Nu lackar det mot jul, och som motvikt till kyliga decembernätter bjuder vi därför på en adventskalender där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra het låt från året som gått. Time to sleigh!
1 december
Vi inleder advent i gaeliskt väst
i nejder där mystiken ofta fäst,
Här, en skotte med mörk bravur
skildrar landets historia och natur
ARTIST: Burst, Tiamat, Eternal Evil m. fl.
LOKAL: Close Up-båten metal, till Tallinn
DATUM: 6-8 september 2024
“40 timmars metalkryssning! 19 band på tre scener!” som Close-Up själva uttryckte det inför båtresan. Så enkel och så fullmatat. Det här blir ingen recension på enskilda band utan mer en betraktelse kring upplevelser och intryck under två dygn fyllda med metal. Och några höjdpunkter.
Redan i terminalen dränktes vi i musiken med tung metal i barens bakgrundsmusik, och sedan följde den (om man ville) varje steg vi tog under resan. I båtens korridorer och även med oss in i hytten. Så vi kände oss genast hemma såklart. Och var det några luckor mellan scenframträdandena så var det Förfest eller Metal-disco i baren.
Årets uppställning av band går inte av för hackor, med en mix av death, black, thrash och lite doom metal. Det planerade huvudbandet AT THE GATES fick ställa in, vilket de gjort med alla sina spelningar detta år. Tråkigt, men för mig personligen var ersättaren TIAMAT ett uppköp, utan att jämföra banden i sig men för att jag sett ATG fler gånger under senare år. För mig var också TIAMAT tillsammans med det relativt unga bandet ETERNAL EVIL och veteranerna i BURST de största musikupplevelserna på båten.
Först ut av dessa var BURST relativt tidigt på fredagskvällen och på stora scenen. BURST är ett band som jag inte lyssnat till tidigare men den bristen ska repareras. Bandet la i princip ner verksamheten kring 2008 – 2009 för att återuppstå 2022 och Metal Archives kallar deras musik progressive/post metal och det är gott så för mig. På scen var bandet fruktansvärt intensivt och utstrålade en sån där scennärvaro och spelglädje som nästan går att ta på. Vilket naturligtvis avspeglade sig i publikens rusiga glädje. En toppspelning!
Fredagskvällen avslutades med TIAMAT som för mig är Johan Edlund. Denna märkliga och underbara sångare som ibland kan se ut som om han ska somna eller plötsligt trilla ner från scenen. Eller helt oväntat lämna den. Jag älskar Johan Edlund. Nu var det utannonserat ett old school-set och då får man tacka och ta emot. Det blev en fantastisk upplevelse. Även om det inte är de låtar som jag själv kan utan och innan (från bandets två senaste album) så är det detta TIAMAT jag en gång fastnade för. Spelningen gav allt jag kunde önska och lite till.
Även lördagen var fullspäckad med intressanta band. ETERNAL EVIL fick jag först ögonen på i samband med Eat Heavy Metals samlingsskiva 2021 med då osignade band. I oktober släpper det sitt andra album. De spelade på lilla scenen och jag hade tur att få se dem, och att fånga dem på bild, medan de gjorde sitt soundcheck någon halvtimme innan spelningen. Senare såg jag ingenting i princip, men kunde avnjuta det livfulla bandets blackened thrash metal lite från sidan utan att riskera skvimpa ut ölen. Ja, man blir lite lat med åldern 😉
Ett stort antal andra bra spelningar bidrog till totalupplevelsen av vilken hög kvalitet av ung tung metal Sverige besitter! För att nämna några band njöt jag av spelningarna med ETT DÖDENS MASKINERI, ZOMBIEKRIG, MASS WORSHIP, LIK och AVSLUT. Banden växlade mellan två scener på båten vilket gjorde att det aldrig behövde bli dödtid nånstans om man inte ville. Enda nackdelen var den mindre scenens utformning där man, i stort sett, inte såg något alls av bandet om man inte stod i de allra främsta leden.
Livet dessa båtdagar i något slags ständigt metal-töcken var en verklig upplevelse. Ser fram emot att banden för nästa års metal-båt börjar släppas. Tack för denna gång, Close-Up!
ARTIST: In Aphelion
TITEL: Reaperdawn
RELEASE: 9 augusti 2024
BOLAG: Century Media
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie
Med viss oro och ganska stor bävan har jag inväntat IN APHELIONs andra album efter debuten 2022 som fullständigt knockade mig.
Det första jag fastnar för är inledningslåten The Fields in Nadir och därefter avslutaren Aghori. Kanske de två mest olikljudande låtarna på albumet men båda med den starkaste känsla av närvaro. Vidare lyssning gör att dessa två får konkurrens, då detta album är helt fullsmäckat med fantastiska spår. Further from the Sun är en pärla där känslan som byggs upp är oemotståndlig, ett spår man vill lyssna på om och om igen. Singeln When all Stellar Light is Lost vinner likaså på att belyssnas ett flertal gånger och det förhållandevis korta titelspåret Reaperdawn är en riktig rökare till låt med thrashiga inslag.
Kanske är produktionen aningen mer polerad här än på debuten. Samtidigt tas aldrig udden av det genuina black metal-soundet, den äkta känslan som åtminstone jag vill åt i detta slags musik. Genomgående är det låtstrukturer och melodier som fäster, även om dessa i sig varierar mycket. Grunden är helt klart svartmetall men inga metal-genrer är bandet främmande och Sebastian Ramstedt nyttjar allt sitt kunnande och all sin kärlek till hårdrockens alla tyngre genrer. Resultatet är helt enkelt lysande.
IN APHELION består av en samling verkligen skickliga musiker, inte tu tal om detta. Men som alla musikälskare också vet räcker trots allt inte detta för att skapa den riktigt berörande musiken. Det är känslan som skapas hos lyssnaren som lägger till det där extra lagret och som gör att en riktigt bra låt blir till något ännu mer. Att den känns äkta och berör på djupet. Förmågan att skapa dessa låtar har IN APHELION i sitt dna.
Jag föll stenhårt för debuten ”Moribund”, den skivan rörde mig rakt in i hjärtat. Kanske kan jag förhålla mig mer saklig till årets skiva, lyrikens tema berör mig inte riktigt lika djupt, men det betyder inte att jag skulle uppskatta musiken i mindre omfattning. Det kommer bli mycket svårt att bortse från IN APHELIONs ”Reaperdawn” när hårdrocksåret 2024 ska summeras.
Läs också min intervju med Sebastian Ramstedt här på WeRock.