Listor

Hot or not? – Mars 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Sapnai
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik


Amelie: Introt, uppladdningen, urladdningen, sång på litauiska – en perfekt komposition. Vokalisten är makalös med sina snabba, snygga växlingar mellan skön- och skriksång. Omgångens hetaste!
Martin: Sången, herrejävlar vad bra! Var inte helt övertygad om detta, kändes en smula generiskt, men sångens variation gör att detta inte bara flyger, utan högt dessutom. Varmt mot hett!
Robert: Underbar svärta i detta, det riktigt dryper av ångest! Vackert framfört, och med passande produktion som ger luft och plats för ömsom nästan skir sludge och ömsom utåtriktad energisk panik. För min del tappar det någon grad för att jag inte förstår texten, jag har respekt för att sången är på modersmålet litauiska men hade hellre hört detta på engelska. Hett – kunde varit stekhett.

LÅT: Halo Of Bones
ARTIST: Dormant Ordeal
VALD AV: Martin


Robert: Där satt den! Förra DORMANT ORDEAL-plattan var okej, men fastnade inte sådär stenhårt hos undertecknad, men detta är fräsande hett. Det luktar BEHEMOTHs ”Demigod”/”The Apostacy”-år, och det gillar man ju. Omgångens hetaste spår!
Fredrik: När Halo of Bones verkligen brakar loss en minut in i spåret, är det stark gåshudsvarning – jäklars vilket drag! Låten kastar sig handlöst framåt med de kedjor som förgäves försökte hålla den fast piskande efter sig. Det är uppenbart att denna best har alltför vassa huggtänder för att det skall gå att freda sig, nu när den väl är lös. Den makalösa energin är låtens adelsmärke, men stilpoäng skall utdelas även för god produktion och svulstigt köttig growl. Detta är helt ärligt en av årets bästa låtar hittills. Svetslåge-hett!
Amelie: Oerhört trivsam melodisk dödsmetal med både thrash- och black-känsla. Jaså polskt? Förvånar icke. Vokalisten kan ha gått i lära hos Behemoths Nergal. Uppiggande och riktigt hett.

LÅT: Seven Pierced Hearts
ARTIST: Morax
VALD AV: Robert


Fredrik: Lika förtjust som jag är i det riktigt snygga riffandet med tydliga blinkningar åt akter som BLACK SABBATH, CANDLEMASS och PENTRAGRAM, lika svårt har jag för den aningen gnälliga och nasala sången. Eller nej, inte riktigt, riffandet är för bra, men nästan. Vilket är synd, för det finns en riktigt bra låt här som nu inte riktigt görs full rättvisa. Men visst märks det ändå att MORAX är något på spåren.
Amelie: Inledning med varslande klockklang är aldrig fel! Sen får vi en doomig och rätt lunkande låt. Inget direkt att ogilla här men heller inget att hetsa upp sig över. Medelsnittsvarm metal helt enkelt.
Martin: Gillar detta mycket! Massa stämning och fina temposkiftningar gör att intresset hålls uppe hela tiden. Såklart, en massa nickningar till fornstora band, men det kommer med territoriet. Varmt!

LÅT: Hell’s Belle
ARTIST: Frantic Amber
VALD AV: Amelie


Martin: Svårt att inte gillad detta, även om det är aningens för långt och repetitivt för att jag ska ta fram de stora orden. Jag gillar produktionen som fan, den lyfter fram musiken på ett underbart sätt. Trummorna härligt organiska och bra pådrivande. Sången är kanon! Blir sugen på att höra mer! Hett!
Robert: Snyggt, medryckande, klatshigt! FRANTIC AMBER skäms inte för sig, och levererar stabil och varm thrashig modern metal. Bra, helt enkelt!
Fredrik: Ja, men det här var ju trivsamt! Elegant men samtidigt energisk melo-döds, som tack vare den förtjusande elaka sånginsatsen får en påtaglig svärta. För egen del hade jag bitvis gärna tonat ner syntharna i mixen en smula, och någon mer tempoväxling eller på annat sätt oväntat grepp hade också gjort låten gott. Men visst är värmen ändå hög!

Skivor

Havukruunu – Tavastland

Lämna en kommentar

ARTIST: Havukruunu
TITEL: Tavastland
RELEASE: 2025-02-28
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Thrashig svartmetall på finska, som varvar väna körer med råa och riviga blastbeats, och som handlar om ett lokalt uppror mot den (då ännu relativt nyetablerade) kristna kyrkan i Tavastland 1237, kan det vara något?

Vi vilar på hanen lite avseende svaret, och börjar med att konstatera att HAVUKRUUNU (ungefärligen översatt som ”trädkronan på ett barrträd”) här på sin fjärde fullängdare vårdar sitt ganska säregna anslag, där man tämligen obekymrat pusslar med beståndsdelarna.

Black metal-inslagen är old school-minnande och har vassa, jordiga klor, de thrashiga bitarna är skamlöst okomplicerade, gitarrsolona aningen för eleganta för att matcha med någon av föregående byggstenar, och kör-inslagen både eteriskt luftiga och svulstigt pompösa om vartannat. Resultatet blir en helhet där man känner musikhistoriens vingslag svinga unket fuktig källarluft mot ansiktet, och där den råa svärtan är mer framträdande än den eleganta skönhet som också finns där.

Personligen får jag erkänna att jag hade önskat att produktionen ibland var lite mindre old school, den känns bitvis liiiite för tunn och diskant-betonad, men jag gillar ändå hur soundet som helhet bär en så pass distinkt särprägel. Stilpoäng också för skriksången som dryper av ångande desperation, samt för de för soundet stilsäkra låttitlarna. (Kör gärna en Google Translate, om er finska nu inte skulle vara tipp-topp!)

Låtmaterialet erbjuder några distinkt höga toppar, kanske framför allt i form av spår som Havukruunu ja Talvenvarjo med sitt samtidigt energiskt råa och ack så vackra anslag, Kuoleman Oma med sin fästande refräng, titelspåret med sina mäktiga körer, och avslutande tiominuters-monstret De Miseriis Fennorum med sin lite mer lekfulla frihet avseende rytmer och harmonier. Resterande låtar är alls inte dåliga, men i jämförelse ändå aningen mer anonyma.

Så, vad landar domen i, då – yay or nay? Tja, precis som alltid är väl svaret subjektivt. Men om du gillar både genuint rå och skitig black metal och sådan där urtypiskt finsk melankoli-metal, men aldrig riktigt hittat det perfekta mellantinget – räds ej, HAVUKRUUNU finns här för dig!

 

Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.

Worship the Riff!