Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Amorphis – Skyforger

Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Skyforger
RELEASE: 2009
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska AMORPHIS är en ny bekantskap för mig, första mötet med bandet var genom föregångaren till ”Skyforger”, 2007 års ”Silent Waters” – en skiva som med sin majestätiska, melankoliska metal gav mersmak. Och glädjande nog gör inte ”Skyforger” mig besviken. Musiken är verkligen fokuserad och ligger på en hög och jämn nivå – de två inledande låtarna Sampo och Silver Bride är klockrena hits med refränger som jag gillade från första genomlyssningen. AMORPHIS är inget supertekniskt band, men de vet vad deras starka sidor är och lyckas renodla dessa tillräckligt ofta för att jag ska rysa av välbehag av snygga harmonier eller ett ackordbyte vid exakt rätt tillfälle som gör att en låt lyfter sig från betyget ok till fantastiskt.
AMORPHIS har lyckats med att smida ett eget sound, utan att det för den sakens skull saknas influenser. Jag hör spår av den tunga melankolin med avsändare HIM, men också spår av svenska OPETH i exempelvis den tunga Majestic Beast då Tomi Joutsens growl försätter mig i extas. Bandets samspel, i den mån man nu kan bedöma detta i dagens fragmentiserade inspelningssituationer, är bra med ett väldigt solitt komp från Jan Rechberger på trummor och Niclas Etelävuori på bas. Gitarristerna Esa Holopainen och Tomi Koivusaari tuggar på och väljer sina tillfällen när de blixtrar till. Ska jag hitta något att anmärka på är det keyboardisten Santeri Kallios val av ljud emellanåt. I övrigt gör han ett mycket bra jobb att lägga in sina stämmor på ett synnerligen förhöjande sätt.
”Skyforger” har naturligtvis som de flesta skivor sina svaga stunder, som exempelvis From The Heaven Of My Heart vilken jag tycker är lite för mjuk för att passa mig, men som helhet håller ”Skyforger” en hög och framför allt jämn nivå väl i paritet med bandets andra alster.

Skivor

Antigama – The Warning

Lämna en kommentar

ARTIST: Antigama
TITEL: The Warning
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Extra allt – ett uttryck som skulle kunna sammanfatta ANTIGAMAs rent belamrade metal. Intrycken staplas i drivor ovanpå varandra i en sonisk attack som i längden blir rent påfrestande att lyssna på. Till stora delar är det i grindcore/death-rensar träsket bandet väljer att höra hemma – en meckighetsgrad som närmar sig larmet från ett band som DILLINGER ESCAPE PLAN – men ofta också ett tungt sväng, Lost Skull bjuder på en tyngd och ett groove som verkligen faller mig på läppen. Ibland väljer dock bandet att vara lite för avantgardistiska för min smak – den pretentiösa fragmentiserade ljudupplevelse som Paganini meets Barbapapex är i mina öron en låt som bandet med fördel skulle kunnat ha plocka bort – den är provocerande i sin uselhet och väldigt skitnödig.
Till stora delar gillar jag dock ”The Warning” med sin extrema tekniskhet, meckighet och aggressiva attack bör tilltala lyssnare som verkligen gillar ickelinjär musik som ställer krav på lyssnarens uthållighet.

Live

Live: Darkane

Lämna en kommentar

ARTIST: Darkane
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 4 april, 2009

Helsingborg som metalstad gör mig förundrad ibland. Lördagens (4/4) konsert med DARKANE gör att jag ställer mig frågande om folk inte vet att de har chansen att se ett av landets bästa band som dessutom inte ger så många konserter i sin hemstad. The Tivoli borde vara fullpackat till sista plats av headbangande metalheads – men är det dessvärre inte.

Anförda av Jens Broman äntrar bandet scenen och öppnar med Impetious Constant Chaosett, om du frågar mig, verkligt starka korten från senaste släppet ”Demonic Art” och redan här blir det påtagligt hur otroligt spelskickligt bandet är. En tre månader lång turné med SOILWORK i USA har gjort sitt till att finslipa tajtheten för varenda låt bandet framför denna kväll sitter som en smäck: Convicted, Execution 44, Demonic Art, Secondary Effects, Emanation Of Fear, Leaving Existence – alla är de kanonlåtar som borde få vilken publik som helst att gå bärsärkargång av glädje.

Men publiken på The Tivoli är inte med på noterna – längst fram står det två rader, sedan är det ett tomrum i mitten av golvet framför scenen, och därefter står nästa klunga – och detta drar såklart ner upplevelsen. DARKANE är dock rutinerade nog att bara plöja på, trots att de i mina ögon förtjänar ett bättre bemötande och uppslutande av sin hemmapublik. Om jag nu hade haft som uppgift att recensera publiken hade jag inte gett godkänt, för bandets insats har jag inget att anmärka på. Det blir trots detta ett medelbetyg eftersom få andra musikgenres kräver publikens energiska medverkan som metal, för att bli en riktig höjdare.