Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Moloken – All Is Left To See

Lämna en kommentar


Moloken AllARTIST: Moloken
TITEL: All Is Left To See
RELEASE: 2015
BOLAG: Temple Of Torturous

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ny skiva från bandet med det oerhört lämpliga namnet – MOLOKEN – och det säger jag som en komplimang. Jag föll stenhårt för bandet runt tiden för “Rural” som kom 2011 och hyllade den skivan med stora ord.  Att säga att jag sett fram emot nytt material från bandet är en underdrift.

“All Is Left To See” är en skiva som inleder en albumtrilogi. Vad jag förstår är ämnesvalet något som ligger bandet nära – en närståendes onda cirkel och hur denna påverkade i stort sett alla i den personens omgivning. Jag var med andra ord beredd på att bli än hårdare drabbad av musiken än vad jag blev av föregående skivor. Och det vill inte säga lite!

MOLOKEN uppfinner inte hjulet på sin tredje platta. Har du hört bandet innan så vet du vad du kommer att få – bandets atmosfäriska sludge tillhör bland det bästa du kan få inom subgenren – och bandets uttryck är sig likt även på denna plattan. Jag njuter storligen av gitarristerna Kristoffer Bäckström och Patriks Ylmefors hemsökande gitarrslingor som ömsom smeker ömsom oroar hörselgångarna. Längsta låten på skivan Seventh Circle är ett ypperligt exempel på detta. På köpet får ni ett inledande suveränt sväng signerat basisten Nicklas Bäckström och trummisen Jakob Burstedt. Medan jag ändå är inne på kompet så måste jag lyfta fram min uppskattning av att bandet haft klokheten att lyfta fram basen föredömligt i ljudbilden. Detta då basen trakteras fullständigt suveränt av Bäckström som växlar ledigt mellan brötspel och smekande lir. Detta gäller även trumspelet som är väldigt följsamt från Burstedts sida. Han spelar alltid för låten – och tro mig, denna killen skulle kunna smäcka på betydligt värre tekniska grejer än som kommer fram på skivan – och detta är väldigt bra vad skivan anbelangar.

“All Is Left To See” känns betydligt mer personlig än både “Our Astral Circle” och “Rural”, skivor som hade musik som verkligen trängde under huden. Med senaste skivan känns det dock som om bandet tagit ytterligare ett steg och lyckas på ett väldigt fint och mörkt sätt kanalisera den känsla som det inte alltför avlägsna förflutna har utsatt bandet för. Vi vet ju med oss att ofta när band drar till med orden “vi skriver om det som pågår runt omkring oss, i vår omedelbara närhet” eller om någon överstånden kris så kan – och blir det ofta – ett ganska slätstruket resultat för att inte säga rent uselt. MOLOKEN lyckas med att på “All Is Left To See” övertyga mig om att ta deras historia på allvar – och verkligen se fram emot fortsättningen på historien.

Skivor

Amorphis – Under The Red Cloud

Lämna en kommentar


Amorphis - Under the Red CloudARTIST: Amorphis
TITEL: Under The Red Cloud
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har tagit god tid på mig att lyssna på “Under The Red Cloud” från AMORPHIS. Jag var aningens besviken på föregående platta “Circle” från 2013, och drog mig initialt för att ens lyssna på nya skivan. När jag väl gjorde det blev jag lite förvirrad – en del grejer köpte jag rakt av, andra skavde på fel sätt i öronen och den där fullödiga känslan jag får av bandets musik i vanliga fall infann sig inte direkt. Någonstans vid lyssning nummer fem trillade dock polletten ner.

Här finns gott om folkmusikinslag, som jag faktiskt köper, som minner om hur bandet lät innan sångaren Tomi Joutsen äntrade skutan för 11 år sedan. I vanliga fall uppskattar jag inte dessa inslag, men det funkar märkligt nog alldeles utmärkt här. Joutsen förresten – han sjunger oerhört bra, som vanligt får jag väl tillägga.  Både hans growl och rensång strålar av självförtroende, och det är väldigt roligt att han nu har låtar av grövre kaliber att gasta i. Tredje låten Bad Blood är ett fint exempel på detta – en väldigt fint driv som paras med väldigt vackra gitarrslingor av typiskt finskt snitt gör att det är ren lyssnarnjutning från början till slut.  Dark Path är en annan låt som sticker ut lite extra med sin fina episka ton och i vilken Santeri Kallio på keyboard kommer fram fint. Överlag får jag erkänna att jag blir mer och mer svag för band som har vett att använda sig av klaviaturspel på det sätt som AMORPHIS gör. Väldigt markerad närvaro utan att det fullständigt ballar ur NIGHTWISH-style. Ypperligt!

AMORPHIS är ett band som har varit med förr – det är skönt att kunna konstatera att de på “Under The Red Cloud” fått till en skiva som är stark rakt igenom, och som jag gärna sätter på repeat. Kolla in den.

Skivor

Slayer – Repentless

2 kommentarer


Slayer - RepentlessARTIST: Slayer
TITEL: Repentless
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SLAYER är tillbaka med “Repentless”, en skiva där Kerry King har axlat den överväldigande lejonparten av komponerandet – bortsett från Piano Wire som innehåller några riff skrivna av Jeff Hanneman.

SLAYER har en tung tid bakom sig – även om King och Araya inte har låtsats om detta utåt. De har bara kört på. Trots att Hanneman dog 2013 och trots att Dave Lombardo lämnade ytterligare en gång. King har gjort klart att det är business as usual som gäller.

“Repentless” är en solid skiva. Det låter tydligt SLAYER om det mesta – bandet har konsekvent kört på en och samma formel karriären igenom – och det är både positivt och negativt. Arayas sångfrasering hade verkligen inte tagit skada av att förändras. Han sjunger som han brukar – och i längden blir det aningens långtråkigt. Den vitamininjektion som Gary Holt har gett bandet live tas inte tillvara låtskrivarmässigt, och jag märker att jag saknar Hanneman lite extra då jag misstänker att den konkurrens han gav King i fråga om komponerande är något SLAYER alltid vann på i det förgångna.

Nu har King oinskränkt fått diktera villkoren. Ofta fungerar det bra. Sent i låtlistan trycker bandet gasen i botten med You Against You som präglas av ett hungrigt riffande och mustigt driv och i skrivande stund tycker jag att det är skivans starkaste låt. Fint muskulösa Vices sticker också ut lite – i synnerhet det klockrena riffet vid 1:40, samt titellåten som har gött pisk. Och ändå: när Piano Wire drar igång så inser jag att det är exakt så här jag vill att SLAYER ska låta. Öppningsriffet är så tungt elakt att jag baxnar.

“Repentless” är en stabil skiva. Vill ni jämföra med tidigare skivor så har bandet äntligen fått till en produktion som heter duga. Jag formligen älskar hur Paul Bostaphs trummor låter (låt vara att han inte är i närheten av Lombardos kreativitet) och gitarrljudet är magiskt brutalt köttigt. Men som revanschskiva betraktad så är “Repentless” aningen för trygg och tar inte speciellt många risker. En stilla vädjan till nästa gång: släpp in Holt i den kreativa processen. Då kan det blir väldans mycket bättre.