Skivor

The Night Flight Orchestra – Amber Galactic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Amber Galactic
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det säger en hel del om vilket rykte som Björn Strid och Sharlee D’Angelo åtnjuter att deras sidoprojekt THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA ligger på Nuclear Blast, en label känd för betydligt hårdare grejer än den hårda, hårt svängande rock som har presenterats på bandets skivor sedan debuten ”Internal Affairs” som kom 2012.

”Amber Galatic” är en svårt beroendeframkallande skiva, som tydligt visar att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har hittat tillbaka till den kraftiga form som uppvisades på debuten. Mellanskivan, ”Skyline Whispers” hade sina förtjänster utan att egentligen engagera mig nämnvärt. På ”Amber Galactic” märks det att bandet tänder på alla cylindrar när de fyrar av låtar med feeling nästan rakt av. Det finns en tydlig känsla för melodi, som jag verkligen kan känna igen från medlemmarnas huvudband, men här iklädd en betydligt mer retroartad och snäll kostym. Inget fel i det, om ni frågar mig.

I låtar som Gemini, Sad State Of Affairs, Josephine, Something Mysterious och min personliga favorit Jennie är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA så bra att jag får gåshud. Övriga låtar ligger också på en högst angenäm nivå.

Björn Strid visar, återigen, vilken rent magisk röst han har. Allt från poweryl till mer mollartade tonlägen behärskar han med samma självklarhet. I ett band bestående av hantverksmässiga ess är han den klart lysande stjärnan. David Anderssons fina och känsliga gitarrspel lyfter också flera av låtarna några snäpp.

Gillar du THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så har du med stor sannolikhet koll på den här skivan redan. För alla er andra så är ”Amber Galactic” en väldigt bra startpunkt.

Skivor

Avatarium – Hurricanes And Halos

ARTIST: AVATARIUM
TITEL: ”Hurricanes And Halos”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska AVATARIUM är inne på tredje varvet nu, och det är helt klart att de har hittat sin grej. Jennie-Ann Smith som står för sången har växt ut från att vara ”lovande” i samband med debuten till att stå stadigt med båda fötterna på rockscenen och vara helt självklar bland de främsta kvinnliga rockrösterna aktiva idag. Kungen av riff, Leif Edling (CANDLEMASS, KRUX, THE DOOMSDAY CONSPIRACY) finns fortfarande med som en trygg bakgrundsfigur och låtskrivare, men bandet i sig har klivit ur skuggan och är nu redo att stå i rampljuset ”på riktigt”. Gissningsvis kommer AVATARIUMs popularitet att öka lavinartat de kommande åren, speciellt då bandet faktiskt är ännu bättre live än på skiva (!), och extra paradoxalt är det då att den pinfärska ”Hurricanes And Halos” (2017) faktiskt inte alls är den starkaste given i bandets relativt korta diskografi. Genombrottsplattan (okej, det är väl inte helt klart än att det blir genombrott med den här skivan, men det känns så…) är alltså som helhet snäppet svagare än de två första skivorna!

Åtta låtar serveras, och det som gör att undertecknad tror att detta blir den stora succén är enkelheten i låtskrivandet. Mer än tidigare är bandet raka i sitt uttryck, och här finns gott framtida favoriter som kommer göra sig fantastiska live. Spår som Into The Fire/Into The Storm, The Starless Sleep, The Sky At The Bottom Of The Sea eller A Kiss (From The End Of The World) är klassisk heavy metal snarare än mögliga doom-mackor. De kräver ingen förkunskap eller intensivt lyssnande för att sitta som en smäck, och klockar för det mesta in på bekväma 4-5 minuter. Perfekt. Samtliga dessa har för övrigt Leffe Edling skrivit, och nu kommer vi in på kruxet (phun intended!) med ”Hurricanes And Halos”: den håller inte riktigt hela vägen. Visst, herr Edling skriver embryon och grunderna till en dunderlåt lika enkelt som vi andra äter frukost och jag är övertygad om att det är maestro Marcus Jidell  (gitarr, produktion) som förverkligat och utvecklat dessa embryon till färdiga låtar, men det betyder också att exempelvis titelspåret eller Medusa Child samt av Jidell/Smith skrivna Road To Jerusalem är speciellt roliga. Kort sagt, jag tycker nog att såväl den självbetitlade debuten som EP’n ”All I Want” och 2015 års ”The Girl With The Raven Mask” var jämmnare och på det hela mer solida skapelser.

”Hurricanes And Halos” är ändå AVATARIUM på alla sätt och vis, och det finns få band med lika eget och högkvalitativt uttryck inom dagens hårdrocks/doom-scen. Speciellt live, där man enkelt blir väldigt förälskad i Jennie-Ann Smith och hennes förmåga att leda hela bandet. Har du inte sett eller hört AVATARIUM innan är det här skivan du startar med för att sedan leta dig bakåt i diskografin!

Skivor

Lykantropi – S/T

ARTIST: Lykantropi
TITEL: S/T
RELEASE: 2017
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lykantropi, för den som nu inte är bekant med termen, är alltså ett sjukdomstillstånd där patienten tros sig vara – eller vill vara – en varg. Därför är det måhända passande att debuterande LYKANTROPI är bördiga från Värmland, i vars skogar det mytomspunna djuret återfinns i skapligt rikligt antal.

Så förfärligt vassa klor har dock inte bandet, frontade av dubbla vokalister i form av bandets grundare Martin Östlund och nytillskottet My Sohlin. Jag menar inte detta som att det saknas kvalité, utan bara det faktum att vi snackar mjukt flum snarare än rivigt riffande. Värmlänningarna har vid tillfälle kategoriserats som 70-tals-rock, och det är förvisso inte helt fel, men nog finns det även en hel del 60-tal i grytan, och grundingredienserna kommer minst lika mycket från folkrock- och progg-hyllorna som från den blues-hylla där 70-talsrocken primärt gör sin middagsshopping. Minst lika mycket SIMON & GARFUNKEL som LED ZEPPELIN, för att parafrasera.

Anrättningen är hur som helst ganska angenäm, särskilt när den sorgsna nerven och mörka värmen i Sohlins röst ges utrymme.  Det finns även gott om snygga små detaljer, till exempel i form av diskreta körpartier, effektfullt utplacerade triangel-slag och jazziga små gitarr-licks som förhöjer helheten. Ett bra exempel på när bandets flummiga ådra ges fritt – och lyckat – spelrum är långa Julie (Old Death Wisper) medan den lite mer jordnära rockigheten presenteras bäst i inledande Black Old Stone, som i sammanhanget sticker ut lite med sitt tämligen raka och envetna signaturriff.

Som helhet hade skivan behövt lite mer av den rockigheten, och några snäpp mindre av det påtagligt flummiga. Även om det är en skön platta, vackert meditativ och behagligt rogivande, blir den över loppet av sina åtta spår aaaningen enformig. På det hela taget ändå en fin debut, värd 6/10 yl mot månen!

Worship the Riff!