Etikettarkiv: Napalm Records

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: “Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten “A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan “Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya “Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
“Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.

Conan – Revengeance

conan revengeanceARTIST: Conan
TITEL: Revengeance
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tung – tyngre – tyngst.
Så lyder kompareringen av adjektivet tung, men frågan är om vi inte behöver begära någon form av ändring av den saken i samband med att britterna CONAN släpper lös sin tredje platta “Revengeance” på världen.
Maken till brottartung skapelse har nog nämligen inte sett dagens ljus förrän..  ja, förra plattan med CONAN. Typ.
Visserligen kan man nästan luras till att tro på en snabbare och mer klassisk heavy metalanordnad tilvaro när öppningslåten Throne Of Fire brakar igång, men det är inget du behjöver oroa dig för. Efterföljande Thunderhoof som sedan glider över i Wrath Gautlet visar med all önskvärd tydlighet hur man levererar riff som kan förflytta berg i all sin malande långsamhet. Texterna kvarstår i sin enkelhet och är inte av sorten du behöver djupanalysera, sångaren, gitarristen och starke mannen Jon Davies hämtar sin inspiration från TV-spel, fantasy och serier. Ond bråd död i krigarform ger namn åt spår som Every Man Is An Enemy (antligen skivans bästa spår) och Revengeance (som till och med bjuder på lite rens) – och ingen av de låtarna är direkt överraskande i sitt litterära innehåll. Precis som man vill ha det, alltså!

CONAN må komma från Liverpool, och det man har gemensamt med fornstora hjältarna stadsgrannarna THE BEATLES tycks nästan vara att man vill se hur långt man kan pressa gränsen för vad som är accepterat. THE BEATLES ansågs som skräniga och hårdrockiga, CONAN tar alltså priset som de tyngsta. När sista spåret Earthenguard manglas ut i sina majestätiska 11:45 så är det lite som att slå tio extra slag med hammaren när spiken redan är fullt nedslagen. Den önskade effekten och sedan länge klarats av, men för att undvika alla tvivel bultar man fast det lite extra. Bara för att det känns bra.

“Revengeance” är CONANs bästa album till dags dato, lika kompromisslöst som det faktiskt är lättlyssnat. Många av låtarna ligger på bekväma 6-8 minuter och behöver den tiden för att mörbulta öron världen över.

Nämnde jag att “Revengeance” är en tung platta?

Satyricon – Live At The Opera

satyriconliveattheoperacdARTIST: Satyricon
TITEL: Live At The Opera
RELEASE: 2015
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska SATYRICON har på de senaste 3-4 skivorna sakta rört sig från den traditionella black metal som man startade med, och befinner sig just nu i en värld där man konsekvent utnyttjar frontmannen Satyrs enastående förmåga att komponera starka låtar som enbart i vissa avseenden kan kallas extremmetal, och snarast bör tituleras just “kompisitioner”. Under mer än tio år har man konsekvent levererat material och insatser som tagit bandet från de lite smutsigare källarna och ut på de finare och mer ansedda (i alla fall av gemene man med bara ytliga kontakter med metalvärlden i allmänhet) scenerna. Man kan rada upp låtar som får klassificeras som hits, och spår som K.I.N.G och Phoenix har rönt uppmärksamhet och framgång långt bortom den begränsade fanskara som bandet initialt attraherade. Det är därför inte speciellt förvånande eller ens överraskande att bandet kommit till den punkt att man presenterar en liveinsats som samkoordineras med Norges nationella Operakör och framförs just på Operahuset i Oslo.  Med tanke på att materialet från början är episkt, mörkt och dramatiskt så känns det faktiskt helt naturligt.

Över 13-14 spår (beroende på om du räknar med introt Voice Of Shadows eller inte) så presenterar SATYRICON ett pärlband av låtar som alla är omformade till ett nytt arrangemang – men det är nästan svårt att märka den omformningen då det hela känns så naturligt att man kan misstänka att låtarna ursprungligen skrivits med just det här arrangemanget i åtanke. Det innebär också att ju nyare låtarna är, desto mer naturligt blir det, och ju mindre blir skillnaden mot det normala arrangemanget som återfinns på ursprungsskivan. I alla fall vad det gäller känslan, och spår som Our World, It Rumbles Tonight, Phoenix, Nocturnal Flare eller The Infinity Of Time And Space är förvisso givetvis bra – men också bland de minst spännande på den här skivan.  De är helt enkelt för… normala, i brist på andra uttryck. Fantastiska, men ganska lika sina ursprungsversioner.  Med samma resonemang blir det också mer spännande när bandet kliver lite bakåt i katalogen då kontrasten ökar. Repined Bastard Nation är i den här tappning oerhört läcker, och ett spår som Die By My Hand är omstökad till något helt annat och därmed bland de intressantare styckena som framförs.

SATYRICON hämtar nästan allt material från de senaste fyra skivorna “Volcano”, “Now, Diabolical”, “The Age Of Nero” samt “Satyricon”. Det enda tillägget är förstås Mother North, vilket resulterar i en form av “Best Of” när det gäller bandets sentidare sound. Frost dominerar som vanligt bakom trummorna, och bandet är i övrigt otäckt välrepeterade bakom sin frontman. För oss som sett bandet live i Sverige innebär det faktum att Satyr håller mellansnacket nästan uteslutande på norska extra trevligt, det ger en igenkänningsfaktor som kryddar tillställningen lite extra.

Du kan köpa det här paketet med DVD, och det ska du förstås göra. Chansen att se detta mörka drama och njuta av den välregisserade kavalkaden dunderhits är värd varenda spänn det kostar. När bandet var här i Sverige senast så var undertecknad en aning grinig över låtvalet, men på den här given känns den nästan perfekt. Det enda som hindrar fullpoängaren är väl faktiskt att det är lite för välorganiserat och snyggt, och jag är otroligt nyfiken på hur kontrasten hade blivit när operakören tagit sig än något lite smutsigare. Filthgrinder, till exempel…

“Live At The Opera” är lika mycket en best of-kavalkad som det är en sammanfattning av vad bandet åstadkommit det senaste dryga decenniet. Det är en fantastisk giv. Spring och köp!