Det märks att KRYPTAN är ett projekt som präglas av en nästan hudlös dyrkan av black metal. Mattias Norrman, som jag känner igen från OCTOBER TIDE och KATATONIA är drivande bakom KRYPTAN, och det märks att det är en hel del känsla som har gått in i skivan ”Violence, Our Power”. Med sina 26 minuter i speltid är det ytterst svårt att hitta några andningshål, för det är plattan i mattan mest hela tiden, med undantag från introt The Unheard Plea From Thousands Of Broken Hands som inte bara har en onödigt lång titel, det är helt onödigt och bidrar inte med nåt till skivan som helhet.
Om jag ska börja med vad jag inte uppskattar med skivan så är det sången. Det finns gott om vokala uttryck på skivan. När det ligger i det nedre registret så är det så fantastiskt bra. Stundtals ballar det dock ut för mycket för mig – i Det är döden som krävs hamnar sången i något sorts kväkande som jag inte gillar alls. Jag inser fullt väl att jag svär i kyrkan nu, men detta funkar inte alls för mig, och sänker en i övrigt bra låt. Likadant är det i Vägen till våld där rytmiken i frasen visa mig vägen, vägen till våld skaver på helt fel sätt i örongångarna för mig.
Dessbättre finns det en hel massa annat som jag tycker är otroligt bra. När det funkar som bäst – och det är under stora delar av skivan – präglas ”Violence, Our Power” av en satans stämning. Gitarrarbetet är helt fantastiskt rakt igenom. I låtar som Violence, Our Power, I Hope They Die och Purge är det ett helvetiskt ställ som ser till att hålla öronen rejält spetsade. Lägg till ett fantastiskt dyrkande av två-takt och dubbeltramp i avslutande stänkaren Let’s End This och det samlas ihop till tillräckligt mycket bra för att jag ska sätta en betygsjua på skivan som vinner över mig med en satans inlevelse och en uppenbar entusiasm.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Mau Moko ARTIST: Alien Weaponry VALD AV: Amelie
Martin: Finns inte mycket som stör med den här låten, men inte mycket som berör genuint heller. Det är ju lite coolt att de sjunger på maori, men sången är rätt enahanda, precis som resten av låten. ALIEN WEAPONRY har gjort betydligt bättre låtar än så här. Fisljummet. Robert: Denna låt är rätt bra. Det svänger, jag gillar det när jag lyssnar – men samtidigt är det enda jag minns i efterhand att de sjöng på ett udda språk. Maori, visar det sig, bandet kommer från Nya Zeeland. Och skulle man ta bort den detaljen och ställa Mau Moko bredvid den uppsjö av liknande alster som finns så finns tyvärr inget som sticker ut. Okej för stunden, men inte mer… Fredrik: Jag känner mig automatiskt lite skyldig de gånger jag inte spontangillar metal med etniska inslag. Det blir lite som att jag känner mig ytlig och trångsynt. Därför finner jag mig här i ett komplicerat förhållande med nya zeeländarna i ALIEN WEAPONRY. Deras crossover mellan melodisk, thrashig dödsmetall och hjältehårdrock har en hel del fina inslag, riffandet är bra, refrängen ganska catchy, och breaket hyggligt tungt. Men av någon anledning funkar inte sången på maori-språket för mig, det blir lite ”Moana goes metal” för mig. Slutresultat: rumstempererat.
LÅT: Havukruunu ja Talvenvarjo ARTIST: Havukruunu VALD AV: Fredrik
Amelie: Musiken är rättfram och ärlig black metal utan krusiduller och det är fint. Sången i det rätta skrikraspiga läget. Jag förstår tyvärr inte ett ord av texten men titeln ska tydligen översättas ungefär ”Barrträdens krona och vinterns skugga”. Inte utan viss hetta detta. Martin: Jag har lärt mig att gilla detta. Det är bra stämning, jag gillar till stora delar melodierna, och sången är riktigt bra. Det blir lite tjatigt i längden. Mellanspelet gillar jag inte alls, det drar ner en annars helt habil låt. Mer varmt än kallt dock! Robert: Detta kan vara omgångens bästa spår, kanske mest beroende på svag konkurrens. Detta är driven black metal, med envist monotona trummor under låtens första halva. Skönt ångestladdat och med tillhörande halvskräpig produktion som sig bör. Ljummet!
LÅT: P. S. Far er død ARTIST: Danefae VALD AV: Martin
Robert: Antal gånger jag klarat av att lyssna igenom hela låten P.S. Far e død: 0. Dansk sorgemelodi med spoken word rimmar illa med undertecknads preferenser från start, och när vansinnestrallandet infaller mellan femte och sjätte minuten kastar jag panikartade blickar på displayen för att se hur länge som återstår. Svaret är lika länge till. Minst. Fingret kan inte komma till ”skip”-knappen fort nog, detta är dryga 12 meningslösa minuter av ditt liv (ja, eller kortare då om du gör som jag och hoppar vidare….) då du kunnat göra i stort sett vad som helst annat. Lära dig mer om den absoluta nollpunkten, till exempel? Fredrik: Den stämningsfulla inledningen avger subtila vibbar av uppbyggnad, vilket får mig att förväntansfullt tänka att det här kommer att bli maffigt när det väl brakar loss. Och det blir det – synd då bara att mina tonårssöner hann gå i pension innan det hände… Nej, skämt åsido, det tar ”bara” lite drygt åtta minuter innan låten på fullt allvar fäller ut sina vingar och blir den vackra fjäril puppan utlovat. Då finns det förvisso tre och en halv minut ytterligare av eteriskt suggestiv progressiv folk metal kvar, och gott så. Det här är en klart intressant låt, och bitvis också väldigt vacker, men den hade behövt vara hälften så lång… Ändå mer varmt än kallt, faktiskt. Amelie: Jag har verkligen försökt. Inte gett upp utan lyssnat igenom denna låt ett antal gånger (även om jag ofta tappat fokus). Det ger mig fortfarande ingenting, berör inte. Sångerskan har en fantastiskt fin röst det går inte att säga annat. Och någon gång rister det till med lite mer spännande avsnitt. Annars går jag mest in i dvala vid lyssning. Kallt.
LÅT: The Shit Ov God ARTIST: Behemoth
VALD AV: Robert
Fredrik: Liiite oklart hur den kreativa processen gick till när text och titel sattes här, det andas kanske inte direkt peak verkshöjd. Men i övrigt kan man lita på BEHEMOTH. Det här är ett spår med bandets klassiska blackened death-sound, om än kanske aningen långsammare i tempot än genomsnittet. Snabba baskagge-smatter och stooora pukor ackompanjerar läckert ett betvingande mörkt och svulstigt riffande, och Nergals growl är som vanligt av högsta klass. Även om jag inte kan låta bli att störa mig på spårets titel, är det ändå utan tvekan omgångens hetaste spår. Amelie: Nergal är i sitt skapande till stor del upptagen av den kristna religionen, att kritisera, håna, förnedra och förringa den. Det är inget att säga om det även om låttiteln här närmast känns som ett extremt barnsligt sätt att försöka provocera. Det BEHEMOTH framför i texten ska väl tolkas som att ”jovisst, Jesus är guds son men även jag är en del av gud så ät min lekamen, drick mitt blod”.
Låten är absolut inte en av BEHEMOTHs bästa men ändå den här omgångens starkaste. Martin: Skitdålig (pun intended!) titel på låten. Det drar initialt ner stämningen redan innan jag tryckt på play. Annars är detta helt okej. Vilket betyder inte bra när vi pratar BEHEMOTH. Det känns mest som alibi för att ha något att turnera på om jag ska vara helt ärlig, och det ligger mil från det som BEHEMOTH presterade när de var som allra bäst.
ARTIST: Danefae TITEL: Trøst RELEASE: 31/1 2025 BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Det är något visst med det danska språket. Sedan jag flyttade ner till Lund i slutet av 1990-talet och jag gick en kurs i samarbete med Köpenhamns universitet och där jag såklart stötte på en hel hög med danskar har jag först förvirrats av det, men sedan alltmer älskat det minst sagt gemytligt grötiga språket som talas i landet.
Jag säger inte att det enbart är detta som får mig att uppskatta ”Trøst” så mycket som jag gör, men det spelar helt klart in att det är på danska det sjungs som gör att betyget går upp i den övre delen av skalan.
Vi kan faktiskt stanna kvar i sången, för jösses vilken sångerska DANEFAE har i Anne Olesen. Det är inte svårt att uppskatta hennes stämma som inte bara är vacker, men som också går igenom skivan som en röd tråd. Här finns också en hel massa gästande sångare och sångerskor som ytterligare lyfter den vokala insatsen på skivan.
DANEFAE lirar metal med en hel del avstickare – det kan kanske lätt bli så när bandmedlemmarna möttes på vad jag förstår är en musikhögskola på Jylland och marinerades i ystra krumsprång. Här finns helt klart en sensibilitet av pop och jazz, men mest tänker jag att bandet verkar dels dyrka melodier och gärna drar åt det djentiga hållet, utan att detta dominerar så det stör.
DANEFAE är ett band som verkligen är duktiga på att bygga låtar, och det börjar direkt med öppnaren Fuglekongen vars öppnande toner är prövande, ja nästan skira – för att sedan byggas på till en storartad uppvisning i mäktighet.
Ja, det där med mäktighet – jag förförs och förbryllas av vilket allvar bandet närmar sig detta grepp. Kanske då framför allt i låten P. S. Far er død som verkligen är ett tvärsnitt av vad DANEFAE gör så bra. Melodierna, mäktigheten och sången kommer samman på ett sätt som tar andan ur mig vid varje lyssning. Att bandet är befolkat av skickliga musiker hjälper såklart till, men även om jag hänförs över hur varje enskild medlem levererar på sina instrument – gitarristen Anders Mogensens solo exempelvis är ett av de bästa ni kommer höra i år – och hur smakfullt detta solo tryfferas av trummisen Jonas Agerskov och balanseras av basisten Carl Emil Tofte Jensen – så är det så tydligt att DANEFAE är och vill vara ett kollektiv som drar åt samma håll, och har kapaciteten att skriva låtar som fastnar i skallen något så för djävla märkbart.
”Trøst” är DANEFAEs andra album och med tanke på att jag tycker att bandet har tagit stora steg från debuten ”Tro” är det ingen överdrift att jag ser fram emot mer musik från bandet. Detta är fruktansvärt bra, kolla in den.
ARTIST: Kryptan
ARTIST: