Etikettarkiv: progressive death metal

Witherscape – The Inheritance

ARTIST: Witerscape
TITEL: The Inheritance
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Här har vi ett band och en skiva som flugit under radarn fullständigt för mig. Inte förrän bloggkollega Susanne Johansson tog med Astrid Falls på en av våra fredagslistor upptäckte jag detta band.

Band och band förresten – WITHERSCAPE består av två personer, den mer än bekante Dan Swanö som trakterar all sång, trummor och keyboard på plattan och, fram tills nu, mer okände Ragnar Widerberg som lirar bas och gitarr på plattan. “The Inheritance” är en verkligt bra platta. Jag har i stort sett blivit beroende, och har med stor svårighet slitit mig för att lyssna på andra skivor sedan jag upptäckte skivan. Här samsas nyfikenhet med en väl utvecklad känsla för det brutala  – skivan kan vara en av de mest variationsrika skivorna jag hört på mycket länge – och det märks oerhört väl att här har det lagts stor möda på att verkligen skriva gedigna låtar.

Skivan öppnar med Mother Of The Soul som både har ett skönt släpigt gung och ett härligt driv. Swanös rent ljuvligt mångsidiga pipa får också mycket utrymme (vilket gäller skivan igenom). Jag uppskattar verkligen hans growl lika mycket som hans fina rensång. Bandet vinner över mig direkt så när Astrid Falls kommer som andralåt är kapitulationen redan ett faktum. Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Här finns också ett gäng starka refränger om vi nu ska använda oss av sådana termer när det gäller en progressiv skiva. Starkast är den i To The Calling Of Blood And Dreams. Dra mig baklänges vilken stämsång!

Jag kan verkligen anbefalla “The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva.

 

Persefone – Spiritual Migration


ARTIST
: Persefone
TITEL: Spiritual Migration
RELEASE: 2013
BOLAG: Vicisolum

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Hades bortrövande av Persefone anledningen till att årstiderna fanns. När Persefone vistades på jorden, vilket hon gjorde under nio månader, var det vår och sommar. Den övriga tiden var hon tvungen att vistas i dödsriket och allt vissnade och var kallt på jorden.

Namnet som detta andorranska gäng har tagit är i detta hänseende verkligen lämpligt, i synnerhet när man lyssnar på senaste given ”Spiritual Migration”. Här krockar och sammanförs nämligen det sköna med det brötiga, det skira med det brutala på ett väldigt intelligent sätt.

Sextetten har hunnit med att släppa fyra fullängdare som slagit frö på ett rejält sätt om man ska tro recensenterna på Metal Archives. För mig är senaste skivan det första mötet med bandet. Och jag kan säga att det har tagit tid att ta till sig ”Spiritual Migration”. Jag hade ambitionen att hinna skriva en recension till mitten av mars – det gick inte kan jag säga då skivan spänner över en timmes musik av sådan komplexitet att jag först tappade andan när jag lyssnade.

Rent musikaliskt räknar bandet sin hemvist i den progressiva dödsmyllan. Det är lätt att höra spår av BETWEEN THE BURIED AND ME, men även CYNIC i bandets musik. Men PERSEFONE har verkligen en helt egen identitet. Det är storartat komplext med mängder av vindlande vändningar och såklart de obligatoriska taktsartsbytena som gör mig grundligt tillfredsställd. Men man får sig också serverat verkligt melodiskt njutbara partier som får mig att sluta ögonen och bara njuta.

Genomgående är det jämn och hög kvalitet. Bara en sådan sak att jag, en introhatare av rang, faktiskt uppskattar inledande Flying Sea Dragons säger rätt mycket om den här gruppens förmåga att skriva musik.

Spelmässigt är det svårt att anmärka på någonting då samtliga musiker excellerar på sina instrument – något som i alla fall jag förväntar mig när det gäller progressiv musik. Jag vill ändå lyfta fram gitarristen Carlos Lozano som i titellåten går loss så till den milda grad att jag höll på att trilla av stolen i ren vördnad inför hans förmåga.

Gillar man BTBAM, CYNIC och uppskattar att lyssna på musik med en väl avrundad produktion som tar tid att sätta sig in i då kan man sannerligen bespetsa sig på en ren högtidsstund i PERSEFONEs sällskap. Årslistevarning, banne mig.

 

Gojira – L’Enfant Sauvage

gojira2012ARTIST: Gojira
TITEL: L’Enfant Sauvage
RELEASE: 2012
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Årets bästa platta så här långt? Ja, omöjlig är inte den tanken; när “L’Enfant Sauvage” damp ner var det för mig kärlek och dyrkan vid först ögonkastet. Låtar som The Gift of Guilt, titelspåret L’Enfant Sauvage, Mouth of Kala eller inledande Explosia sitter alla som gjutna redan från första lyssningen.

Franska GOJIRA har varit aktiva sedan 1996 och gjorde sig uppmärksammade på den svenska scenen då de för några år sedan, i samband med släppet av “The Way of all Flesh”, agerade turné-förband åt IN FLAMES. Bandet har också gjort sig känt för sitt engagemang för naturen och djurskyddet. Lite fransk eko-intellektuell touch i den melodiska metal-myllan med andra ord.

Albumet har gått varv på varv och ingen antydan finns att lystern i melodierna ska mattas av med tiden. Dock måste jag ändock, lite sorgset, konstatera att det heller inte finns mycket nytt att upptäcka på tionde – eller tjugonde – varvet… Så trots att plattan har finfina melodier, skönt sväng och lång uthållighetsfaktor kan jag inte ge allra, allra högsta betyg. För detta skulle krävas att musiken inte var fullt så rakt på hela tiden, utan även hade lite hemliga rum att avtäcka efter hand.

GOJIRAs “L’Enfant Sauvage” är definitivt en av årets bästa skivor så här långt, men håller den även i det lite längre loppet? Det återstår att se när ytterligare tid har gått, men detta utgör ingen anledning att inte införskaffa denna lilla glimrande pärla redan idag.

/BiblioteKarin