Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Obituary – Cause Of Death

Lämna en kommentar


ARTIST: Obituary
TITEL: Cause Of Death
RELEASE: 1990
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gillar man som jag DEATH och OBITUARY så har man i ”Cause Of Death” en skiva där man får det bästa av bägge banden – de långsamt tuggande riffen från OBITUARY och de explosiva tonkaskaderna och meckigheten från DEATH. Förklaringen till detta är att James Murphy som spelade i DEATH mellan 1989-1990 lirar gitarr så att det sprutar om det på ”Cause Of Death” som släpptes 1990.

Och just gitarrgrejerna är det som jag verkligen går igång på – lyssna bara på Body Bag och försök hävda att det inte är en rent storartad låt. Precis, du får problem. Låtarna har blivit längre och faktiskt svårare om man jämför med föregångaren, debuten ”Slowly We Rot” från -89. Det är betydligt mer temposvängningar och mer habilt låtskrivande. Vad som inte har förändrats märkbart är den synnerligen av budgeten begränsade (misstänker jag) produktionen. Scott Burns, producenten av så många plattor under 1990-talet, gör dock det bästa av situationen och lyckas bra. I stort sett tänker jag bara att produktionen låter mycket som den gjorde på 1990-talet – och jag gillar ju den ljudbilden.

John Landy sjunger på samma karakteristiska sätt som alltid – hans röst har något unikt över sig, och hans lyrik är lika bisarrt underhållande som på exempelvis ”World Demise”, som i titellåten;

With the dying body dead.
With the dying the coming rotting.
With the dying the coming rot.

Rot in hell religious one
Cold fate the chosen son.
Find the darkness kill the day.
You said you’d never cease saying.

Ändå tycker jag att ”Cause Of Death” inte håller hela vägen för mig – jag tycker exempelvis att ”World Demise” och ”The End Complete” är mer gjutna plattor. Det som gör att ”Cause Of Death” sticker ut i bandets diskografi är just gitarrarbetet. Solona ligger på en verkligt imponerande nivå och får mig väldigt ofta att le av njutning. Jag tycker att ”Cause Of Death” är en platta väl värd att kolla upp – men vad gäller peakar i bandets diskografi finns det bättre plattor än denna.

Skivor

Obituary – World Demise

Lämna en kommentar


ARTIST: Obituary
TITEL: World Demise
RELEASE: 1998
BOLAG: Roadrunner 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tre band av absolut väsentlighet att hålla koll på från Floridascenen – DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY. Det finns såklart betydligt fler band inom den träskindränkta scen som poppade upp i Florida under sent 80-tal, men trojkan ovan är det svårt att avfärda som icke relevant.

Där DEATH och MORBID ANGEL satsade på halsbrytande speed och meckighet gick OBITUARY i motsatt riktning – man drog ner på tempot och skrev rejält taggtrådsvassa riff som hamrades ut med skrämmande ferocitet, satsade på tyngd i trumspelet framför att attackera med blastbeats – och så toppade man med en sångare vars stil verkligen inte kan kallas annat än speciell – John Tardy. Det är verkligen plågsamt på helt rätt sätt att lyssna på den mannens vokala uttryck – att halsen håller i ens en enda vers imponerar verkligen. Hans lyriska utflykter hör också till bandets trademark – och han förnekar sig verkligen inte på ”World Demise” där texterna är lika obegripligt märkliga som på de flesta plattor av bandet. Kolla bara in de första verserna av titellåten:

I have found, you have found
Before you, living grown.
Come to pain, for life.
Follow my fear, existing to die.

The coming fall and following in my steps.
Do live out all my life.
Do remain in constant fear.
Going to sigh and hasten to burn.

Ja, visst finns det bättre? Till saken hör att det verkligen funkar riktigt bra, mycket beroende på att man verkligen inte hör vad mannen growlar – när man lyssnar på plattan. ”World Demise” är i jämförelse med den skiva som hålls som bandets bästa – ”The End Complete” – en riktigt bra platta. Låtarna ligger på en bra och jämn nivå – och jag tröttnar inte på plattan i första taget. Jag uppskattar också att bandet vågar vara konsekventa med att de vill satsa på tyngd och att de har låtidéer som gör att detta grepp inte känns stelt överhuvudtaget. Gitarrarbetet är riktigt imponerande genomfört av Allen West och Trevor Peres – bra riff och solon. Jag faller också stenhårt för den så otroligt tidsdaterade produktionen – 90-talets döds lät verkligen på ett oerhört speciellt sätt – som gör att man verkligen hör varje instrument tydligt.

OBITUARY är ett band vars katalog verkligen växer till sig – bra låtar förtjänar detta – och gillar man döds från 90-talets Florida har man redan denna skiva – för er andra finns här en pärla att upptäcka.

Skivor

Opeth – Heritage

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Heritage
RELEASE: 2011
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Album nummer 10 från ett av Sveriges absolut mest intressanta band – hypen kring OPETHs ”Heritage” har och kommer fortsättningsvis att vara stor. Förändringarna i hur musiken skulle låta var jag fullt beredd på, då detta gång efter annan annonserats av bandet, främst primus motor Mikael Åkerfeldt. För annorlunda är det, och jag är helt övertygad om att ”Heritage” låter exakt som bandet vill att den ska låta. När det gäller musik är det svårt att hitta ett band och en låtskrivare som Åkerfeldt som tar detta på större allvar.

En intressant iakttagelse är att folk som inte har en relation till bandets tidigare släpp och som gillar progressiv musik verkar älska ”Heritage”. För oss andra är det lite annorlunda – att ”Heritage” kan komma att bli mer av en vattendelare än ”Watershed” som föregår nya plattan – torde vara uppenbart. Tendenserna fanns redan på ”Watershed” och har egentligen alltid poängterats av Åkerfeldt – 70-talets progressiva och experimentella musik ligger låtskrivaren varmt om hjärtat. På ”Heritage” får dessa influenser blomma ut totalt.

”Heritage” är verkligen ingen svår platta – det finns massor med musik som ställer betydligt större krav på lyssnaren – och jag har inga problem med vare sig flöjter eller jazzig folkmusik som i öppnande titelspåret där OPETH kommer farligt nära att göra en cover på valfri låt av Jan Johansson, eller den synnerliga proggiga produktionen som musiken har iklätts. Vad jag dock har problem med är att ”Heritage” inte är en speciellt originell skiva. Ja, det känns helt tokigt att använda de orden när det gäller OPETH, jag vet – men när det gäller ”Heritage” som isolerat uttryck så finns här en nackdel med att alla de influenser som tidigare nämnts leder till effekten att jag faktiskt har hört dem innan på många skivor. Väljer man detta synsätt blir det fullt naturligt att använda ordet icke-originell – även om det tar emot. Sett gentemot bandets tidigare skivor är ”Heritage” verkligen en annorlunda platta som sticker ut. Jag tror att har man kommit till det stadium i sin bana som OPETH har, då börjar man tänka på hela sviten av plattor – och inte bara plattan i singular – och då blir ”Heritage” en fullkomligt logisk skiva att göra.

Låter det OPETH? Ja, detta band har sedan starten odlat ett totalt eget uttryck – tonen, låtstrukturer, melodier, associationer till annan musik – har bidragit till att driva OPETH till musik som i ärlighetens namn varit väldigt unik. Låtskriveriet har legat på en nivå som mycket få band kan hävda att de ligger på. Men jämförelser mellan ”Blackwater Park”, ”Ghost Reveries”, ”Watershed”, ”Deliverance” och nya släppet blir att OPETH här och nu drar iväg åt helt andra jaktmarker, där flörtar med folkmusik, jazz och tonala uttryck fraserade av band som YES, Björn J:son Lindh och RUSH är legio. För de fans som älskar OPETHs mer dödsiga uttryck kommer denna skiva att innebära en rejäl utmaning.

Låtarna ligger på en, som vanligt, groteskt kompetent nivå. Singeln The Devil’s Orchardär rent oerhört bra. Svängig och med många fint invävda detaljer som lotsar in lyssnaren i vad som komma skall. Solot i slutet får mig varje gång att sluta ögonen och bara njuta. Episkt majestätiska avslutande Marrow Of The Earth är också en ren njutning att lyssna på.

Det finns partier som inte riktigt har funnit sin hemvist i hjärnan och som skaver litegrann, men detta är en skiva som jag vet kommer ligga på årsbästalistan i år – det är svårt att förneka den oerhörda talang som finns i detta band – och sett utifrån detta perspektiv är det klart värt att få en skiva som både utmanar och förför. Det blir inte högsta betyg denna gång – jag saknar growlet aningen för mycket, och har vissa problem som tidigare nämnts problem med originalitetsnivån på skivan, men trots detta är ”Heritage” en skiva som jag misstänker kommer snurra mycket hemmavid även fortsättningsvis.