Psychotic Waltz – The God-Shaped Void

ARTIST: Psychotic Waltz
TITEL: The God-Shaped Void
RELEASE: 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är inte den ende recensenten som nämner att det har gått 26 år sedan den här sättningen av PSYCHOTIC WALTZ gav ut material.

För bandets del så verkar detta inte spela någon som helst roll – de låter lika samspelta och skickliga som om de hade fortsatt att lira varje dag under den tiden. Och det är klart imponerande insatser, framför allt från rytmsektionen bestående av trummisen Norman Leggio och basisten Ward Evans.

PSYCHOTIC WALTZ låter, på gott och ont, som ett väldigt amerikanskt band. Jag hör en hel den FATES WARNING, fast med en egen twist och bättre, i det kaliforniska bandets musik. När det lyfter, som i While The Spiders Spin, så drabbar musiken rejält, men bandet såsar också till det emellanåt med att dra ut på tjatiga refränger som i All The Bad Men. Det gör att jag upplever skivan som lite för obalanserad för att jag ska ta fram de höga betygen, men ändå tycka att ”The God-Shaped Void” är en skiva som sannerligen har sina goda sidor också.

Gillar man lagom utmanande progressiv metal med ett skickligt hantverkskunnande så kommer man uppskatta den här skivan.

Skyforest – A New Dawn

ARTIST: Skyforest
TITEL: A New Dawn
RELEASE: 2020-02-20
BOLAG: Northern Silence Productions

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ryska SKYFOREST är en intressant best, givet hur de blandar bomullsmjuka atmosfäriska inslag, vemodiga mollharmonier och vackra körer med inslag av black metal-sång och blast beats. Eller, ”best” och ”best”… Black metal-inslagen till trots är det i så fall en best med tämligen välvårdad och glansig päls, snarare än en med raggig, blodfläckad man och gulnade tänder. Anrättningen som bjuds på ”A New Dawn” är nämligen helt klart mer vacker än ondskefull eller brutal, och synthar/stråkar vanligare än de blast beats som alltså ändå förekommer.

Låtarna är långa och drömska, och den väsande sången ligger och svävar lättjefullt ovanpå musiken mer som en viskning i bakgrunden än som centralt element. Häri ligger både SKYFORESTs styrka och svaghet. Den tillbakalutade stilen har onekligen eteriska kvalitéer, och om man tillåter sig att vaggas in i musiken når denna emellanåt hyggligt höga höjder. Along The Waves, The Night Is No More och (framför allt) Wanderer är genuint bra spår. Med det sagt så har jag ändå vissa issues med just sången, vilket nog beror ungefär lika delar på utförandet som på produktionen.

Hade sången tillåtits att ta ut svängarna mer, ta lite tydligare plats, och bidra med mer svärta och ångest, så tror jag ”A New Dawn” hade haft potential att vara en riktigt stark platta. Som det nu är framstår domen som något mer osäker. Den fortsätter att växa på mig, men jag misstänker att den trots allt kommer att stanna något under skogens tak. Dock fortfarande en platta jag rekommenderar vänner av post-black-genren att låna sitt öra till!

Blaze Of Perdition – The Harrowing Of Hearts

ARTIST: Blaze Of Perdition
TITEL: The Harrowing Of Hearts
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag säger polsk black metal, så är det nog rätt många av er som spontant tänker ”Behemoth”, inte sant? Det är svårt att undvika att förhålla sig till Nergals band, men BLAZE OF PERDITION känns betydligt mer äkta och innerliga än sina landsmän.

Det är inte bara det att de känns betydligt bättre på att framkalla känslor med sina sinnesjukt snygga melodislingor som ligger ack så välproducerade och genomtänkta i snart sagt varenda låt på ”The Harrowing Of Hearts”, de skriver just nu bättre låtar som helhet.

Jag tröttnar aldrig, utan törstar hela tiden efter mer när jag lyssnar på den här skivan, som håller en föredömlig spellängd på 46 minuters eget material, plus en cover som avslutning som jag tycker är helt onödig och det enda som drar ner betyget på plattan för mig.

”The Harrowing Of Hearts” har många lager, och visserligen är trumspelet inte det mest originella – trummisen DQ gör vad som förväntas av honom utan större åthävor, och sången är inte ens i närheten av varierad. Och ändå blir jag lyrisk för det BLAZE OF PERDITION gör så helvetiskt bra är just gitarrarbetet som lägger ett lager av fullödig känsla genom hela skivan. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan hamnar på en hel massa årsbästalistor. För min egen del gör ”The Harrowing Of Hearts” att jag blir sugen på att kolla in mer musik av polackerna.

Worship the Riff!