Skivor

Avatar – Black Waltz

Lämna en kommentar

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n ”Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare ”Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, ”Schlacht” 2007 och det självbetitlade ”Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet ”Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet ”Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…

Skivor

Abigail Williams – Becoming

Lämna en kommentar

AbigailWilliams2012ARTIST: Abigail Williams
TITEL: Becoming
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Norge har haft en stor betydelse på dagens black metal-scen, vilket är väldigt påtagligt i ABIGAIL WILLIAMS musikaliska uttryck. Stundtals glömmer man helt bort det faktum att bandet faktiskt hör hemma i Los Angeles, USA. Sluter du ögonen kan du nästan se ett typiskt nordiskt skogsbetäckt vinterlandskap istället för en strand med svajande palmer. Den utveckling som inleddes på förra given ”In The Abscence Of Light” har dragits till sin spets på nya alstret ”Becoming” med en mer primitiv ljudbild, enklare låtkonstruktioner, keyboarden har fått ännu mindre utrymme och ett kraftigt reverbljudande growl.

”Becoming” bandets tredje giv inleder starkt med låten Ascension Sickness. Elegant uppbyggd med en snygg inledande akustisk melodi varvat med matande gitarriff och furiösa trummor. De fem följande spåren kommer tyvärr inte upp i dessa kvalitéer. Trots att det finns ett fåtal mäktiga passager och då främst i avslutande sjutton minuters eposet Beyond The Veil känns merparten av albumet oinspirerande och som en enda lång transportsträcka.

Det tenderar ofta att gå till överdrift när man skall försöka framstå som så ”true” som möjligt. Detta uttryck som har fått en ganska säregen betydelse just i black metal-sammanhang. Inom alla ytterligheter vad det nu må vara har en benägenhet att dra till sig alla möjliga sorters kufar. Original som gör allt för att leva upp till den bild som de vill förmedla. Typiska exempel som att använda den sämsta micken studion har att erbjuda under en inspelning. Bo i en koja i skogen i ett helt år innan inspelningen för att komma närmare naturen och komma i rätt sinnesstämning. Eller vad sägs om att gräva ner sina scenkläder i marken innan en livespelning för att utstyrseln skall få den där rätta dödsodören. Det finns otaliga historier som nästan får en komisk lyster över sig men ack så imponerande vad folk är villiga att genomgå för att leva upp till myten. Nu kan inte ABIGAIL WILLIAMS anklagas för att var alls så extrem som många av sina influensrika föregångare. Däremot gillar jag inte det uttryck som bandet anammat i och med ”Becoming”. Produktionen är för kaosartad, den finess som fanns i låtskrivandet tidigare är som bortblåst och detta på bekostnad av helhetsintrycket. Jag gillade förra given ”In The Abscence Of Light” skarpt och den cirkulerar fortfarande periodvis i skivspelaren, därför känner jag således en stor besvikelse då ”Becoming” inte ens spelar i samma liga.

/Henrik Nygren

Live

Live: Lock Up

Lämna en kommentar

ARTIST: Lock Up
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 7 januari, 2012

LOCK UP benämns ofta som en supergrupp – främst därför att bandets medlemmar har en stamtavla som imponerar i band som PENTAGRAM, TESTAMENT, NAPALM DEATH och AT THE GATES. I praktiken är bandet en maskin som likt så många andra grindcoreband röjer hårt och passionerat främst för att de älskar att spela denna typ av musik. Det är många leenden på scen och LOCK UP bjuder publiken på en mycket bra konsert fylld av engagemang och glöd.

Nicholas Barker spelar så hårt och frenetiskt att han bitvis ser ut som att han är nära att avlida. Att då ha en mupp som begär att LOCK UP ska spela fortare är att begära för mycket.Ty LOCK UP har i stort sett ett läge – optimalt röj – vilket gör muppens begäran kul första gången, tråkigt 10:e och rent nu får du på truten jobbigt gång 20.

Jag har svårt att värja mig (och har ingen önskan egentligen) mot den grindfest som bandet vräker ut över publiken – sångaren Tompa Lindberg har fruktansvärt kul på scen – och det smittar av sig. Han går igång utav bara helvete i rent röjmode i låtar som är tagna från senaste plattan ”Necropolis Transparent”. Bandet låter påfallande bra i alla låtar, visserligen, men nog finns här ett ös i de nya låtarna som bräcker det mesta. Feeding On The Opiate, Violent Reprisal och Rage Incarnate Reborn låter fruktansvärt bra rent leveransmässigt, men jag tycker ändå att bandet taggar till lite extra i låtar som Brethren of the Pentagram, The Embodiment Of Paradox And Chaos och titellåten från ”Necropolis Transparent” som matas ut med all den fart som låtarna kräver.

Rent visuellt händer det inte speciellt mycket, det är mest Tompa som i sin egenskap som frontman röjer runt på scen, men det blir såklart inte tråkigt att betitta LOCK UP. Mest fascinerande är Nick Barkers i stort sett obefintliga minspel – munnen öppen, ögonen stint stirrande framåt – samtidigt som han levererar de mest häpnadsväckande attacker mot sina trummor. Emellanåt hostar han till mellan låtarna. Shane Emburys mycket speciella teknik är också väldigt kul att kolla på.

Men framför allt framstår LOCK UP som ett kollektiv av väldigt drivna musiker. Det är detta som blir tungan på vågen och det som gör att konsertåret 2012 har fått en väldigt lovande inledning.

Worship the Riff!