Etikettarkiv: heavy metal

Djerv – s/t

djervstorARTIST: Djerv
TITEL: Djerv
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Agnete Kjølsrud har en benådad röst som ljuder ömsom klar som vatten, ömsom hård som is och emellanåt vass som krossat glas. Efter succégästandet på DIMMU BORGIRs senaste giv “Abrahadabra” kommer hon nu i egen rätt under bandnamnet DJERV tillsammans med slagverkaren Erlend Gjerde, tidigare i STONEGARD, samt gitarristen Stian Kårstad som även spelar i black metal-bandet TRELLDOM med bland andra Gaahl. Medlemmarnas skilda bakgrund är säkert en av grunderna till att bandet framgångsrikt leker fritt i det musikaliska gränslandet mellan rock, heavy metal och black metal.

DJERVs självbetitlade debutalbumet har några urstarka låtar såsom inledande Madman tillika förstasingel, samt Headstone och Ladder to the Moon, medan andra spår inte fullt ut har den styrka i låtarna som behövs för matchning med Kjølsruds röstkrafter och musikernas skicklighet. Något av energin går förlorad någonstans på vägen under skivans nio spår.

Således utmärkta insatser av bandets musiker, men ett stundom något svagt låtmaterial gör att jag inte delar ut de allra högsta betygen – denna gång. Räkna dock lugnt med att vi får höra mer av Agnete Kjølsrud och DJERV i framtiden, vilket finns all anledning att se fram emot.

/BiblioteKarin

Accept – Blood Of The Nations

Accept 2010ARTIST: Accept
TITEL:  Blood Of The Nations
RELEASE: 2010
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Med stor spänning och ett uns av tvivel trycker jag på play för att inhalera det klassiska heavy metal-bandet ACCEPTs nya platta ”Blood Of The Nations”. Det är över 14 år sedan senaste plattan ”Predator” såg dagens ljus så förväntningarna är rätt höga med tanke på den bejublade spelning gossarna bjöd på i våras som gav en god fingervisning mot kommande album.

Jag trodde jag tillhörde den skara som inte kan tänka sig ett ACCEPT utan Udo Dirkschneider men när jag hör den f.d. TT QUICK-sångaren Mark Tornillo blir jag glatt överraskad. Den lilla killens sång och tillvägagångssätt är utomordentligt väl anpassad till ACCEPTs stil. Tornillo har en bättre räckvidd än sin föregångare vilket visas tydligen när han inte morrar som UDO, fast när han väl gör det är det skrämmande likt.

Plattan brakar loss med öppningsspåret Beat The Bastards en riktig muskelbit av klassisk ACCEPT-manér vilket inte går att ta miste på, visst tusan är det här ACCEPT. Plattan dundrar vidare med tunga Teutonic Terror, The Abyss och sju och en halv-minuters Shades Of Death och den vackra ballad-liknande pärlan Kill The Pain.

Skivan är fylld med vackra och smutsiga ACCEPT-riff och en hel del mycket väl byggda gitarrsolon av en väloljad gitarrduo bestående av Hermann Frank och Wolf Hoffmann. Bandet har använt sig av producenten Andy Sneap för att lägga ner rätt frukter i korgen. Andy Sneap, som har jobbat med bland annat MEGADETHs två senaste verk.

ACCEPT har uppenbarligen funnit den heliga elden igen och gjort en kompromisslös och äkta heavy metal-skiva. Det är bara att acceptera att ACCEPT är tillbaka med ett album som är mer än acceptabel, det är nästan fenomenalt.

Bästa spår: No Shelter, Beat The Bastards

/ Janne Sandstén

Alice in Chains – Black gives way to blue

Black gives way to blue

ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, “Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med “Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.

Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan “Jar Of Flies” (1996).

Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.

“Black Gives Way To Blue” är ingen ny “Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.

/Jonas Andersson