Intervju: Jarkko – Teräsbetoni

Intervju med de Finska metalkrigarna TERÄSBETONI. Storsäljare i Finland, dock på grund av lyriken på modersmålet har de ännu inte slagit igenom utomlands. Vad döljer sig i frontmannen Jarkko´s sinne och kommer de att fortsätta svära metalklyshor på finska?
Få reda på allt du behöver veta här…

Teräsbetoni

Hej, Jarkko! Så hur är livet som metalkrigare i finland dessa dagar?

Hej, Martin. Det är en kombination av mycket att göra och stadig kosa framåt.
Efter suttit i turnébussen timma efter timma, ska du alltid vara redo för vad som än det krävs för bandet. Kan likna det vid att göra militärtjänstgöring; vänta, vänta vänta…och låtskriveri såklart. Jag har alltid mycket att göra men det spelar ingen roll för jag älskar att vara talesman för finsk metal!

TÄRESBETONI bildades 2003 och började sakta men säkert bygga upp en sitt rykte underground. Det ryktas att era fans vid den tiden tröttnade på väntan efter en officiell release så de skickade in en namnlista till diverse skivbolag?

Vi blev helt överrumplade av denna legion killar som kom fram till oss efter ett gig och berättade deras planer. Jag vet inte hur stor deras förtjänst var för vi blev signade helt och hållet genom förhandlingar med Warner Music Finland. Även hur det var så glömmer jag aldrig sådant engagemang.

Båda era skivor ”Metallitotuus” (2005) och ”Vaadimme Metallia” (2006) har tillsammans sålt närmare 70 000 exemplar bara i Finland! Några planer på att vilja slå igenom utomlands?

Det är väldigt höga siffror för att vara Finland och ett genombrott utomlands vore väldigt välkommet men jag tror vi har ett ”problem” med det finska språket. Det fanns förhandlingar om att sjunga på engelska från början istället men alla sidor var inte med på det. Därav har vi ingen deal för Europa eller resten av världen.
Det finska språket är en del utav vad vi handlar om, vi är stolta över vårat arv.
Dessutom finns det ju band som Rammstein vilka är stora och sjunger på sitt egna språk som inte heller så många förstår. Man kan lätt få fiender här…

Metallitotuus   

Men…LORDI, NIGHTWISH, CHILDREN OF BODOM, STRATOVARIUS är alla stora finska band som alla sjunger på engelska och inte får fiender för det?

Visserligen, men de där banden uttryckte sig på engelska från början. Varje band har en historia som pushar dem i en riktning. Du vet, det finns folk som väntar sig att bandet ska förändra sig och de som aldrig vill se en förändring. Angående vårat senaste album så reagerade en del folk med; ”Ni spelar ju samma låtar om igen?”, Medan andra sa till oss varför vi var tvungna att förändra oss? Lyckligtvis gillade de flesta materialet, men iallafall så förstår du nu nog min mening.

Vad handlar eran lyrik om? Vad är det bakomliggande budskapet ni vill föra ut?

Vi sjunger om oss själva. Vi vill återinföra musiken som vi tycker gått förlorad i media många gånger. Heavy Metal är det bästa formatet för ett starkt och klart budskap.
Våra låtar handlar om livet, slagen, vinsterna tillika förlusterna, glädjen och sorgen i det du möter under livets gilla gång. Våra låtar har rört många människor och de är vi glada för. Det är därför vi gör musik.

Det är väldigt enkelt att dra pareleller mellan er och MANOWAR…

Varje band har sina influenser. Manowar har berikat mitt liv väldigt mycket men så är det inte med alla i bandet. Vissa älskar tysk metal, andra kanske bara klassisk rock. Vi lyssnar på alla sorters musik och allt vi lyssnar på påverkar våra sätt att skriva.
Det finns många band som fått väldigt mycket från MANOWAR.

Hur fungerar låtskrivarprocessen i TERÄSBETONI?

Jag, Järvinen och Rantanen skriver alla låtarna. Jag har skrivit hälften av musiken och de andra två resten. Vi alla håller visionen i bandet och det är just därför vi inte vet vad som händer härnäst! Hahaha!

Bandet har hållt samma medlemsuppsättning sedan begynnelsen. Det är väldigt ovanligt för ett band…

Ja, precis! Originaluppsättningen är stark och fungerar bra. Det finns ingen anledning att ändra den!

Du sjunger, men spelar även bas I bandet. Var det svårt att hitta tillräckligt med medlemmar eller var det bara så du ville ha det? Har du tagit några sånglektioner förresten och vad använder du för utrustning?

Vi har aldrig försökt hitta andra medlemmar. Jag ville spela bas för det är åskan som dånar i varje låt vi spelar. Jag tycker att bas är det tyngsta av alla instrument. Soundet, känslan när de där lägre tonerna rushar genom kroppen…På samma gång är instrumentet väldigt primitivt. Jag tycker att instrumentet bas inte borde ses så lättvindigt på. Bassister måste veta sin plats i bandet. Hela grunden i rock (heavy metal), är arbetet mellan trummisen och basisten. Jag har aldrig tagit några sånglektioner, kanske borde jag!! För närvarande använder jag ESP Jazz bas, Warwick top och en Warwick 8×10 låda. Reagera inte på ordet ”jazz”. Espversionen av det klassiska instrumentet är grymt bra! Den är tung med mycket botten, så det passar heavy metal perfekt!

Jarkko Ahola

Har ni några galna fans att berätta om?

Vi har blivit väl bemötta. Finland är ett litet land fullpackat med tystlåtna personer så vi har inga historier om galna fans direkt. Självklart har vi mött alla dessa ”vill-du-ha-en-avsugning” –tjejer, men sex är en naturlig del av livet och många tjejer vill ha sex med killar som lirar på scen.
Vi fick en ärofull gåva av ett fan från Kurikka i Finland. Han hade skapat en sten av metall med fyra svärd på den. Varje medlem i bandet har nu varsitt svärd och en del av ”stenen”. De fyra delarna kan bli ihopsatta när vi vill. Det är en grym gåva!

Vad händer i TERÄSBETONI´s värld just nu? Kan vi vänta oss ett tredje album i en nära framtid och kanske på engelska?

Vi skriver låtar och spelar live just nu. Det tredje albumet kommer ut nästa år troligen. (2008, reds anm). Vi vill verkligen producera ett grymt album så därför stressar vi inte.
Det tredje albumet kommer bli det bästa av dem alla.

Hur är erat skivbolag; Warner Music Finland, att arbeta med?

Jadu, de är trevliga men WMF är ett bolag som är beroende av profit, så ibland är vårat mål och deras avsevärt olika. Men i allmänhet tycker jag att både bolaget såväl som bandet gör ett bra jobb.

Kommer ni återvända för en svensk show? Sweden Rock Festival 2007 vore sannerligen perfekt för det! Faktiskt, så tycker undertecknad att erat bokningsbolag borde försöka boka TERÄSBETONI för denna sammankomsten!

Jag skulle älska det, tro mig! Men, det är alltid ordet ”men”. Alla de där förhandlingarna.
Första intresset borde komma från organisatören, för då har vi något att förhandla om.
Vi kommer rocka röven av Sverige en vacker dag! Kanske efter ett framgångsrikt tredje album? Det skulle vara kul!

Ett sista meddelande till läsarna av WeRock.se och era svenska fans?

Förbli sanna till er själva. Ge aldrig upp! Livets frukter smakar bättre när du vet att du kämpat för dem. Tack till alla fans i Sverige!

Så, Jarkko, tack för din tid, ses på vägarna och hail!

Hail!

Martin Lindberg

Pagan’s Mind – God’s Equation

ARTIST: Pagan’s Mind
TITEL: God’s Equation
RELEASE: 2007
BOLAG: Limb Music GmbH

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Inte sällan förknippar man Norge med black metal men norska PAGAN’S MIND följer inte det mönstret. Bandet släpper nu sitt fjärde album med titeln ”God’s Equation” och det är fortfarande progressiva toner med kopplingar till storheter som bland annat DREAM THEATER. De tidigare albumen och framförallt texterna har baserats på etiska frågor, alternativa filosofier och myter kring livet. Enligt sångaren Nils K. Rue, som står för texterna till stor del, har man velat ge en grundläggande överblick, utan några direkta svar. Detta för att lyssnaren ska tolka texterna själv. ”God’s Equation” är delvis ett konceptalbum men inte i den bemärkelsen att det är uppbyggt kring en historia utan snarare för att ämnena delar en röd tråd. Ämnen som inte bara behandlar människans ursprung utan även ursprunget av mycket annat.

Albumet kan sammanfattas med tre st ord: tungt, tekniskt och melodiskt. Det är väldigt varierande, utan att slutresultatet blir allt för spretigt. Detta är nog mycket tack vare den röda tråd som återfinns i texterna och återspeglas i musiken. Visserligen kräver skivan ett par vändor i skivspelaren men med varje lyssning upptäcker man något nytt och skivan sätter sig allt mer. Detta är ett album som växer med varje lyssning och förtjänar lite extra uppmärksamhet.

PAGAN’S MIND visar att de är duktiga musiker och fortsätter i samma goda anda som tidigare album utan att för den delen upprepa sig. Jag tycker att de har gjort ett starkt album med betydligt fler toppar än dalar. Många låtar har blivit personliga favoriter, men speciellt tre stycken måste nämnas: God’s Equation på grund av sin starka och härligt medryckande refräng, Alien Kamikaze med sitt tunga mittparti och vackra solo samt covern på David Bowies Hello Spaceboy där resultatet är originellt och riktigt lyckat.

Live: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall

ARTIST: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall
LOKAL: KB-hallen, Köpenhamn
DATUM: 10 December , 2007

2007 har varit ett bra konsertår för min del – The Black Crusade avslutade det på ett betongartat sätt. 5 band på en kväll kan bli rätt matigt – och det leder dessvärre också till att seten blir ganska korta. Av 5 band visade sig dock 3 ge konserter som gav en otrolig mersmak inför framtiden.

Amerikanska Shadows Fall blir jag inte speciellt imponerad av – det som är mest uppseendeväckande är sångaren Brian Fairs längd på dreadsen – nästan i klass med Close-Ups
Robban Becirovic. Läsare av trumtidningar har förmodligen lagt märke till att Shadows Fall trummis Jason Bittner verkar vara den nästa stora grejen, och visst, han är ju inte dålig. Ändå känns det som om hans lir inte kommer till sin rätt i Shadows Falls ganska slätstrukna musik.

Jag har länge hyst den åsikten att en riktigt bra konsert skall kunna bota dig från det svåraste av tungsinne. Hade jag varit deppad innan Arch Enemy gick på så skulle jag kunna sätta en rejäl peng på att jag inte skulle ha varit det efter de inledande tonerna. Blood on your hands från senaste släppet Rise of the Tyrant tränger ut ur högtalarna. Man häpnar över hur bra bandet är – det är tajt, aggressiv metal som matas ut med ett enormt självförtroende. Bandets fyra instrumentalister exekverar sina grejer i en i det närmaste felfri uppvisning. Bandets självklara stjärna är dock Angela Gossow som får publiken att vråla av glädje. Hennes mäktiga röst frambesvärjer rysningar över hela kroppen. Bandet håller ett raskt tempo, mycket beroende på att bandet endast har 30 minuter på sig – en alldeles för kort konsert om du frågar mig! Ravenous, Nemesis, We will (fucking) rise, och My Apocalypse rivs av och man står där och bara vill ha mer. En konsert som gör att man riktigt längtar efter en hel konsert med bandet.

Arch Enemy, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Det som känns kort i Arch Enemys fall känns som en evighet när übersträngbändarna i Dragonforce kör sitt set. Varför har man tagit med denna grupp? De är så uppfyllda av sin självgodhet över att kunna spela gitarr jättefort – för undan går det – och det är roligt i ungefär en låt. Riktigt pinsamt blir det när posören till sångare försöker få publiken att själva sjunga slutet på en låt – i stället för en mäktig kör blir det spridda skurar. Att bandet dessutom dricker Corona på scen väljer jag att se som bevis på att Dragonforce inte är min kopp te alls. Visserligen skulle man kunna se bandet som ett ironiskt inslag som ärade kollega BiblioteKarin föreslog, ett inslag som gör att man längtar efter ”riktig” metal – men dessvärre kan jag inte ha det perspektivet när det gäller metal. För mig blir det påfrestande att se att gruppens medlemmar gör miner som säger ”oj ni ser att detta är svårt att spela, eller hur”? under hela konserten, en konsert som jag snabbt tröttnar på hur mycket flinka fingrar och 2-taktsmatning den än innehåller.

Dragonforce, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Avslutningen på kvällen får mig dock att glömma Dragonforces navelskåderi. Trivium har ju av många hälsats som det nya Metallica. Låt mig säga så här – Trivium klarar av att stå på egna ben, och det är mer rättvist att låta deras egna meriter tala för sig själva – för oavsett om man gillar gruppens drivna och på platta välproducerade metal – så är gruppen riktigt kul att se live. Det jag lägger märke till är att sångaren/gitarristen Matt Heafy numera endast sjunger den rena sången och överlåter det på plattan Ascendancy dominerande growlandet till yxkollegan Corey Beaulieu. Det funkar alldeles utmärkt, eftersom det innebär att Heafy inte blir lika popnitat vid sitt mikrofonstativ som innan – Heafy använder sig av hela scenen och får verkligen igång publiken. Den massiva kompsektionen med Paolo Gregoletto på bas och Travis Smith bakom kvällens mest massiva trumset bildar en väsentlig tung grund för Triviums matiga metal. Dock kunde man önska att gruppen skulle kunna bredda sina låtar till nästa platta, något som plattan The Crusade tycktes ana i vissa fall. Trots att jag inte känner igen alla låtar blir Triviums konsert en njutbar upplevelse, mycket beroende på att bandet verkligen är tajt och dessutom verkligen har kul på scenen.

Matt Heafy, Trivium, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Fem band är ju många, och det kostar på piggheten att stå upp i många timmar – Machine Heads konsert får mig att glömma all trötthet. Från första tonen på inledande Clenching the fists of dissent – ett 10 minuters monstrum till metaluppvisning från senaste utmärkta släppet The Blackening – har gruppen publiken i ett järngrepp. Rob Flynn, mannen som verkar vara född på en scen, precis så naturligt är hans uppträdande, eldar på publiken upp till nivåer av moshing det var länge sen jag såg. Och visar publiken tendenser till att inte mosha får man strax höra ett vrål från frontmannen – circle pit!!!! Gruppens set består endast av hits – Aesthetics of Hate, lätt det bästa spåret på The Blackening kommer redan som låt nummer tre, efter att ha föregåtts av Empirium från From the ashes of Empire, Old och Davidian, varav den sista ger upphov till kvällens största circlepit från numera klassiska debuten Burn my eyes är så bra att man endast kan kapitulera inför den ångvält till band Machine Head är denna kväll. Kvällens mest rörande ögonblick är dock när Flynn dedicerar Descend the shades of night till Phil Demmels hädangångne far – Demmel som denna kväll ersätts av gitarrister från de andra banden – tack för det! Det var första gången jag såg Machine Head, men som ni säkert förstår så längtar jag redan efter nästa gång jag får möjlighet att se bandet.

Machine Head, KB-Hallen. Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

The Black Crusade blev en precis lika bra upplevelse som det såg ut att bli på papperet, och jag kan bara beklaga alla som inte fick tillfälle att se dessa band under denna turné.

Worship the Riff!