Live: Soilwork

ARTIST: Soilwork
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 12 december, 2008

SOILWORK KulturBolaget, Malmö 2008-12-12

Hur märker man att ett band gör sista spelningen på en turné? Jo, genom att en ganska tuff kille som sångaren Björn ”Speed” Strid tjoar och flamsar ganska mycket, samt att basisten Ola Flink med jämna mellanrum ställer sig på monitorerna, hissar upp basen i brösthöjd och vickar överdrivet med höfterna. Samt att denne även har en tröja med en bild av Dolly Parton på sig.

Jag har sett SOILWORK ganska många gånger vid det här laget, men jag har aldrig sett bandet så lekfullt som denna kväll på KB. Det går dock aldrig ut över musiken som spelas lika tajt som vanligt. Bandet inleder med Sworn To A Great Divide från plattan med samma namn, kanske inte min favoritlåt från bandets numera ganska digra låtkatalog, men ändå en rätt ok öppning – riktigt bra blir det dock redan med låt nummer två – As We Speak är en låt jag alltid gillat och dess mäktiga intro gör att jag verkligen drar på smilbanden. Låtvalet denna kväll var genomgående helt ok – bäst var i mitt tycke fantastiska The Chainheart Machine och One With The Flies.

Björn Strid, Soilwork. Foto: Martin Bensch

Förra gången jag såg SOILWORK resulterade det i att jag tyckte att det var den bästa konserten jag bevittnade det året – riktigt de höjderna når bandet inte upp till ikväll, mycket på grund av ovan nämnda flamsighet. Det verkar de runt 15 stycken ganska unga killarna som tar varje chans att starta moshpit, tycka spelar någon roll – de öser oavsett.

Det är även hur kul som helst att se Peter Wichers tillbaka på scen med det band han lämnade på grund av för mycket turnérande för ett antal år sedan – och som han trivs! Han spelar med full kraft, och med en uppenbar spelglädje.

Sammantaget en helt ok kväll med SOILWORK – men de kan så oerhört mycket bättre än vad jag upplevde på KB i fredags kväll

Peter Wichers, Soilwork. Foto: Martin Bensch

 

Enslavement of Beauty – The Perdition EP

eob2009ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: The Perdition EP
RELEASE: 2009
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert – som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat.

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EPn innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

 

AC/DC- Black Ice

ACDC2008ARTIST: AC/DC
TITEL: Black Ice
RELEASE: 2008
BOLAG: Columbia Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Sedan början på 90-talet så har vi fått betrakta en album release från AC/DC som en raritet. Åtta år har nu förflutit sedan ”Stiff Upper Lip” så nya plattan ”Black Ice” är därmed ett minst sagt efterlängtat släpp från giganterna, men det är med blandade förväntningar. Mina egna förväntningar var inte alls höga med tanke på att ”gubbarna” inte levererat fullt ut sedan början på ’80.

Redan efter att förhandslyssnat på Rock N Roll Train och War Machine så började jag tro att detta kanske kan bli riktigt bra trotts allt, och visst blev det så. Jag är glad att säga att AC/DC som verkat så otroligt trötta den sista tiden faktiskt levererar år 2008. Mitt första intryck var förvisso att plattan kändes något enformig, men efter att ha tillåtit ”Black Ice” snurra ett par varv så har den växt till sig rejält.

”Black Ice” bjuder på en stor variation mellan låtarna (i AC/DC mått), framför allt i riffuppbyggnaderna och Angus Youngs solande. Rock N Roll Train, Spolin’ For a Fight och otroligt tuffa Black Ice är exempel på riktigt bra låtar i klassisk manér. Men så överraskar de med låtar som Anything Goes som är lite mer åt pop-rock hållet och på låten Stormy May Day så har Angus till och med plockat fram slideröret. Jag är även förbluffad över hur bra Brian Johnson sjunger på plattan rakt igenom.

Det finns även baksidor hos ”Black Ice”. Största missen är en klassisk fadäs som bandet aldrig tycks lära sig av. Istället för att låta albumet hålla sig till 10 kanonlåtar så har de slängt in ytterligare 5 intetsägande spår helt i onödan vilket gör att helheten sänks avsevärt. En annan detalj som skapat en hel del missnöjda miner är att ”Black Ice” är inspelad under endast sex veckor, vilket bör anses som en förhållandevis kort period. Själv så tror jag resultatet i slutändan är positivt. Istället för att de ska ha finslipat på en platta i åratal vilket sällan har visat sig vara en bra idé. Det finns även en hel del missnöje kring Brendan O’Brien som producent, men jag finner ingen anledning att klaga på slutprodukten.

”Black Ice” är kanske inte det bästa AC/DC gjort, men om vi placerar plattan bland mängden år 2008 så står den sig däremot riktigt bra! AC/DC står lika högt som alltid och visar alla ovetande hur det ska gå till.

/Footstomp

Worship the Riff!