Skivor

Neaera – Neaera

Lämna en kommentar

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på ”Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. ”Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. ”Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men ”Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

Skivor

Beneath The Massacre – Fearmonger

Lämna en kommentar

ARTIST: Beneath The Massacre
TITEL: Fearmonger
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

8 år är en extremt lång tid från en platta till nästa – i synnerhet när det gäller teknisk dödsmetall av den kaliber som BENEATH THE MASSACRE spelar.  Och detta i synnerhet då subgenren under den senaste tiden har visat upp en rent otrolig kvalitet så är det ingen lätt sits som kanadensarna har satt sig själva i.

”Fearmonger” är en nästan löjligt kompakt skiva när det kommer till hur den faktiskt låter – det gjorde nästan fysiskt ont vid de första lyssningarna då detta är sonisk pugilism av det grövsta slaget. Klart förväntat, men ändå kännbart.

När väl den första reaktionen hade lagt sig, och jag kunde börja koncentrera mig på om de faktiska låtarna var något att skriva hem till mamma om, då kunde jag konstatera att det finns en hel del som BENEATH THE MASSACRE gör så fruktansvärt rätt, om än inte i den utsträckningen som gör att jag plockar fram de högsta betygen.

I låtar som Absurd Hero som har ett sånt sinnessjukt gott gung att det inte går att inte gilla den och avslutande låten Tarnished Legacy som är en av de starkaste som bandet gjort. Hade alla låtar på ”Fearmonger” varit av den standarden så hade jag utan att tveka slängt en betygsnia på skivan.

Som det är nu så får jag vad jag förväntar mig som lägstanivå av ett tekniskt dödsmetallband – en imponerande skicklighet vad gäller att lira på instrumenten. Det är svårt att komma undan Anthony Barones rent straffande insats på trummorna exempelvis, en sak som alla band inom subgenren står och faller med. Men det finns helt ärligt lite för få låtar på ”Fearmonger” som gör att jag känner att ett veterangäng som BENEATH THE MASSACRE når upp till de där övre nivåerna.

”Fearmonger” är en klart nöjsam skiva, och den gör jobbet med att fylla kvoten av flest nerslag på virveltrumman med råge, men inte så värst mycket mer.

Skivor

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

Lämna en kommentar

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. ”Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de ”hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

”Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!

 

Worship the Riff!