Etikettarkiv: Napalm Records

Skivor

Artas – Ora Et Gomorrha

Lämna en kommentar

ARTIST: Artas
TITEL: Ora Et Gomorrha
RELEASE: 2019-01-05
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första gången jag stiftade bekantskap med ARTAS var i samband med “The Healing” (2008) som jag minns för två saker, det genuint lysande titelspåret och en ganska ostig (men friskt vågad) cover på Gangsta’s Paradise. När jag nu återknyter bekantskapen med bandet har soundet onekligen förändrats en smula, men en tydlig likhet är slående – de blandar och ger med både högt och lågt…

Österrikarna leker fortfarande med uttryck och stilar, samt blandar även friskt med språken. Engelska, tyska och spanska förekommer samtliga på “Ora Et Gomorrha”. Även rent musikaliskt är spännvidden stor, från hardcore-vibbar i svängiga Vida Vale Madre via mer klassiskt thrashig döds i Im Frieden der Nacht och Feindbild till småjazziga hiphop-break i Nick und Brich samt Black Piñata.

Även om jag verkligen vill lyfta på hatten för att ARTAS vågar leka med konventionerna och ge sig hän i sin kreativitet, blir spretigheten ändå något av ett besvär. Plattan hittar liksom aldrig riktigt en tydlig identitet, och i ärlighetens namn fungerar de hiphop-aktiga inslagen inte alldeles idealt. Även om det finns hyggligt gott om snyggt stackato-tuggande och tunga, malande riff räcker det inte riktigt för att fullt ut lyfta plattan till en (för mig) önskad nivå.

Jag plockar karamellerna Im Frieden der Nacht och vackert deppiga Der Augenblick ur den här godispåsen, men ställer undan resten på översta hyllan i skafferiet.

Skivor

Samael – Hegemony

Lämna en kommentar

ARTIST: Samael
TITEL: Hegemony
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

“Vi är inte politiska, men…” Jag tycker mig höra det allt oftare av både det ena och det andra av banden som släpper nytt. Och fortsättningen brukar vara ungefär att det knappast går att undvika att ta ställning till dagens samhälleliga, mellanmänskliga eller ekologiska utmaningar.

Vokalisten Vorph från SAMAEL uttrycker sig på liknande sätt i intervjuer inför släppet av bandets elfte fullängdsskiva. Tolkningen av musik och lyrik är öppen framhåller han men speglar bandets syn på människors samhörighet och det som förenar oss. “More than anything we’ve done so far, that album has direct connections with the world we’re living in” (Decibel Magazine).

Sen må vi tolka låttexterna till Red Planet, Black Supremacy, Samael m.fl. som vi kan. Black Supremacy är intressant, den sägs i samma intervju vara “an hommage to our favorite color“. Samtidigt kan inte brödraduon Vorph och Xy varit omedvetna om användandet av begreppet “svart överhöghet” i andra, mer politiska sammanhang.  Makalös låt är det i alla fall och med en refräng som gärna klistrar sig på hjärnan.

Black ink, black paint, black skin
Black moon, black sky, black hole,
Black candle, black magic, black power

Through all the shades of grey
Black is the new white
It is the time, it is the day of
Black supremacy

Albumet innehåller flera fantastiska spår som singlarna Angel of Wrath, Red Planet och ovan omtalade Black Supremacy samt inte minst den självbetitlade Samael, kanske det allra vassaste spåret. Kan möjligen tycka att det fullmatade albumet innehåller aningen väl mycket av samma typ iofs högkvalitativa melodier. Tretton spår kunde ha bantats något, jag märker att efter första halvan som kröns med Black Supremacy börjar min koncentration svaja och jag tar gärna om spår 2-6 i stället för att lyssna på andra halvan av albumet. BEATLES-covern Helter Skelter har trevligt gung och är det spår som mest sticker ut – på både gott och ont.

SAMAEL har på sitt trettionde år och efter sex års uppehåll släppt en skiva full med just SAMAEL, såsom vi känner bandets musik och med en uppdaterad twist. En matig platta som väl fyller behovet av ny industrial black metal i åtminstone undertecknades hjärta.

Skivor

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

Lämna en kommentar

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat “Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till “Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; “pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

“Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga “käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.