Den som är av uppfattningen att livet som rockstjärna på turné alltid är glamouröst, har uppenbarligen inte sett backstage-utrymmet på Trädgårn. Den röda skinnsoffa jag blir visad till såg förmodligen sina bästa dagar redan innan jag föddes, och den fläkt som skall föreställa luftkonditionering låter som ett Luftwaffe-anfall. Anledningen till att jag befinner mig där är att jag skall träffa AMON AMARTHs trummis Fredrik Andersson för en intervju.

Fredrik dyker strax upp, och efter obligatoriska handskakningar börjar vi diskutera vad senaste skivan ”Twilight Of The Thunder God” inneburit för bandet. Jag framför synen att bandet – även om de hängt med länge och redan innan hade en solid fanbase – i och med detta släpp verkligen har tagit steget upp bland de stora metalakterna av idag.
– Jag tycker nog egentligen att vi tagit ungefär lika stora steg med varje skiva, konstaterar Fredrik. Förutom kanske i Sverige och England, tillägger han, och medger att ”Twilight Of The Thunder God” där har inneburit en ökad tillströmning av fans.
Den sympatiske trummisen nämner att AMON AMARTH alltid varit populära i Tyskland, som tillsammans med USA är bandets starkaste fäste. Detta föder frågan ifall Fredrik tycker att man fått rättmätig uppmärksamhet på hemmaplan?
– Nej, jag tycker nog att vi varit förbisedda här i Sverige. Kanske framför allt under 90-talet, när många hade problem med vikingatemat.
Fredrik förklarar att många uppfattade bandets fascination för vikingamytologin antingen som en plojgrej eller som något slags religiöst ställningstagande. Nuförtiden utgör det dock inte något egentligt problem längre, då det intresset ses som mer accep­terat.
– Hur som helst är vi inget politiskt band, fastslår han.

Trummisen fortsätter sedan med att hävda att Sverige generellt är ett dåligt metal-land, varför den tidigare bristen på intresse på hemmaplan egentligen inte är så förvånande. Jag ställer mig en smula frågande till detta. Vi svenskar brukar annars vara rätt så duktiga på att berömma oss själva som varandes ett bra metal-land, eller hur?
– Ja, men grejen är att vi är enkelspåriga, konstaterar stocksvingaren med eftertryck. Det är ett par tre band, Maiden, Motörhead och så, som kommer hit och spelar för utsålda stadions varje gång. Mindre band kommer inte hit. Se bara på perioden från mitten av 90-talet till mitten av 00-talet. Då kom det inga band hit; alla turnerade bara i Centraleuropa. Till och med vi hade väl två-tre år mellan spelningarna i Sverige, och då var det i princip bara i Stockholm vi spelade. Fan, vårt första gig i Göteborg var inte förrän för ett par år sedan.

Efter en stunds planlöst småprat glider samtalet återigen in på det här med vikingatemat. Jag bedyrar att jag inte vill diskuterar huruvida epitetet ”vikingametal” är adekvat eller inte, men konstaterar att det likafullt brukar användas om bandet. Min fråga är istället ifall ett sådant epitet bara bör ses som en negativ begränsning, eller om det faktiskt kan vara en tillgång när det gäller att bygga varumärket AMON AMARTH?
– Alltså, jag skiter egentligen i vad folk kallar oss, så länge som de gillar vår musik, säger Fredrik med ett aningen trött skratt. Vad vi inte vill är att bli beblandade med ”pajasband”, fortsätter han. För oss är vikingatemat en textgrej, vi kör ju inte med rekvisita och kläder och så. De gånger vi gjort det har det väl i så fall varit mest som en kul grej på fyllan. Trummisen fortsätter:
– Fast jag förstår vad du menar, och visst kan det kanske vara bra; folk vet ungefär vad de får. Samtidigt har vi väl ingenting gemensamt med band som, säg, KORPPI­KLAANI eller FINNTROLL. Vi låter mer som ett klassiskt dödsband… eller ja, ett melodiskt dödsband i alla fall.

Apropå melodier, ja. Jag konstaterar att det känns som om melodierna är mer fram­trädande på ”Twilight Of The Thunder God” än på de närmast föregående släppen.
– Ja, det är något vi gjorde medvetet. Vi kände lite att vi kommit ifrån det här med harmonier och stämmor, vilket var mer vanligt på de tidiga skivorna, och ville tillbaka. Vi har haft olika influenser under olika skeden i karriären, vilket påverkat soundet. Ett tag var det mycket BOLT THROWER, och då prioriterades väl tyngd. Hur som helst hade vi den här gången bestämt oss för att få fram mer melodier i musiken.
Jag säger mig uppskatta att de står för sin melodiösa sida, då termen ”melodeath” närmast kommit att betraktas som ett skällsord under de senaste åren.
– Tja, vi spelar det vi gillar. Att melodiös döds ses som så negativt, framför allt i USA, beror på att det är så många band aktiva inom just den genren. Det är faktiskt delvis IN FLAMES fel!
Okeeej, undrar jag – hur kommer då det sig?
– Jo, deras framgångar där har ju lett till en mängd efterföljare. Om man kollar på flera av de stora banden där nu, som t.ex. KILLSWITCH ENGAGE, så har de börjat som förband till IN FLAMES allihop. Med så många band har den genren blivit väldigt mättad nu, men jag tycker nog inte att vi hör hemma där heller.

Vi enas om att termen ”melodiös death” onekligen har en rejäl spännvidd, innan samtalet glider in på turnéliv. Jag konstaterar att Fredrik & Co är sjukt flitiga med att turnera, men att sångaren Johan Hegg redan 2004 i en intervju konstaterat att ”vad fan, vi börjar bli gamla”. Känner man någonsin att turnerandet tar mer energi än det ger?
– Alltså, när man går upp och spelar första tonen för kvällen så försvinner allt som man kände innan. Då är det bara kul, och man får energi från publiken. Fast visst är det krävande på turné. Jag menar, ta bara en sån sak som att bo och sova i en buss under flera veckor. Då får man sällan sova mer än fem timmar sammanhängande. Det är klart att det tar, men som sagt, det försvinner så fort man går på scen.
Skinnpiskaren pausar för ett ögonblick, innan han fortsätter:
– Apropå det här med att känna sig gammal, så är det väl i så fall mest att man kan känna sig trött i kroppen ibland. Det är väl i och för sig mest ens eget fel då man bara sitter på bussen och degar hela dagarna, och inte gör något vettigt eller tränar och så. Fast annars känner vi oss nog inte så gamla, man är ju som en 20-åring i sinnet.
Här svävar vi återigen ut och diskuterar lite av varje. Vi berör bland annat att AMON AMARTH när de förra året besökte Australien och Nya Zeeland för första gången, nog räknat med lite bättre publikuppslutning. Att inte fler kom på spelningarna tror Fredrik beror på den bristfälliga skivdistributionen där.
– Du vet, Metal Blade är ett undergroundbolag, och har egentligen rätt dålig distribution om man undantar USA och Europa.
Jag konstaterar här att man – oavsett eventuella synpunkter på skivdistribution – varit Metal Blade trogna väldigt länge, i mer än tio år och över sju skivsläpp. Vad beror det på att man trivs så bra med etiketten?
– Det är mycket tack vare bolagets chef i Tyskland. Vi har haft en väldigt bra och personlig kontakt med honom ända sedan början, även om han visserligen slutat nu. Jag skulle klassa honom som en vän, och vi umgås även på fritiden. Han trodde på oss från dag ett, och har alltid gett oss support i alla lägen.
– Vi har även fått mycket tilltro av Metal Blade rent generellt, fortsätter Fredrik. Sedan är det alltid en trygghet att vi vet vad vi får, och det senaste kontraktserbjudandet vi fick från dem var riktigt bra.

Här studsar en till synes laddad L-G Petrov förbi, varför vi kommer in på ENTOMBED. Jag noterar att L-G gästspelar på Guardians Of Asgaard från senaste plattan, och att de två banden också turnerar ihop. Beror detta mest på att de har kul ihop, eller kan man tolka det som en hyllning till eventuella influenser?
– Alltså, självklart finns det influenser. Visserligen är de ungefär i vår ålder, och vi har väl hållit på nästan lika länge, men de var ju så jävla tidiga som band! Vi gick själva på konserter med dem när vi var små. Eller ja, i yngre tonåren i all fall, rättar sig Fredrik.
– Men att vi turnerar med dem nu beror väl mest på att vi är bra kompisar, framför allt med L-G men även med de andra. Dessutom är det svårt att hitta förband nu. Det är en svårt bransch för tillfället, åtminstone för alla band på undergroundnivå.
Jag uttrycker min förvåning över att det är svårt att hitta band som vill haka på AMON AMARTH på turné. Hur kan det komma sig?
– Det beror på det ekonomiska läget. Skivförsäljningen dalar, och bolagen vill inte lägga support på bandens turnerande. Skivbolagen brukar bekosta turnéerna för att sedan få betalt via royalties från skivförsäljningen. Nu när det säljs så lite skivor, vill de inte låna ut pengar till banden.
Det här är uppenbarligen ett ämne som engagerar skinnpiskaren, då han framstår som tämligen exalterad jämfört med den lugna figur han annars utgör. Han fortsätter raskt:
– Alltså, visst får vi förfrågningar innan varje turné. Det är massor med band som hör av sig via MySpace och så och vill att vi skall ta med dem på turnén, men det funkar liksom inte så. De flesta yngre band förstår inte vad det kostar. Ta bara den här tvåveckors-turnén vi gör nu – bara bussen kostar tiotusen kronor per dag! Någon måste betala för förbandets plats på turnén.

Då det nu så smått börjar närma sig gigdags, försöker jag få besked om eventuella framtida planer på skivsläppsfronten innan vi rundar av. Är det något på gång?
– Nej, kommer det korta och koncisa svaret. Vi har absolut inga planer efter att ha avslutat den här turnén. Egentligen hade vi tänkt att ta två år ledigt, men det går inte. Vi har inte råd, helt enkelt. Ett band i vår storlek kan helt enkelt inte vara borta från scenen så länge; vi måste ju betala hyra som alla andra…
Okej, så när kan vi i så fall vänta oss nästa turnésväng?
– Det är inget som är bekräftat just nu, men tanken är väl att vi skall till USA någon gång nästa år. Vi kommer också att ta ett break, men då snackar vi om max tre månader. Sedan kommer vi att börja jobba på en ny skiva. Ny platta blir det förmodligen 2011.
Innan vi skiljs åt vill jag att Fredrik lovar mig att jag kommer att behöva mina öron­pluggar denna kväll, vilket mest är en invit till honom att få utlova en fet och högljudd spelning. Därför blir jag överraskad över svaret:
– Det är ju ett lite svårt löfte att avge, eftersom vi har decibelregleringar i Sverige. Man måste ju hålla sig under en viss nivå, och jag tror nog att vår ljudtekniker håller sig till det. Vi hade nämligen lite problem med det där i början av vår turné här i Sverige. Risken finns alltså att det kommer att vara lite för lågt.
– Det är synd, för man vill så klart spela högt, fortsätter trummisen engagerat. Det är tråkigt att gå på konsert när det är för lågt. Särskilt på festivaler, när folk har klagat på att de kan prata i telefon medan de lyssnar. Samtidigt är det svårt när staten inte litar på att folk sätter i öronproppar om de märker att de behöver det.
Jag instämmer naturligtvis i detta, och tycker att folk vid det här laget borde vara medvetna om ljudnivåerna på metalspelningar. Lite eget ansvar borde man väl kunna kräva av folk?
– Ja, fast jag hade hellre sett att det delades ut gratis öronproppar innan spelningarna. Istället för att någon skall sälja utanför för tjugo spänn, liksom…
Jag konstaterar att det låter som ett utmärkt förslag, och lovar innan jag och Fredrik skiljs åt att pusha för idén varhelst jag kommer åt. Konsertarrangörer landet runt, anse er uppmanade!