Etikettarkiv: doom metal

Paradise Lost – Medusa

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det ”nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta ”Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!

Below – Upon A Pale Horse

ARTIST: BELOW
TITEL: Upon A Pale Horse
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Nyköpings doomstolthet BELOW är tillbaka med andra albumet ”Upon A Pale Horse”, och precis som vi debuten (”Across The Dark River”, 2014) så är det stabil och trivsam musik som ligger i skärningspunkten mellan doom och heavy metal som serveras. Tänk CANDLEMASS runt tiden för ”Ancient Dreams” så har du tempot på musiken rätt, men adderas att sångaren Zeb har en rätt klassisk heavy metal-pipa snarare än en traditionell djup och lite teatralisk doom-stämma. Metal Blade står som avsändare, och på det hela taget är det här en kvalitetsrelease där ljud, band, omslag (snyggt!) och allt hänger ihop riktigt läckert. Förstår jag brorsan rätt ska du dessutom ta chansen att se BELOW live om du har chansen, då de tydligen sparkade arsle när de besökte Skellefteå häromåret.

Kort sagt – alla förutsättningar för en bra skiva föreligger, och ”Upon A Pale Horse” har ett par riktigt starka stunder. Topparna heter Disappearing Into Nothing, The Coven och Suffer In Silence. Även titelspåret måste omnämnas, och eftersom samtliga dessa ligger i rad efter varandra som spår 2 till 5 så är det bara att trycka play och slappna av. Resterande spår håller kanske inte samma höga höjd, men är heller inte dåliga så skivans helhet är god. BELOW består av fem kompisar (förutom nämnde Zeb på sång är det Berg och Paud på gitarr, Doc på trummor och Hedman på bas) som framförallt spelar för att det är kul och för att inte vardagen ska dränka dem. Familjefäder med vanliga liv, och därför kanske det inte står skrivet i bandets stjärnor att ge sig ut på världsomspännande turnéer för att ta nästa kliv på karriärstegen. Låt dock inte det lura dig när det gäller förmågan – den finns där.

”Upon A Pale Horse” är en bra uppföljare till den lovande debuten, och gillar du den här typen av musik får du verkligen inte missa BELOW!

Avatarium – Hurricanes And Halos

ARTIST: AVATARIUM
TITEL: ”Hurricanes And Halos”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska AVATARIUM är inne på tredje varvet nu, och det är helt klart att de har hittat sin grej. Jennie-Ann Smith som står för sången har växt ut från att vara ”lovande” i samband med debuten till att stå stadigt med båda fötterna på rockscenen och vara helt självklar bland de främsta kvinnliga rockrösterna aktiva idag. Kungen av riff, Leif Edling (CANDLEMASS, KRUX, THE DOOMSDAY CONSPIRACY) finns fortfarande med som en trygg bakgrundsfigur och låtskrivare, men bandet i sig har klivit ur skuggan och är nu redo att stå i rampljuset ”på riktigt”. Gissningsvis kommer AVATARIUMs popularitet att öka lavinartat de kommande åren, speciellt då bandet faktiskt är ännu bättre live än på skiva (!), och extra paradoxalt är det då att den pinfärska ”Hurricanes And Halos” (2017) faktiskt inte alls är den starkaste given i bandets relativt korta diskografi. Genombrottsplattan (okej, det är väl inte helt klart än att det blir genombrott med den här skivan, men det känns så…) är alltså som helhet snäppet svagare än de två första skivorna!

Åtta låtar serveras, och det som gör att undertecknad tror att detta blir den stora succén är enkelheten i låtskrivandet. Mer än tidigare är bandet raka i sitt uttryck, och här finns gott framtida favoriter som kommer göra sig fantastiska live. Spår som Into The Fire/Into The Storm, The Starless Sleep, The Sky At The Bottom Of The Sea eller A Kiss (From The End Of The World) är klassisk heavy metal snarare än mögliga doom-mackor. De kräver ingen förkunskap eller intensivt lyssnande för att sitta som en smäck, och klockar för det mesta in på bekväma 4-5 minuter. Perfekt. Samtliga dessa har för övrigt Leffe Edling skrivit, och nu kommer vi in på kruxet (phun intended!) med ”Hurricanes And Halos”: den håller inte riktigt hela vägen. Visst, herr Edling skriver embryon och grunderna till en dunderlåt lika enkelt som vi andra äter frukost och jag är övertygad om att det är maestro Marcus Jidell  (gitarr, produktion) som förverkligat och utvecklat dessa embryon till färdiga låtar, men det betyder också att exempelvis titelspåret eller Medusa Child samt av Jidell/Smith skrivna Road To Jerusalem är speciellt roliga. Kort sagt, jag tycker nog att såväl den självbetitlade debuten som EP’n ”All I Want” och 2015 års ”The Girl With The Raven Mask” var jämmnare och på det hela mer solida skapelser.

”Hurricanes And Halos” är ändå AVATARIUM på alla sätt och vis, och det finns få band med lika eget och högkvalitativt uttryck inom dagens hårdrocks/doom-scen. Speciellt live, där man enkelt blir väldigt förälskad i Jennie-Ann Smith och hennes förmåga att leda hela bandet. Har du inte sett eller hört AVATARIUM innan är det här skivan du startar med för att sedan leta dig bakåt i diskografin!