Etikettarkiv: doom metal

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.

Dread Sovereign – Alchemical Warfare

ARTIST: Dread Sovereign
TITEL: Alchemical Warfare
RELEASE: 15/1 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DREAD SOVEREIGNs basist och sångare A. A. Nemtheanga, mest känd från tungviktarna PRIMORDIAL var det som fick mig att höja på ögonbrynen när jag fick promomaterialet till “Alchemical Warfare”. Jag gillar PRIMORDIAL till viss del, men Nemtheanga har alltid framstått som en sångare som sannerligen vet vad han sysslar med, och han har alltid utstrålat en sjudande besatthet när han framträder med sitt huvudband.

Och hans attityd skiner även i DREAD SOVEREIGN, låt vara att han låter som om att han har aningens roligare i detta band, och det är därför det är så pass njutbart att lyssna på “Alchemical Warfare”. Ibland.

Med en speltid på strax över 51 minuter så är inte detta den längsta skivan ni kommer att lyssna på i år, men det finns – dessvärre – en hel del dödvikt på den. Avslutande originallåten Ruin Upon The Temple Mount har ett irriterande långt mellanspel och såsar vidare i ett behagligt mellantempo som det i ärlighetens namn finns ganska gott om på skivan. Ibland funkar det fint, ibland blir det en källa till irritation.

Att Nemtheanga och gitarristen Eoin H. Bones och trummisen Johnny King har knarkat sin BLACK SABBATH och VENOM stör jag mig inte heller på – i låtar som fina She Wolves Of The Savage Season och Nature Is The Devil’s Church funkar deras “fanboy-ism” alldeles fantastiskt, men de hade kunnat vara betydligt hårdare mot sig själva och trimmat bort en del onödigt såsande – skivan hade vunnit betydligt på detta.

Draconian – Under A Godless Veil

ARTIST: Draconian
TITEL: Under A Godless Veil
RELEASE: 30/10 2020
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band kan likt Säffles DRACONIAN förmedla samma känsla av trånad. Det är sannerligen en bedrift att trots att bandets formel har förändrats ganska lite under karriären, så väcks alltid samma känsla av längtan av att sjunka ner i bandets musik, och att dessutom lyckas med att hålla mitt intresse uppe genom hela “Under A Godless Veil” som är strax över en timme lång är också klart imponerande.

“Under A Godless Veil” fortsätter, som ni förstår, på den sedan tidigare inslagna vägen – det är melankoliskt som bara den, det går ofta långsamt och det är ett oerhört fint samspel mellan Heike Langhans rensång och Anders Jacobsson growl. I låtar som Lustrous Heart och efterföljande Sleepwalkers blir det förödande effektivt i refrängerna som har tillräcklig med pondus för att krossa det mesta i känslomässig tyngd.

Överlag så har DRACONIAN lyckats med att snickra ihop så otroligt minnesvärda låtar på den här skivan att de hade kunnat välja i stort sett vilka som helst som teaserlåtar innan skivan kom ut. Redan första låten jag hörde från skivan, Sorrow Of Sophia, tyckte jag var väldigt bra, men jag var faktiskt inte förberedd på den formliga svallvåg av känslor som bandet släpper på genom hela skivan.

Överlag så känner jag mig så väl omhändertagen av DRACONIAN på den här skivan att jag upplever den som en så väsentlig skiva från det gångna året. Att en skiva förmår både trösta och lugna på detta sätt är helt fantastiskt.