Etikettarkiv: technical brutal death metal

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva “Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – “Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på “Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.

Abnormality – Mechanisms Of Omniscience


Mechanisms Of OmniscienceARTIST
: Abnormality
TITEL: Mechanisms Of Omniscience
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Grisighet med ackuratess skulle jag kunna sammanfatta ABNORMALITYs andra fullängdare “Mechanisms Of Omniscience”.

Brukar ni avfärda teknisk brutal dödsmetall som ej värd er tid och uppmärksamhet så kan det vara läge att omvärdera den positionen då ABNORMALITY har flera saker som talar för sig. Det första är kapaciteten att skriva verkligt genomarbetade låtar med faktiska tankar bakom. Det är ju, som ni vet, en tidigare käpphäst för undertecknad att det inte räcker att lira tekniskt – låtmaterialet måste hålla hög klass för att polletten verkligen ska trilla ner. Och det gör den här. Bäst är bandet när de faktiskt drar ner på hastigheten – spana in Synthetic Pathogenesis och ni får höra ett band som kan lira med ett fullödigt sväng utan att tappa ett uns i aggressivitet. Föredrar ni höghastighetslir så finns det i drivor på skivan. Men det blir sällan ointressant då ABNORMALITY ser till att framför allt riffen håller högsta klass.

Sångerskan Mallika Sundaramurthy svarar för en uppvisning i den högre skolan då hennes insats fullständigt pulvriserar alla invändningar. Allt från avgrundsdjupt growl till grisiga illtjut bemästrar hon till fulländning.

“Mechanisms Of Omniscience” är det bästa jag har hört i brutalsvängen i år – och garanterat det bästa från Metal Blade under 2016.

Wormed – Krighsu

KrighsuARTIST: Wormed
TITEL: Krighsu
RELEASE: 2016
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska WORMED har vid sidan av DEFEATED SANITY mer och mer kommit att framstå som den tekniska brutala dödsmetallens verkliga elitorkester. Med “Krighsu” befäster bandet sin position med emfas.

Från förra skivan “Exodromos” har bandet hunnit byta skivbolag från Willowtip till anrika Season Of Mist och verkar ha kunnat utverka en större studiobudget för produktionen är väldigt bra på “Krighsu”. Framför allt trummorna – trakterade av Guillermo Calero – låter väldigt bra och cymbalerna kommer fram väsentligt mycket bättre än tidigare. Calero förresten – WORMED verkar ha gjort det till en grej att spåra upp batterister som verkligen vet hur det ska liras tekniskt. Med Calero har de dessutom fått in en trummis som vet hur det liras svängigt, för även om detta inte är en prominent del av dylik musik så är det ytterligare ett vapen i arsenalen som WORMED har till sitt förfogande.

Även om det mesta av materialet går i halsbrytande hastigheter så har WORMED vettet att blanda upp detta med rejält tunga och, faktiskt, nyanserade delar. Computronium Pulsar Nanarchy kan med fördel kollas in för alla dessa beståndsdelar.

Riffandet i bandet står Javier Ameztoi och Miguel Ángel för och detta ligger såklart på en rent häpnadsväckande nivå och liras extremt tajt. Basen – spelad av Guillemoth – hörs men är likt mycket inom denna subgrenre inte speciellt prioriterad.

Det är däremot sången från Phlegeton. Jag tror ni får leta efter en sångare som det är svårare att höra vad som sjungs än honom. Och samtidigt är lika väsentlig, ja kanske mer så än någon annan beståndsdel i WORMEDs musik, än hans stämma. Redan på “Exodromos” –  med texthäfte bör tilläggas – var det extremt svårt att höra texterna. En del kanske tycker att detta är extremt irriterande, men i ärlighetens namn, teknisk brutal dödsmetall är inte en allsångsgenre. Här är stämningen och känslan det mest väsentliga, och här råder det inga tveksamheter över att WORMED vet vad de sysslar med.

“Krighsu” visar ett band som alltmer förfinar och utvecklar sin subgenre och som verkligen övertygar mig om att detta kan absolut vara material tillräckligt bra för att ge skivan en plats på årsbästalistan för undertecknads del. Jag tror å andra sidan inte att detta överraskar många av er läsare, haha!

“Krighsu” släpps imorgon, den 18 mars. Gillar du denna typ av metal är den vad mig anbelangar ett givet köp.