ende kvarvarande originalmedlemmen Sven de Caluwe anför sitt band med stor pondus och sedvanlig aggressivitet. Det tar inte lång tid förrän stagedivandet drar igång.

ABORTED har inte direkt en ny skiva ute att promota – ”Global Flatline” kom ut 2012. Å andra sidan har den skivan hyllats av fans och kritiker samt att bandet självt tycker att den är en återkomst av rang. Jag håller med, men är det då inte lite snålt att bara köra en enda låt, The Origin Of Disease från det albumet? Jag måste nog säga det. Å andra sidan kan man invända att det är 10-årsjubileum för skivan som av många hålls som den starkaste i bandets diskografi – ”Gormaggeddon” som bandet kör inte mindre än tre låtar ifrån: Meticulous Invagination, Sanguine Verses och The Saw And The Carnage Done.

Men för att återkomma till faktorn jag beskrev i den öppnande paragrafen: man vet vad man får. Det finns såklart en risk i detta också. Att man upplever bandet som stelt i sin konsertsituation och kanske i värsta fall tråkigt. Nu lirar ABORTED tillräckligt bra, och har framför allt en imponerande bakkatalog av låtar att ta till, men det skulle kunna vara så mycket bättre, och då skulle bandet se till att ta sig ur den förbandsfora som det har ockuperat på de flesta gig jag sett med bandet.

Kvällens konsert är bra, men tar inte klivet över till att bli verkligt knäckande som jag vet att bandet har kapacitet till, och när jag gång efter annan tittar över på Mendel bij de Leij och konstaterar att han faktiskt ser för avslappnad ut kan jag bara konstatera att det lite grand är symptomatiskt för ett band som skulle kunna tillhöra eliten inom den tekniska dödsen – om de bara såg till att vässa vapnen lite vassare än vad de är idag.

Aborted – Global Flatline

Aborted2012ARTIST: Aborted
TITEL: Global Flatline
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Ett multinationellt band skulle man kunna kalla ABORTED, då medlemmarna härstammar från länder som Belgien, Frankrike, Israel, Storbritannien och USA. Bandet har bytt medlemmar ganska frekvent sedan starten 1995, därav är enda kvarvarande originalmedlemmen Sven de Caluwé på sång. ABORTED har ett högt anseende inom death metal- men även grindcorescenen och har därmed växt fram till ett av kugghjulen inom dessa med sitt kompromisslösa mangel.

Jag får erkänna att mina tidigare erfarenheter av ABORTED är bristfälliga, dock minns jag tydligt att de gjorde ett bestående intryck och att jag var duktigt imponerad när jag såg dem live, förband till BEHEMOTH på The Rock i Köpenhamn för några år sedan. ”Global Flatline” studiogiv nummer sju, inleder med Omega Mortis ett kort spökliknande intro bestående av röster som informerar om en annalkande epidemi. Hursomhelst är introt väldigt effektfullt och ger en ångestladdad stämning, lite samma känsla som genomsyrar filmen “The Road”. Efterföljande titelspåret är ren uppvisning i hur man snickrar ihop en låt i death-/grindtappning. MORBID ANGEL-influenserna är påtagliga, jag tänker främst på det långsamma släpande riffandet med typiska gitarrstämmor, ackompanjerat av dubbla baskaggar. Detta varvas med tvåtakt, blastbeats, riffande i världsklass samt growl av varierande art.

The Origin Of Disease fortsätter i samma tappning och imponerar nämnvärt, andra låtar som måste nämnas är Coronary Reconstruction med sitt egensinniga låtarrangemang samt Our Father, Who Art Of Feces, klockren titel och en refräng som sitter som en smäck. ”Global Flatline” ger ett genomarbetat intryck, då inte en enda av de tretton spåren ger en känsla av utfyllnad. ABORTED kompletteras av Eran Segal och Mike Wilson på gitarr, J.B Van Der Wal på bas samt Ken Bedene på trummor, som för övrigt har ett förflutet i det amerikanska bandet ABIGAIL WILLIAMS. Det finns verkligen ingenting att anmärka på när det kommer till själva trakterandet av instrumenten, framförandet är klanderfritt. Inte heller produktionen som är signerad Jacob Hansen finns det något att klaga på, distinkt men med en kvarvarande dynamik och djup i ljudbilden.

Det är få band inom Death-/grindgenren som imponerar på mig, och då menar jag inte själva musicerandet i sig utan låtskrivandet. Framförallt för att det verkar vara ett ändamål i sig att stapla det ena tekniska riffet efter det andra, snarare än att fokusera på att skriva minnesvärda låtar. Men även att väva in melodier i manglandet för att ge ytterligare dimensioner till musikskapandet. Det finns naturligtvis undantag och jag tänker bland annat på NECROPHAGIST samt THE FACELESS. ABORTED tillhör givetvis denna kategori, vilket de visar prov gång på gång under ”Global Flatline”. Detta året inleder starkt och då det är ett antal favoritband som väntas släppa nya plattor under årets gång, blir det nog inget lätt uppgift denna gången heller att sammanställa en årsbästalista.

/ Henrik Nygren