Etikettarkiv: Ozzy Osbourne

Årsbästalistan 2020 – Robert

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann “pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På “City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till “The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då “Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt “credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. “Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de “hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

“Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!