Etikettarkiv: heavy metal

War Dogs – Die By My Sword

ARTIST: WAR DOGS
TITEL: Die By My Sword
RELEASE: 2020
BOLAG: Fighter Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åhhhh… det här kunde ha blivit så jäkla bra!

Spanska WAR DOGS spelar klassisk hårdrock, NWOBHM, och de har rönt hygglig med uppmärksamhet i denna skribents sociala nätverk med sin debut “Die By My Sword”, en platta som går rakt på sak utan krusiduller. Det är en fin skiva och en lovande debut, men det bestående intrycket av den här plattan är lik förbaskat att det är bra… men kunde varit fantastiskt – och allt är sångaren Aberto Rodriguez fel.

Sjysst?

Inte mycket, men faktum kvarstår: detta är en fin platta där gitarrspelet (Eduardo Antón och Enrique Mas)  bjuder på fina melodier och tvillingspel, basspelet (Manuel Molina) stundtals galopperar som den mest ystra Steve Harris-basen medan trumspelet (José V Aldeguer) är effektivt och svängigt. Låtarna är dessutom bra, där spår som Master Of Revenge, Castle Of Pain eller Gorgon Eyes är fina saker. Prblemet är bara att efter ett par fem-sex varv med “Die By My Sword” så inser man att det hela är rätt platt, och det beror på att sången över tid är för tråkig. Ovarierad, monoton och ganska banal. Och det är verkligen synd, för med en siren av toppklass bakom mikrofonen så hade WAR DOGS varit ett av Europas mest intressanta band framöver.

Nu?

En okej debut som mest blir trevande, och som kräver ombyggnation eller enorm utveckling för att blir riktigt spetsig framöver.

Enforcer – Zenith

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?

Spirit Adrift – Divided By Darkness

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.