Etikettarkiv: Candlelight Records

Winterfylleth – The Reckoning Dawn

ARTIST: WINTERFYLLETH
TITEL: The Reckoning Dawn
RELEASE: 2020
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Brittiska WINTERFYLLETH gör alltid skivor som är rejält matiga. Långa, med spår på upp mot tio minuter, och att sätta i sig hela skivan på stört är lite som att leka pytonorm: sväljer man bytet helt får man liksom räkna med att det tar ett tag att smälta allt. Den här gången har bandet dessutom gett sig fanken på att ge oss en skiva som drar black  metal-reglaget till max, så “The Reckoning Dawn” är närmare en timme smisk då ska assimilera. För egen del har det tagit sedan i maj när plattan släpptes, men bättre sen recension än aldrig, eh?

Svepande naturromantisk black metal kan vara underbar och närmast hypnotiserande. En låt som Yielding the March Law går inte att hålla från sig, och lyckas man dessutom med ett avbrytande riff så är vinstlotten dragen. Denna gång sker det i låten Absolved In Fire, där riffet som dyker upp 6:19 in i låten endast kan kallas genialt.

Totalt sett är årets giv fin, men når inte upp till de svindlande höjder som bandet träffade under åren 2010 (“The Mercian Sphere”) till 2014 (“The Divination Of Antiquity”). I sann anda med bandets mastodontleveranser finns heller ingen officiell video på enstaka spår att tillgå… du får hela plattan här!

Shade Empire – Poetry Of The Ill-Minded

ARTIST: Shade Empire
TITEL: Poetry Of The Ill-Minded
RELEASE: 2017
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska, extremt pompösa, SHADE EMPIRE återkommer med en storvulen och maffig skiva i form av “Poetry Of The Ill-Minded”. När jag recenserade bandet förra skiva “Omega Arcane” som kom 2013 så föll bandets musik mig verkligen på läppen. Visst, det kanske var aningens för likt ett annat symfoniskt dödsmetallband från Italien, men hade en ton och ett tilltal som jag gillade.

Med “Poetry Of The Ill-Minded” tyckte jag först att, nja, detta kanske inte var så bra. Men jag återkom ändå till skivan, för det fanns element som jag gillade. Och helt plötsligt så upptäckte jag att jag gillade skivan.

Albumet har fått en del smällar i andra recensioner jag läst – det har klagats på rensång och användandet av trumpet och att skivan skiljer sig för mycket åt från tidigare verk – men jag håller inte med. Här finns gott om verkligt magiskt bra musik – ofta i de längre låtarna där bandet tillåter sig att ta ut svängarna lite extra. Episka och skönt pretentiösa Anti-Life Saviour är favoriten med sitt mäktiga anslag, men jag gillar också Map Of Scars vars inledning är rysningsframkallande och är en låt som stundtals dansar fram.

Men i snart sagt varenda låt finns det saker som jag verkligen faller för.

Hantverket är, såklart, bra. Trummisen Erno Räsänen hamrar lika precist som hårt som vanligt, och gitarrarbetet är fantastiskt. Det som dock får “Poetry Of The Ill-Minded” att lyfta till de övre betygsnivåerna är att skivan känns bra sammanhållen, det glöder om låtarna och framför allt så växer skivan för varje lyssning.

Kolla in den.

 

Ihsahn – Arktis


imageARTIST: Ihsahn
TITEL: Arktis
RELEASE: 2016
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin  Bensch

De flesta av oss tänker nog på EMPEROR när namnet Ihsahn dyker upp i valfri plattform även om det är bra många år sedan bandet gav ut musik och då Ihsahns musikaliska resa har tagit honom till andra platser än de där EMPERORs befann sig.

Omslaget säger en del om innehållet – det är sparsmakat och kärvt utan att vara frostigt och med till stora delar helt magiska refränger om ni nu kan acceptera den termen. Just blandningen mellan det nästan spelglädjelika liret och det kalla kommer verkligen till sin rätt i South Winds som bryter mallen kraftigt med att erbjuda lyssnaren rak electronica. Konstigt? Jo, men är det något som Ihsahn har gett sig fan på så är det att han gör det som faller honom in oavsett några föreställningar om genrekonventioner.

Utflykter i all ära, det är ändå i någon sorts nominell metal/rockfora som “Arktis” landar i och jag ljuger om jag inte säger att det till stora delar är extremt kul att lyssna på skivan. Mass Darkness har ett nästan majestätiskt anslag och ett kriminellt fint driv . Lägg till ett oerhört fint gitarrsolo så är i alla fall jag såld.

Låtvaterialet andas så mycket spelglädje och självförtroende att det är svårt att inte ryckas med alldeles oavsett om det drar åt det mörkare hårdare hållet eller det rent av skira och vackra. Här finns också en mäktighet som jag tilltalas starkt av.

“Arktis” gör mig svårt sugen på att kolla in nästa platta från en artist som jag tidigare inte har frestats av.