Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Grand Cadaver – Into To The Maw Of Death

Lämna en kommentar

ARTIST: GRAND CADAVER
TITEL: ”Into The Maw Of Death”
RELEASE: 2021
BOLAG: Majestic Mountain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

10 sekunder. Mer behöver du inte av öppningsspåret Disanimated för att veta vad som serveras av GRAND CADAVER och om du kommer att gilla det. Det är utan krusiduller och rakt på sak: old school döds som inte drar sig för att återanvända gamla beprövade knep för att få det att svänga. ”Into The Maw Of Death” är bandets fullängsdebut (köp det fysiska exemplaret så får du EP’n ”Madness Comes” som extraspår!), men det är inga duvungar som befolkar det här bandet:

  • Michael Stanne (normalt i DARK TRANQUILLITY) hanterar growlandet, och det på ett sätt som är betydligt mer smutsigt och grovt än du kanske är van att höra honom på senare år
  • Alex Stjernfeldt (som huserat i THE MOTH GATHERER) och Stefan Lagergren (med ett förflutet i bland annat TIAMAT) lägger bisvärmsriff som minner om DISMEMBERs glansdagar.
  • Daniel Liljekvist smiskade skinn i KATATONIA en gång i tiden, här hanterar han trummor i ett fint samspel med blytung bas från Christian Jansson (PAGANDOM).

Du lär säkert läsa ordet ”supergrupp” om dem här och där med andra ord, men känslan om man lyssnar på den här plattan är snarast att det är ett knippe snubbar som samlats och gör något de tycker om… vilket råkat resultera i klassisk svensk döds! Låtar som Grim Eternal, World Mauoseleum, Manifest Insanity och Cold Dead Light är underbart ruttna och snärtiga låtar som kittlar nostalginerven utan att vara klyschiga. Ge den här skivan 10 sekunder så vet du om du ska kolla mer eller inte!

Skivor

Running Wild – Blood On Blood

Lämna en kommentar

ARTIST: RUNNING WILD
TITEL: ”Blood On Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Steamhammer

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

En av de roligaste recensioner jag någonsin läst var i Close-Up Magazine, och offret var någon av de sentida RUNNING WILD-plattorna. Minns inte vilken, men strofen ”nu har Rock’n’Rolf bajsat i piratbyxan för sista gången” har för alltid fastnat hos mig. Det var en sågning utan dess like, och nu, när herr Rolf släpper sitt 17:e album med legendariska RUNNING WILD så är det tänkte jag att jag kanske skulle få återanvända den där frasen. Att det skulle vara skit och kasst och trött och uselt och att det skulle gå att gödsla texten med pikande ”arrrgh” och ”ohoy”.

Men det är går ju inte.

Visst, jämfört med fornstora dagar så är detta relativt banalt för ett band som trots allt tillhör hårdrockens ABC, men ändå – det är till stora delar påfallande piggt och vitalt. Extra bra blir det när man drar upp på tempot lite, så en låt som singeln Diamonds & Pearls sticker verkligen ut på ett fint sätt, likväl som Crossing The Blades och det inledande titelspåret. Det är nästan så att man är beredd att dra på sig ögonlappen och mönstra på ett skepp som lämna i gryningen, och det är trots att det kan bli lite väl ostigt i låtar som Wild Wild Nights och Say Your Prayers. Det är som det är, och inte mycket att orda om egentligen – har man som RUNNING WILD släppt episka plattor sen urminnes tider befinner man sig lite i samma kategori som IRON MAIDEN: det finns en artistisk frihet och ett ljus över ålderns höst.

Du får faktiskt ganska precis vad du vill ha på ”Blood On Blood”, men gör kanske ändå bäst i att plocka fram gamla klassiker som ”Under Jolly Roger”, Death Or Glory”, ”Black Hand Inn” eller ”Port Royal” om sjön suger.

Skivor

Knife – Knife

Lämna en kommentar

ARTIST: KNIFE
TITEL: Self Titled
RELEASE: 2021
BOLAG: Dying Victims Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Är du ute efter en paus? Ett break, en platta som kanske inte kräver hundra procents fokus och dedicerad lyssning för att avslöja sina hemligheter? Låtar som du kan skråla med i redan vid första varvet, gärna i kombination med en gnutta klackspark?

Detta är svaret.

KNIFE (genialiskt namn – hur kan det inte vara upptaget och varumärkesskyddat?) levererar med sin självbetitlade debut 12 låtar vars syfte snarast är att få dig att skita i allt och bara vilja mosha dig genom plattans 36 minuter och 37 sekunder. Mosha? Jo, det handlar om trash. Eller kanske thrash med dödsanstrykning, framförallt drivet av frontmannen Vince Nihil (! Hej MÖTLEY CRÜE-Vince!) och hans jävlar-anamma-röst korskopplat med drivet riffande.

Spår som Inside The Electric Church, White Witch – Black Death, K.N.I.F.E, The Hallowed Chamber Of Storms, 1989 eller I Am The Priest borde få dig att vilja klä dig i jeansväst och dra kniv för att sen härja runt som en dåre hemma. Och sjunga med. Redan vid första varvet, för det är okomplicerat och glädjande i sin enkelhet, detta. Det är också det som gör att det inte blir ett högre betyg, för en paus är en paus. Det är trevligt och okomplicerat och roligt, men det finns å andra sidan lite mindre vad gäller djup och långsiktig hållbarhet.

Och det är okej. KNIFE är okej och kan vara din paus!