Etikettarkiv: Fit For An Autopsy

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Hot or not? – oktober 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: At The Behest Of Night
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Robert

Martin: IN MOURNING fortsätter sin fina trend. Det här bandet har gått från klarhet till klarhet under hela karriären. Det jag hör här får mig att salivera kring hur magiskt bra fullängdaren kan bli. Stekhett!
Amelie: Finfin låt med väl avvägda tempoväxlingar och likaså växling mellan growl och skönsång. När bandet var aktuellt i Hot or Not för ett par år sedan påpekade jag att rensången då var ”något oskön”. Den är klart bättre här. Detta hettar till.
Fredrik: Jag blev lite full i skratt när jag insåg att Robert hade hunnit först med att tinga den låt jag själv först hade tänkt välja som bidrag denna månad. Anledningen till att jag hade tänkt välja just At The Behest Of Night är förstås att det är en sjuhelsickes bra låt! Köttig, melankolisk, varierad, elegant och desperat. Håller resten av den kommande plattan (“The Bleeding Veil”, 26 november planerat släppdatum) samma klass som helhet, är det nog en rätt given plats på årsbästalistan som gäller.


LÅT: Legion
ARTIST: Carchosa
VALD AV: Martin

Amelie: Sympatiska CARCHOSA är Henrik Nygrens soloprojekt där han hanterar det mesta av sång och musik själv även om han på aktuella andraplattan också har flera gästsångare/-musiker såsom Andy Gillion som gästar på gitarr i just Legion. Emellanåt låter growlet som Anders Fridén i hans glans dagar. Hett även detta.
Fredrik: Hyggligt charmig och i grunden ganska thrashig döds, trots en och annan tremolo-plockad melodislinga á la black metal. Låten är bra utan att briljera, det finns inget att anmärka på, men kanske heller inte någon unik hook att falla pladask för. (Även om solot förvisso är riktigt snyggt!) Ljummet plus.
Robert: Detta river skönt. Det är kanske inget nytt under solen, men så behövs inte det heller då CARCHOSA håller sig till välbeprövade och poplära vandringsleder: dödsig thrash. Eller thrashig döds, vilket du nu föredrar. Jag gillar’t, samtidigt som det finns en överhängande risk att detta faller in i anonymitet över tid. Hyggligt varmt ändå!


LÅT: Dead World
ARTIST: Hypocrisy
VALD AV: Amelie

Robert: HYPOCRISY levererar som vanligt. Oklanderligt musikaliskt, och man får hoppas att texten är ett försök att provocera snarare än ett uttryck för bandets egentliga åsikter. Bra låt!
Fredrik: Ursäkta franskan, men fanken också! Det börjar ju så bra, intro-riffet är stenhårt och påtagligt energiskt, och även resten av låten är skönt aggressiv och mörk. Refrängen är stark. Rent musikaliskt alltså ett värdigt HYPOCRISY-verk. Men, precis som min kollega Martin också har noterat, så gör man (som vän av rationalitet och vetenskaplighet) klokt i att inte lyssna på texten om man vill kunna fortsätta uppskatta låten… To each his own, så klart, men åtminstone för mig så blir en “anti-vaxxer theme song” lite svårsmält.
Martin: Denna låt lämnar en bitter eftersmak i munnen. Musikaliskt är detta oantastligt – HYPOCRISY kan sitt hantverk. Textmässigt osar detta av konspirationsteorier och faktaresistens. Det känns inte bra.


LÅT: Far From Heaven
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Robert: Låtstöld! Rakt av! Jag har försökt och försökt att lyssna på den här låten i sig självt, men det går ju inte. Hallå?!? GOJIRA ringde och vill ha tillbaka sina riff! Iskallt. Eller, rätt bra låt men det är ju nästan en cover stundtals…!
Amelie: Jag gillar det här mycket även om jag är lite bekymrad över inledningen som nästan rakt av är snodd från GOJIRAs Another World på deras album ”Fortitude” från i våras. Som helhet är dock både låt och framförande här riktigt jäkla hett!
Martin: Tungt sväng! Detta är riktigt bra. Att det låter som GOJIRA stundtals kan jag leva med när det görs så här bra. Vill höra mer!

Hot or not? – November 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert:Var det här man beställt en kanna smisk? Ja – då är det dags för leverans! HIDOEUS DIVINITY spelar så fingrar och hjärtan glöder, och framförallt gitarrarbetet är snyggt. Bra, men ändå sån där musik som kan bli lite tråkig i längden tycker jag, Varv 10 är inte like häftigt som första intrycket.

Fredrik: Härligt hårt smatter! Brutalt, tekniskt och bitvis närmast kaosartat, men ändå med en (blod)röd tråd. HIDEOUS DIVINITY får mig att tänka på NILE och GADGET, med de förras tekniska touch och de senares komprimisslöst frustande ilska. Riktigt bra, även om avslutningens fade out är ett grepp som sällan funkar riktigt bra inom metal, så ej heller här.

Amelie: Fyra och en halv minut vansinnig speed och ja, HIDEOUS DIVINITY får med mig på färden hela vägen – nästan. Utom då i den dryga halvminuten uuur-tråk-igt avtagande uttonande på slutet. Snälla, släpp taget!


VALD AV: Robert

Fredrik: Stämningsfullt, elegant och med fin balans mellan tyngd i gitarrerna och eteriskt luftighet i sången. Någon banal text, men det är ett uthärdligt skönhetsfel. Låten är ingen självklar knockout, men klart behaglig. Detta torde vara en lockande bekantskap för vänner av KATATONIA, senare PARADISE LOST och SHORES OF NULL.

Amelie: Blir överförtjust i detta i förstone men tröttar ändå lite i längden, sex och en halv minut av samma är lite väl bastant. Ett lite mindre känsligt och kanske lite tråkigare KATATONIA blir min bild av NOVEMBERS DOOM. Känns som (ytterligare!) ett band som, med sin 30-åriga historia, jag borde haft bättre koll på.

Martin: Det här funkar ju fint! Inte så att jag blir till mig fullständigt, men klart habilt hantverk och mycket fina melodier gör att jag kommer att kolla in mer av det här bandet.


VALD AV: Amelie

Martin: Nä, det här funkar inte. CLAWFINGER behöver såklart något sort alibi för att åka runt och spela sina gamla låtar, men så mycket mer är inte Tear You Down än just det: en ursäkt. Och en ganska kass sådan.

Robert: CLAWFINGER kommer såklart alltid att jämföras med nostalgin de framkallar i och med “Deaf Dumb Blind”, och det är trevligt att konstatera att… ja, mina förhågor kommer på skam. Mycket bättre än jag trodde, och härligt fläskig produktion. Bra, ju!?

Fredrik: Skönt introriff! Är CLAWFINGER tillbaka på allvar? Stuket känns igen från 90-talet, och funkar faktiskt rätt bra även om det (för oss som gillade dem back when) nog känns ganska daterat. Tyvärr är dock refrängen för lättviktig, och vill inte riktigt fästa. Så nä, även om jag vill gilla detta så lyfter det inte riktigt.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Yes! Sitter som en smäck i öronen (eller var en nu en smäck ska sitta) och hela nya plattan The Sea Of Tragic Beasts är så pass trevlig att den micklar sig in bland den iofs växande raden av “inte omöjligt att komma på tal för årsbästalistan”-albumen.

Martin: Jag gillar FIT FOR AN AUTOPSY sedan innan, och det här funkar i vanlig ordning. Inget speciellt nydanande, men klart godkänt. Extra plus för övergången till två-takten.

Robert: Jag har inte lyssnat nämnat på FIT FOR AN AUTOPSY, men när man hör det här undrar man ju varför? Omgångens bästa giv, och det är är så hett att jag traverserat in till fullängdaren. Skitbra!