Skivor

Cannibal Corpse – Red Before Black

Lämna en kommentar

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Red Before Black
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Världens största death metalband CANNIBAL CORPSE ser till att kavla ut ytterligare ett album för att tillfredsställa sin stora fanskara. Känns det tryggt, men aningens tråkigt? Då tycker jag att ni ska tänka om för på “Red Before Black” så uppfinner sannerligen inte CANNIBAL CORPSE hjulet på nytt (om det nu var någon överhuvudtaget som trodde att de skulle göra det på platta nummer 14) men de lirar med en glöd och ett engagemang som smäller rätt högt ändå!

Jag tänker då mest på trummisen Paul Mazurkiewicz som straffar kaggarna med en ruggigt imponerande uppvisning! Han ser till att hålla blåslampan stadigt under ändalykterna på gitarristerna Pat O’Brien och Rob Barrett som ligger i med inte bara gediget riffande, utan ser till att späka loss rejält i solona som faktiskt låter bättre än någonsin.

Låtmässigt finns här tillräckligt med ös för att resultera i en solid betygsåtta: fina och okomplicerade titelåten som sätter plattan i mattan direkt, temposkiftande Code Of Slashers, mosigt drivande Shedding My Human Skin, tungt gungande Remaimed där jag älskar skiftningarna mellan det tungt dova och bandet ihärdiga tvåtaktande och maffigt mäktiga Scavenger Consuming Death där Alex Webster från skina lite extra i introt.

Produktionsmässigt låter det bra. Bandets gamle medarbetare Erik Rutan har styrt upp en fin, om än väldigt ren ljudbild på den här skivan. Gitarrerna låter precis så bedövande mäktiga som jag gillar. Trummorna hade gärna fått låta lite skitigare.

Allt som allt är “Red Before Black” en bra skiva som står sig väl i CANNIBAL CORPSE diskografi. Att detta är legendarernas 14:e skiva märks det inte något alls av. Kolla in den.

Skivor

Spirit Adrift – Curse Of Conception

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. “Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att “Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på “Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När “Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är “Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och “Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns “Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, “Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!

Skivor

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: “Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan “Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första “riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just “Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att “Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: “vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet “atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…

Worship the Riff!