Orecus – Dreadnought

ARTIST: Orecus
TITEL: Dreadnought
RELEASE: 5 april 2024
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.

Jag kunde nästan ha nöjt mig så, men det hade varit slött i överkant. Självklart finns det också mer att säga om ORECUS andra platta “Dreadnought”, uppföljaren till 2021 års debut “The Obliterationist”. Det är ju en sjusärdeles käftsmäll till album som svenskarna har knåpat ihop.

Från första riffets ångvältslika tyngd i inledande All Traitors Bleed The Same, till de utdöende synthslingor som avrundar mässande  slutspåret Culminating, är det intensitet som gäller. Ljudbilden är svulstig och köttig men utan att bli grötig, vilket är trivsamt då det skoningslösa piskandet av trumskinnen tillåts framträda med önskad skärpa.

Sångaren Philip Grüning imponerar även han med vad som i utgångsläget är en härligt grov och grusig growl, men där det också erbjuds variation i hur sången tar sig uttryck under olika partier. Lite skrikigare ibland, lite mer artikulerat på andra ställen, vilket ger materialet mer liv än vad som var fallet på “The Obliterationist”.

Apropå sånginsatser, förresten, så görs ORECUS på denna giv sällskap av flera namnkunniga gästspelare, i form av Björn Strid (SOILWORK), Kevin McCaughey (ION DISSONANCE), Joe McGlynn (MAN MUST DIE) och Filip Danielsson (HUMANITY’S LAST BREATH) med varsin sånginsats, samt Peter Wichers (ex-SOILWORK) som lägger ett gitarrsolo på Dark Matter.

All denna gästartist-lyx till trots är det dock den fina växelverkan mellan intrikata trummor och ack så feta, ack så arga gitarrer som imponerar mest. När jag recenserade “The Obliterationist” konstaterade jag att materialet, trots sin i grunden goda slagkraft, i längden ändå kunde kännas lite enahanda. Jag får inte samma känsla av “Dreadnought”, materialet här är mer levande.

Desperationen under Björn Strids sångpartier på The Pacifist, det nästan aningen thrashiga stackato-riffandet i Control, den black metal-värdiga mässande atmosfären i maffiga Culminating, harcore-ilskan i Fuming, det galet kompromisslösa manglandet i Warning Shot… Guldkornen är, om man lyssnar noga, många. ORECUS skall också ha en eloge för att låtarna hålls föredömligt korta, de tar slut medan man fortfarande vill ha mer.

Men som sagt, framför allt är det som dukas upp hårt. Och mörkt. Och riktigt, riktigt bra. Sade jag hårt?

Anse dig tillbörligen varnad: Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.

Solbrud – IIII

ARTIST: Solbrud
TITEL: IIII
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG: Vendetta Records
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

 

När det kommer till nordisk black metal tänker du helt säkert Norge. Sen tänker du kanske Island och varför inte Sverige? Det är inte omöjligt att Danmark kommer längst ner på listan men här har vi ett band och ett album som kan vända upp-och-ned på den ”sanningen”. I alla fall om du är inne på den mer melodiska och atmosfäriska delen av black metal

Det namnmässigt anonyma albumet ”IIII” av det från Köpenhamn stammande bandet SOLBRUD (soluppgång) är en skön best. Bandet, som sitt första år gick under namnet GARGOYLE, bildades 2009 av de fyra musiker som tillsammans även skapat detta mästerstycke. De genomskickliga musikerna är bröderna Tobias och Troels Hjorth på bas respektive trummor. Adrian Utzon Dietz delar gitarr-uppdraget med Ole Luk som även är albumets vokalist och som med sin röst förtätar lyrikens känsla och svärta. Luk har efter inspelningen av ”IIII” lämnat bandet.

Albumets koncept är olika aspekter av talet fyra. Det är bandets fjärde album och temat är de fyra elementen; luft, vatten, jord och eld. Varje elements musik och med det varje sida på dubbelvinylen har dessutom komponerats av bandets respektive fyra musiker. Och visst finns det variation i delarna av detta dryga en och en halv timme långa epos men det är på intet sätt något brott mellan de olika kompositörernas bidrag. Tvärtom finns en harmoniskt genomarbetad utveckling under albumets gång. Spåren varierar i längd från två till dryga sjutton minuter och lyssnandet blir aldrig någonsin tråkigt utan är tvärtom ständigt intressant. Här finns spännande ingredienser som lite ”hawaianskt” gitarr-svaj för den som önskar sig det, liksom andra detaljer att upptäcka under den upprepade lyssning som anbefalles. Det läckra omslaget följer även det albumets tema.

Detta är melodisk black metal när den är som allra bäst. Drypande av vacker svärta. Arbetande sig långsamt in med sin smärta mot dina hjärterötter. Albumet är välproducerat, välkomponerat och på alla sätt musikaliskt väl genomfört. Här finns absolut ingenting att inte älska.

Hiraes – Dormant

ARTIST: Hiraes
TITEL: Dormant
RELEASE: 26/1 2024
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds med kvinnlig sångerska – er första tanke är ARCH ENEMY eller hur? Kanske till och med att ni är lite trötta på det? Tanken att det ryms tretton på dussinet av den här typen av band har vi nog tänkt till mans rätt många av oss.

“Dormant” är HIRAES andra skiva – den som brukar kallas svår att få till. Men med tanke på att tre av medlemmarna lirade tillsammans i DAWN OF DEMISE innan HIRAES och att bandet haft samma medlemmar sedan starten kanske det gick lite lättare än för andra band.

För detta är till stora delar riktigt bra, och bra mycket bättre än debuten “Solitary” som kom 2021.

Jag skulle vilja råda er till att ha tålamod med “Dormant” till en början, för de inledande tre låtarna är mer av klassiskt dödsmelodiskt snitt, men lyckas ändå hålla intresset uppe utan större bekymmer.

Men vid låt fyra – Chance To Fail – tänder det till med ett ljuvligt blasfemiskt sväng som det är ytterst svårt att motstå. Än bättre blir det i efterföljande låt About Lies som får mig att tända på alla cylindrar. Ett magiskt, ej för långt, episkt mäktigt intro. Tyngd, och rikligt med rytmiska övningar från trummisen Mathias Blässe. Fantastiskt gitarrspel och maken till vokal leverans från Oliver Kirchner, Lukas Kerk och Britta Görtz.

Resten av skivan är en mycket stark uppvisning i hur melodisk dödsmetall kan låta när den känns relevant, rejält hungrig till och med. HIRAES lyckas nämligen med bedriften i att hålla mig på tårna i stort sett hela skivan igenom, till och med längta efter att få lyssna på den. Det är ju en väldigt angenäm känsla, eller hur?

Det som gör “Dormant” till en gedigen upplevelse är dels att man verkligen hör att HIRAES har utvecklats mer som band sedan debuten. De drar åt samma håll, låter varandras styrkor träda fram men aldrig med bekostnad på helheten. En bra och jämn nivå på låtarna hjälper också till. Sen vill jag gärna nämna sångerskan Britta Görtz insats lite extra – hon fängslar mig med flera vokala uttryck som jag inte tröttnar på.

“Dormant” finns ute idag – kolla in den.

Worship the Riff!