Deathember – A Thousand Flatlines

deathember2011ARTIST: Deathember
TITEL: A Thousand Flatlines
RELEASE: 2011
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Mitt leende blir allt bredare och jag känner hur ögonen lyser när jag hör de vokala insatserna på ”A Thousand Flatlines”, debut-EP:n av det Huddingebördiga DEATHEMBER. Hyenehysteriskt skratt, gläfsande skall, djupaste dödsgrowl, skrik och ja, faktiskt en liten del ”normalsång” också däremellan. Och allt så väl sammanhållet i en skapelse som är ren glädje att ta del av.

Detta är en högst välproducerad platta som gör ett mycket starkt intryck som debut betraktat. DEATHEMBER uppmärksammades i höstas när första singeln, The Linear Act, släpptes och då inte minst för att den forne SIKTH-sångaren Mikee Goodman gästar på det spåret. När nu hela EP:n föreligger står det dock klart, med den jämnt höga nivån låtarna håller, att DEATHEMBER och dess sångare är fullt kapabla att helt stå på egna musikaliska ben. De instrumentala insatserna är också rakt igenom mycket väl godkända och de sex spåren har en variation som gör att jag gärna sätter spelaren på repeat och startar om plattan så snart sista låten, This Treacherous Mind, tonat ut.

EP kallar banden sitt förstlingsverk (ja, demo har iofs släppts tidigare) men med sina sex låtar och i stort sett 30 minuter högkvalitativ musik bör detta snarast ses som en fullvärdig debut. Och som sådan är DEATHEMBERs ”A Thousen Flatlines” en het kandidat till utnämningen som 2011 års bästa svenska debut.

Live: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse

ARTIST: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 22 november, 2011

Fem band på en kväll är i mesta laget, även om jag faktiskt gillar ARCHSPIREs av BRAIN DRILL influerade metal. Fullt ställ helt enkelt. Andra bandet, SUICIDE SERENITY tillför dock inte en vitten till kvällens rensfest – det låter uselt, bandet spelar för långsamt, har dåliga låtar och är, om det finns någon rättvisa, glömt om två år.

FLESHGOD APOCALYPSE

Det hoppas jag verkligen inte att FLESHGOD APOCALYPSE är då bandet imponerar än mer live än på skiva. Publiken, stor för att vara en tisdag innan lön, formligen älskar bandet och röjer kraftfullt under hela spelningen. Moshpiten blir synnerligen brutal under The Violation och det är inte utan att jag är nöjd med att stå vid sidan om då det smäller på rejält. FLESHGOD APOCALYPSE har ett scenspråk och en episkt anslag i sin musik som skriker efter en större scen – The Rock har visserligen inte det, men bandet skiter i detta och stolpar ut på scen som om det var Scandinavium de lirade på. Jag köper detta rakt av och erkänner villigt att jag blir oerhört imponerad av italienarnas konsert som kändes alldeles för kort.

ABORTED

Många andra band hade blivit skraja att gå på efter en dylik uppvisning. Tur då att belgiska ABORTED har musik musklig nog att brotta ner vilken publik som helst. Det är ingen hemlighet att ABORTED i stort sett bara kör på ett sätt – fullt ställ. Ken Bedene bakom trummorna lirar med precision och ackuratess på ett rent vansinnigt vis och blästrar virveltrumman med blastbeats med en teknik som säger att han hade kunnat göra det i två veckor utan problem. Sven de Caluwé har kvällens bästa pigsqueals och låtarna går inte av för hackor. Ändå går jag inte igång så mycket som jag trodde att jag skulle göra – bäst gillar jag nya låten från kommande plattan, Global Flatline. Kanske är det så att jag helt enkelt uppskattar ABORTED mer på platta än live, för efter ett tag märker jag att jag tröttnar på bandets konsert.

DECAPITATED

Jag har velat se DECAPITATED bra länge – efter det att trummisen Vitek dog och sångaren Covan hamnade i koma efter en fruktansvärd trafikolycka trodde jag aldrig att jag skulle få se bandet. Därför är glädjen stor när bandet stolpar upp på scen strax efter 23.00 och öppnar med The Knife från senaste plattan ”Carnival Is Forever”. Det låter smäckbra och jag slås väldigt mycket av hur fruktansvärt köttigt bandet låter trots att man endast kör med en gitarr. I detta påminner man en hel del om PANTERA faktiskt, och jag tänker ofta på detta under konserten. DECAPITATED har alltid kunnat spela fort och hårt – med senaste plattan har man tillfogat ytterligare ett element: sväng. Jag skojar alltså inte – i låtar som Homo Sum och 404 gungar det något grymt. Sångaren Rafal imponerar oerhört med sin scennärvaro och Vogg spelar gitarr på ett sätt som får det att vattnas i munnen. Därför är det en smula tråkigt att publiken vid det här laget är så slutkörd efter en lång kväll att det röj som existerar på scen inte får det gensvar som det förtjänar.

One Inch Giant – Malva

ARTIST: One Inch Giant
TITEL: Malva
RELEASE: 2011
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Göteborgska ONE INCH GIANT har inte många år på nacken, det är närmare bestämt 2 år sedan bandet inledde sin musikalisk resa. Trots det har de redan hunnit med att beträda scenen på flera av Göteborgs mer välkända hårdrockställen såsom Musikens Hus, Sticky Fingers samt Belsepub. ONE INCH GIANT består av Gabriel Lugo Mendéz på gitarr, Gabriel Ek på trummor, Axel Berglund på bas samt Filip Åstrand på sång. De toner som bjuds får en att vända blickarna mot sjuttiotalet, där de hämtat merparten av sin inspiration. Nedstämda släpande gitarrer och framförallt en ljudbild som gör att en referens till KYUSS även känns helt befogad.

Fullängdsdebuten ”Malva” har definitivt potential, men större delen av låtarna saknar dynamik. Det blir trist helt enkelt, mycket beroende på att sången är enformig och tempot inte varieras märkbart. Filip Åstrand som stundtals påminner mig lite om den nu tyvärr bortgångne Layne Stayley, har dock en skön känsla i sången trots att tonsäkerheten inte känns klockren alla gånger. Utveckling av röstresurserna, förslagsvis högre tonläge emellanåt hade bara gynnat musikens framtoning, för när detta väl görs, låter det riktigt bra. Stundom blixtrar det till med starka melodier och riktigt feta riff som i favoriten Echoes Of The Night.

Med att fortsätta att skriva låtar och framförallt att turnera så mycket möjligt, ser jag att ONE INCH GIANT kan bli några att räkna med i framtiden. Men det är ett extremt hårt musikklimat där ute, konkurrensen är stenhård. Därför är det a och o att hitta en egen identitet. För att skapa unik musik krävs unika influenser, som en vis man en gång sade.

Worship the Riff!