Etikettarkiv: Candlelight Records

Shade Empire – Poetry Of The Ill-Minded

ARTIST: Shade Empire
TITEL: Poetry Of The Ill-Minded
RELEASE: 2017
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska, extremt pompösa, SHADE EMPIRE återkommer med en storvulen och maffig skiva i form av ”Poetry Of The Ill-Minded”. När jag recenserade bandet förra skiva ”Omega Arcane” som kom 2013 så föll bandets musik mig verkligen på läppen. Visst, det kanske var aningens för likt ett annat symfoniskt dödsmetallband från Italien, men hade en ton och ett tilltal som jag gillade.

Med ”Poetry Of The Ill-Minded” tyckte jag först att, nja, detta kanske inte var så bra. Men jag återkom ändå till skivan, för det fanns element som jag gillade. Och helt plötsligt så upptäckte jag att jag gillade skivan.

Albumet har fått en del smällar i andra recensioner jag läst – det har klagats på rensång och användandet av trumpet och att skivan skiljer sig för mycket åt från tidigare verk – men jag håller inte med. Här finns gott om verkligt magiskt bra musik – ofta i de längre låtarna där bandet tillåter sig att ta ut svängarna lite extra. Episka och skönt pretentiösa Anti-Life Saviour är favoriten med sitt mäktiga anslag, men jag gillar också Map Of Scars vars inledning är rysningsframkallande och är en låt som stundtals dansar fram.

Men i snart sagt varenda låt finns det saker som jag verkligen faller för.

Hantverket är, såklart, bra. Trummisen Erno Räsänen hamrar lika precist som hårt som vanligt, och gitarrarbetet är fantastiskt. Det som dock får ”Poetry Of The Ill-Minded” att lyfta till de övre betygsnivåerna är att skivan känns bra sammanhållen, det glöder om låtarna och framför allt så växer skivan för varje lyssning.

Kolla in den.

 

Ihsahn – Arktis


imageARTIST: Ihsahn
TITEL: Arktis
RELEASE: 2016
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin  Bensch

De flesta av oss tänker nog på EMPEROR när namnet Ihsahn dyker upp i valfri plattform även om det är bra många år sedan bandet gav ut musik och då Ihsahns musikaliska resa har tagit honom till andra platser än de där EMPERORs befann sig.

Omslaget säger en del om innehållet – det är sparsmakat och kärvt utan att vara frostigt och med till stora delar helt magiska refränger om ni nu kan acceptera den termen. Just blandningen mellan det nästan spelglädjelika liret och det kalla kommer verkligen till sin rätt i South Winds som bryter mallen kraftigt med att erbjuda lyssnaren rak electronica. Konstigt? Jo, men är det något som Ihsahn har gett sig fan på så är det att han gör det som faller honom in oavsett några föreställningar om genrekonventioner.

Utflykter i all ära, det är ändå i någon sorts nominell metal/rockfora som ”Arktis” landar i och jag ljuger om jag inte säger att det till stora delar är extremt kul att lyssna på skivan. Mass Darkness har ett nästan majestätiskt anslag och ett kriminellt fint driv . Lägg till ett oerhört fint gitarrsolo så är i alla fall jag såld.

Låtvaterialet andas så mycket spelglädje och självförtroende att det är svårt att inte ryckas med alldeles oavsett om det drar åt det mörkare hårdare hållet eller det rent av skira och vackra. Här finns också en mäktighet som jag tilltalas starkt av.

”Arktis” gör mig svårt sugen på att kolla in nästa platta från en artist som jag tidigare inte har frestats av.

The Wounded Kings – Consolamentum


ConsolamentumARTIST
: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS ”Consolamentum” är ett dylikt korn.

Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då ”Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. ”Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.

De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.

Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.

THE WOUNDED KINGS har i ”Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.