Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Märvel – Guilty Pleasures

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års ”At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just ”guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ’n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ’n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om ”Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ’n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?

Backyard Babies – Sliver & Gold

ARTIST: Backyard Babies
TITEL: Sliver & Gold
RELEASE: 1 mars 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan ifrågasätta BACKYARD BABIES stamtavla. Herregud, bandet är ju snudd på ikoniskt inom svensk rockhistoria! Skivdebut 1994, och samma lineup från då fram till nu, 25 år senare. Det blir liksom inte mycket mer anrikt än så. Men en bra stamtavla är givetvis ingen garanti för goda prestationer, vilket för oss till den uppenbara frågan: hur bra rock ’n’ roll kan bakgårdsbebisarna avla fram 2019?

Tja, det är en ganska spännande topografisk karta Nässjö-sönerna ritar upp med sina ljudvågor, där det finns både toppar och dalar. Om vi avhandlar det mindre intressanta först, så är produktionen utan anmärkning med snyggt gitarrljud och bra balans mellan instrumenten och sång, och framförandet föga förvånande snortight. Det intressanta kapitlet i boken är så klart låtmaterialet, och här är det som sagt en ganska blandad giv som möter lyssnaren.

De raka, enkla rock ’n’ roll-numren, så som till exempel titelspåret eller Bad Seeds, är för all del oftast tillräckligt catchy för att funka fint på en solig festivalscen framför en med öltörsten släckt publik, men ofrånkomligen något av trivsamma bagateller. Ett undantag är närmast löjligt luftiga och insmickrande Shovin’ Rocks, vars bekymmerslösa glädje är svår att värja sig mot. Här har vi nog en given sommarplåga som lär höras eka från en och annan booze mobile under ljumma kvällars cruising-rundor.

Annars är det faktiskt när BACKYARD BABIES tonar ner det allra mest energiska höftjuckandet, och låter en och annan mjukare mollvibb smyga sig in i materialet, som det låter bäst. Dessa kvalitéer kan anas redan i inledande Good Morning Midnight, men hörs ännu tydligare i spår som 44 Undead och (skivans enligt mig bästa låt) Yes To All No, den sista i det närmaste en ballad med en tydlig blinkning till BLUE ÖYSTER CULTs Don’t Fear The Reaper. I dessa lite mer eftertänksamma spår finns det hooks som gräver sig lite djupare under skinnet, och som dröjer sig kvar lite längre efter att veteranernas åttonde studiosläpp har klingat ut tillsammans med pianotonerna  och country-gitarren i avslutande Laugh Now Cry Later.

På det hela taget utgör ”Sliver & Gold” en trevlig bekantskap, även om det knappast är en generations-definierade platta. Vilket, om vi nu skall vara krassa, förmodligen heller inte var vad BACKYARD BABIES siktade på. Så skit i krusidullerna, skål och trevlig sommar när det beger sig!

Hot or not? – Februari 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dreaming
ARTIST: Black Therapy
VALD AV: Amelie


Martin: Jag gillar vissa delar av BLACK THERAPYs musik – trumspelet tycker jag sitter som en keps. Men det känns också ganska generiskt och som något som inte är direkt livsnödvändigt även ifall utförandet är bra.
Robert: Här var det extra allt! Symfoniskt och melodiskt, smäckert och hårt på samma gång. BLACK THERAPY är en ny bekantskap för undertecknad – och det låter ju okej.
Fredrik: Har inte stött på BLACK THERAPY förut. Ganska trivsam symfonisk metal med black metal-aktig growl. Intro-riffet och gitarrsolot är 5+, sången skönt rivig, medan resten är helt okej men knappast bländande som helhet.

LÅT: New Salem
ARTIST: Misery Index
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det här är ett av alla dessa mer eller mindre klassiska amerikanska dödsmetallband som jag har väldigt svaga länkar till. Inte heller denna låt får det att tända till. Helt okay att lyssna på men inget som gör att jag kommer att kasta mig ut efter nya plattan.
Martin: Det här känns väldigt hemtamt – och det menar jag som en oerhörd komplimang! MISERY INDEX har ett personligt uttryck som jag älskar – den här låten känns som en precis lika kärleksfull smocka som allt annat bandet gjort.
Robert: Jävlar,vad bra allt från  MISERY INDEX är, och självklart är den här singeln från kommande albumet ”Rituals Of Power” inget undantag. Drivet, svänget, jävlar anammat. Full pott!

LÅT: Firelights
ARTIST: Swallow The Sun
VALD AV: Martin


Robert: Åh, det finska vemodet. SWALLOW THE SUN målar med svart pensel, och även om detta är en av de mer finstämda låtarna från ”When A Shadow Is Forced Into The Light” så är mörkret lika kompakt som i skivans hårdare stycken. Jag gillar’t!
Fredrik: Härligt deppiga SWALLOW THE SUN har släppt ett par spår från kommande plattan, och att döma av dessa lär skivan åtminstone vara med i diskussionen när årsbästalistan skall författas framåt december. Just väldigt väna Firelights är dock den minst bra låten hittills, här kommer hårdheten för sent och för blygsamt för att ge den där riktigt kittlande kontrasten.
Amelie: Vackert och stämningsfyllt, tänk lite KATATONIA för den som inte lyssnat på SWALLOW THE SUN tidigare. Men ändå, det maler på lite för mycket, saknar riktig karaktär och blir rentav tråkigt vid upprepad lyssning.

LÅT: Cross Off
ARTIST: Mark Morton feat Chester Bennington
VALD AV: Robert


Fredrik: Jag skulle ju verkligen vilja gilla detta, eftersom hårda ord skulle kännas som en slags respektlöshet mot avlidne Bennington. Och visst, refrängen är svår att inte gå och nynna på efter ett par lyssningar. I övrigt – tyvärr, då – rätt slätstruken amerikansk, samtida radio-metal. Både LINKIN PARK och Mark Mortons LAMB OF GOD är som regel bättre var för sig.
Amelie: Det känns onekligen lite spooky att höra en ny låt med Chester Bennington, han har ju ändå varit död i ett par år nu. Musikaliskt är Cross Off en lättviktig men riktigt trevlig låt, mer Bennington och hans LINKIN PARK än den egentliga upphovsmannen Mark Mortons huvudband LAMB OF GOD.
Martin: Det coolaste – om ni tillåter morbiditeten – är att detta är en röst från andra sidan graven. Och det känns väldigt mycket som om Bennington äger den här låten som låter nästan för mycket LINKIN PARK för min smak. Var hamnade Morton i detta liksom?