Skivor

Baroness – Gold & Grey

Lämna en kommentar

ARTIST: Baroness
TITEL: Gold & Grey
RELEASE: 2019
BOLAG: Abraxan Hymns

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Georgias stolthet BARONESS är tillbaka efter trafikolyckor, medlemsbyten och diverse utmaningar. I sedvanlig ordning har man ett häpnadsväckande vackert omslag signerat bandets frontman John Baizley samt en titel som anspelar på färgtemat i sagda omslag. Detta leder mig till att starta denna recension med ett hypotetiskt resonemang: kan det tänkas vara så att en artist (eller skribent, eller annan kreatör) en bit in i en skapad svit blir sin egen fånge? Med andra ord, när övergår svitets koncept från att vara frigörande och kreativt och övergår till att styra hur produkten ska se ut för att ”passa in” i sviten?

Jag älskar BARONESS när de är som bäst, och håller de gamla skivorna högt. De står i min skivhylla, och givetvis håller jag den sviten levande jag med; ”Gold & Grey” får sin givna plats. Men den är inte bra rent musikaliskt. Eller rättare sagt: den är åt helskotta för lång och proppfull med soniska oljud och plink-plonkande och generell utfyllnad. Lite som om bandet känt sig lika tvungna att efterleva en svit med långa skivor om plattan i sig är döpt till färger som jag känt mig tvungen att köpa skivan trots att jag inte gillar den egentligen, om du är med?

Nåväl. Det finns lite ljus i tunneln i alla fall. Första halvtimmen innehåller åtminstonde låtar, och öppningen med Front Toward Enemy, I’m Already Gone och Seasons är helt okej. Tourniquet är skivans bästa spår, och fläckvis kan man känna känslan av att det finns rock’n’roll i BARONESS. Andra halvtimmen är ett långt sömnpiller till slutet, där låtar (?) som Can Oscura och Assault On East Falls utgör lågvattenmärken. Dessutom: sa jag att omslaget är snyggt?

Listor

Hot or not? – Juni 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå ”småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!

Skivor

Firespawn – Abominate

Lämna en kommentar

ARTIST: Firespawn
TITEL: Abominate
RELEASE: 2019-06-07
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

FIRESPAWN är ett av de där gängen som med viss rimlighet får kallas för ”all star-band”. NECROPHOBICs live-trummis Matte Modin bakom pukorna, samma bands Alex Friberg på bas, Fredrik Folkare från UNLEASHED på ena gitarren och så Victor Brandt, live-gitarrist åt DIMMU BORGIR och annars hemmahörande även i ENTOMBED A.D. på den andra. Förlåt? Sångare? Ja, jo, han är ju heller inte helt novis på det här med metal, det handlar nämligen om ENTOMBED-legendaren och en av metal-Sveriges mesta mysfarbröder, L-G Petrov.

Att det finns meriter råder det alltså ingen tvekan om, och att den musikaliska malström som herrarna ifråga besvärjer fram utgörs av svulstig, köttig och tung dödsmetall kommer givet stamtavlan knappast som en överraskning. Just tyngden är bitvis riktigt angenäm, särskilt så i spår som inledande The Gallows End, Abominate och The Great One. Det sistnämnda för övrigt ett spår med viss spännvidd, givet de energiska mangelpartier som bryter av mot den förhärskande, malande tyngden. Här – och bitvis även på andra stället på plattan – kan man förutom den mer klassiska old school-dödsmetallen även ana vibbar av till exempel DECAPITATED och NILE.

Hantverket på ”Abominate” är solitt, det finns föga att anmärka på ur ett strikt kompetens-perspektiv. Som exempel kan nämnas att L-G Petrovs growl är rejält fet och inte ett dugg mindre slagkraftig nu än på klassiska verk som ENTOMBEDs ”Wolverine Blues”, vilket torde vara ärt ett litet firande i sig. Allra bäst låter han (och resten av bandet) i The Undertaker, som målar världen behagligt svart. Men – för det finns ett men – det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Låtmaterialet är som sagt svulstigt, tungt, snyggt exekverat – men också lite väl jämntjockt i längden.

Enskilda moment är riktigt starka, och det är som sagt aldrig dåligt. Men över loppet av en hel genomlyssning så hinner jag börja känna lite som att jag kan det här nu, vad har jag mer för nytt som vi kan sätta rovdjurständerna i? Så, som kontentan av detta: Det vi har här är högkvalitativa delar, men en helhet som faktiskt inte är större än summan av dem.

Worship the Riff!