Etikettarkiv: doom metal

Spirit Adrift – Divided By Darkness

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

Hamferð – Támsins Likam

ARTISTHamferð 
TITEL: Támsins Likam
RELEASE: 2018
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har under den gångna veckan pågått en intensiv men kärvänlig debatt på WeRocks redaktion om vilken skiva som var bäst under den rent fantastiska månaden januari. Robert har med en dåres hela känslomässiga styrka förfäktat att “Down Below” av TRIBULATION är den bästa med råge. Och ja, den är oerhört bra. Själv har jag intagit med en stor mängd envishet positionen att det är “Támsins Likam” från HAMFERÐ som är den bästa skivan under januari.

Låt mig berätta varför. När promon till skivan kom märkte jag den knappt. Jag trodde i min enfald att det – baserat på bandets namn – rörde sig om folk metal. Men av någon outgrundlig anledning kollade jag en tid senare in promon mer. Och såg att sångare i bandet är Jón Aldará som även är med i BARREN EARTH. Och genast blev det mer intressant att kolla in “Támsins Likam”, för Aldarás röst går inte av för hackor.

Och första lyssningen kan i det närmaste beskrivas som en känslomässig lavin. Jag blev helt golvad. Och har, som ni förstår, fortsatt att bli påverkad av den rent magiskt förträffliga musiken som HAMFERÐ har snickrat ihop på den här plattan.

Det ligger något uråldrigt över det uttryck som finns på skivan. Att bandet väljer att sjunga på färöiska ha såklart en hel del med detta att göra, men här finns en djup känsla av att stå ute i den färöiska naturen och känna århundradenas historia. Det är både djupt skakande och tröstande på samma gång.

Och just de stora känslorna är HAMFERÐ väldigt duktiga på. Det byggs upp till formliga glaciärer av känsla i snart sagt varenda låt. Inledande Fylgisflog böjar oerhört skirt och vackert för att sedan byggas upp till något betydligt mer mäktigt. Jag imponeras av bandets mod att lita på sin låtskrivartalang och när de väl har hittat nåt som är bra, vila i detta och krama ur precis så mycket det bara går innan de går vidare.

Kolla bara in avslutande Vápn í Anda sannerligen tar ut svängarna och ändå känns konstant intressant, trots sin längd på över 10 minuter.

Den rent speltekniska aspekten av “Támsins Likam” är, såklart, finfin. Men som med alla skivor som ligger över genomsnittet så är det samspelet mellan medlemmarna som lyfter musiken till de högre nivåerna. John Egholm och Theodor Kapnas gitarrspel väver slingor på ett oerhört effektivt sätt, men utan att briljera på någon annans bekostnad. Och “Támsins Likam” känns verkligen som en kollektiv ansträngning av ett band som vet vad de vill säga med sin musik.

Produktionen är en ren dröm. Remi Johannesens trummor låter som att de bor inne i hörselgången, och resten av ljudbilden är så bra att jag baxnar.

Detta är inte bara en av januaris bästa skivor – jag är ganska övertygad om att “Támsins Likam” är en av de vackraste och mest storartade skivor som kommer att ha släppts under 2018. Kolla in den.

Spirit Adrift – Curse Of Conception

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. “Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att “Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på “Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När “Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är “Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och “Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns “Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, “Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!