Etikettarkiv: Anaal Nathrakh

Fredrik Sandberg: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Fredrik Sandbergs våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10. ”Sun Eater” – JOB FOR A COWBOY
Tidigare har jag haft lite svårt för JFAC. Tekniskt skickliga har de alltid varit, visst, men något i deras ganska kyligt exakta dödsmetall har inte riktigt klickat hos mig. Fullständigt förälskad blir jag inte i “Sun Eater” heller, men det vansinnigt kreativa (och närmast jazziga) basspelet lyfter in plattan på årets topp 10.

9. ”Eyehategod” – EYEHATEGOD
Doom? Slow motion-punk? Lite av varje, kanske, men oavsett etikett är detta möjligen årets ruffigaste, elakaste och på sätt och vis tyngsta platta. Bra skit, helt enkelt.

8. ”Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Inte alls lika bra som föregående släppet “The Hunter”, och på sätt och vis ett MASTODON lite på tomgång. Det säger en del om bandets nivå, när det likafullt räcker till en plats på årsbästalistan…

7. ”Ótta” – SÓLSTAFIR
Slutresultatet på denna giv landar lååångt från bandets black metal-rötter, men det innebär verkligen inte att resultatet inte är lyssningsbart. “Ótta” är en meditativ, stämningsfull och mångfacetterad resa som äger rum både i ens inre tankevärld som på ett vindpinat, kargt och uråldrigt Island. Vackert.

6. ”Foundations Of Burden” – PALLBEARER
Melankolisk tyngd brukar tilltala mig, vilket jag skyller på mitt finska sinne. När årets bästa genuint finska kandidat inom gebitet, GHOST BRIGADE, inte riktigt når ända fram till topp 10, går platsen till PALLBEARER. Deras “Foundations Of Burden”, fylld med deppigt malande niominuters kolosser till låtar, gör sig synnerligen väl i lurarna så här under den mörka, kalla och (i södra Sverige tyvärr) blöta årstiden.

5. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Den amerikanska östkustens kanske finaste döds-/grindmanglare når förvisso inte riktigt samma storslagna höjder på “The Killing Gods” som de gjorde på “Heirs To Theivery”, men med intelligenta låtstrukturer, löjligt kompetent trakterande av instrumenten och en kompromisslös aggressivitet räcker det ändå långt. En riktigt bra metal-platta, helt enkelt.

4. ”Believe In No Coming Shore” – FALLS OF RAUROS
När jag under 2014 har velat hänge mig åt introspektivt tankearbete, och låta min skuta styra ut på ett meditativt, musikaliskt hav, är det FALLS OF RAUROS som stått vid rodret. En skiva byggd på kontraster, innehållande såväl primalskrik, blastbeats och tremolo-plockade mollharmonier som några av de vackraste akustiska arrangemang som skådats. Det gör inte så mycket om stranden aldrig kommer, när FALLS OF RAUROS vaggar så skönt…

3. ”At War With Reality” – AT THE GATES
Av alla huvudlöst våghalsiga hopp över stupkanten som ägt rum detta år, är det sannolikt AT THE GATES som står för det mest dristiga. Att ge ut en uppföljare till den förmodligen bästa dödsmetall-plattan genom tiderna, 1995 års “Slaughter Of The Soul”, och det 19 år senare (!) är MOD. Resultatet? “Bara” en tredjeplats på min årsbästalista – vilket i sig är en bedrift givet den måttstock med vilken skivan mäts. Göteborgarna kan vara stolta över vad de presterar anno 2014.

2. ”Pioneers” – SIENA ROOT
70-talet låter hälsa att det lever och har hälsan. Den senaste vitamin-injektionen i det evigt unga objektet står svenska SIENA ROOT för, när de på en bastant bottenplatta av DEEP PURPLE och stomme av tidiga ZZ TOP och THE DOORS bygger årets svängigaste skivsläpp. Groove finns i överflöd, skönt flum så det räcker, och trakterandet av Hammond-orgeln är fan i mig värdigt självaste Jon Lord. Frickin’ awesome!

1. ”Desideratum” – ANAAL NATHRAKH
Det är kaosartat, mörkt, svårtillgängligt och brutalt, men samtidigt lekfullt, packat med hitrefränger och en ostoppbar primalkraft som fullkomligen vräker sig över lyssnaren. När brittiska ANAAL NATHRAKH släpper loss den best som är “Desideratum” är det måhända olyckligt att min hjärna (så här i juletider) gör liknelsen “en tsunami av metal”, men det kan inte hjälpas att detta är en skiva som obönhörligen sveper mig med sig. Jag kapitulerar utan villkor.

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Ett lika lätt som (för mig) oväntat val. Denna titel måste tillfalla JOB FOR A COWBOY’s basist Nick Schendzielos, givet att hans arbete på “Sun Eater” är så oerhört intelligent, jazzigt och utöver vad som vanligtvis erbjuds i basväg på dödsmetall-plattor. Bubblare är SIENA ROOTs Erik Pettersson, som visar exakt varför Hammond-orgeln blivit ett kultförklarat instrument.

Årets sånginsats
…står Kippa i STEAK för, på deras giv “Slab City”. Det luktar John Garcia lång väg, och är så där skavigt, skönt bluesigt. Nämnda platta för övrigt sista alster att sorteras bort från min topp 10 för året, så är du sugen på lite skön (och tung) ökenrock, bör du kolla upp detta London-gäng!

Årets mest skruvade
Blir någon förvånad om jag säger ANAAL NATHRAKH och deras “Desideratum”? Intensivt, kaosartat, lekfullt och allmänt bångstyrigt – men också jävligt bra. Det erbjuds inte bara kaos, utan gödslas även flitigt med hitrefränger.

Årets flopp
IN FLAMES. Alltså, jag är helt för att band vågar utvecklas och ta nya steg på sin kreativa resa, så jag respekterar att Göteborgs-sönerna bryter ny mark med årets släpp, “Siren Charms”. Det är bara det att skivan inte är… tja, särskilt rolig att lyssna på.

Årets mest oväntade
Att jag väljer att exkludera BEHEMOTH (och deras “The Satanist”) från årets topp 10-lista. Visst är det en bra platta, och min uppskattning för bandet är intakt. Dock kvarstår faktum att jag gillar deras blackened death med mindre av “blackened” och mer av “death”…

Årets mest förväntade
Tja, det måste väl vara hyllningarna av AT THE GATES “At War With Reality”? De hade allt att förlora och föga att vinna, och i skenet av det var det väntat att ingen heller skulle våga rikta allvarlig kritik mot deras första släpp på 19 år. Å andra sidan finns inte särskilt mycket fog för kritik heller, då det är en potent och välskriven dödsmetall-platta.

Årets personliga fynd
Känns lite tråkigt, kanske, att återigen namndroppa ANAAL NATHRAKH, men innan i år hade jag inte koll på dem, och om en för mig ny bekantskap går in och kniper förstaplatsen kan jag väl inte gärna välja någon annan akt här, eller hur? Dock vill jag även ge honorable mentions till en hel hög med band, däribland SÓLSTAFIR, PALLBEARER, FALLS OF RAUROS och STEAK, vilka samtliga är nya (och högkvalitativa) musikaliska vänner.

Årets sömnpiller
De flesta skulle kanske anse denna kategori som något av ett citronpris, men jag väljer att lägga en positiv spinn på det hela. “Sömnpiller” får stå för “en behagligt meditativ, avslappnande upplevelse”, vilket gör valet tämligen enkelt. FALLS OF RAUROS “I Believe In No Coming Shore” innehåller förvisso såväl furiösa blastbeats, tremolo-plockade melodislingor och desperata, själasvarta vrål från sångaren, men därtill en radda oerhört eleganta akustiska arrangemang och löjligt stämningsfulla partier. Resultatet är årets vackraste (och, i positiv bemärkelse, mest sövande) platta.

Årets omslag/förpackning
MISERY INDEX “The Killing Gods”. Vinylutgåvan, inte CD-versionen.

Årets spelning
Jag har dessvärre varit lite offside från musiken under delar av året, vilket bland annat tagit sig uttryck i ett skrämmande lågt antal bevistade live-spelningar. Följaktligen är selektionen att välja från rätt tunn, men måste jag yttra mig är det klart att AT THE GATES gig på hemmaplan i Göteborg (Trädgårn) ligger rätt bra till…

Årets låt
Det är naturligtvis fruktansvärt elakt att be om att få EN låt utpekad som årets bästa. Så elakt, faktiskt, att inte ens CIA skulle anse det vara acceptabel arbetsmetodik. Jag hänvisar därför med eftertryck till FN-konventionen om mänskliga rättigheter, och listar stoiskt TRE (vilket är en begränsning svår nog). De jag väljer är Idol med ANAAL NATHRAKH, Root Rock Pioneers med SIENA ROOT samt The Conspiracy Of The Blind med AT THE GATES.

Anaal Nathrakh – Desideratum

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde “Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte “Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. “Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, “refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge “Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som “Vanitas” har.