Alla inlägg av Martin Bensch

Listor

Hot or not? – Oktober 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Where The Flood Springs
ARTIST: Drownship
VALD AV: Amelie

Martin: Det finns element som jag gillar i den här låten – bra sång, stämning, produktionen. Men den håller inte för nästan 7 minuter, jag märker att jag tänker att, nä, inte en refräng till, under lyssningarna. Kunde varit bättre, men blir inte mer än ljummet.
Robert: Jag gillar detta, det är lite som att lyssna på en melodödsversion av CULT OF LUNA. Svepande, där själva hypnoseffekten är halva grejen. Hoppas det kommer mer och en fullängdare av DROWNSHIP, för detta var en värmande upplevelse!
Fredrik: ”Ganska behagligt” är orden som infinner sig i den där tveksamt lödda kopplingscentralen som i gängse terminologi kallas för min hjärna. Ganska vackert, ganska svulstigt, ganska köttigt, ganska trivsam desperation, ganska nära att vara ett liiiite för långt spår. Ganska varmt, men inte glödhett, således. Den avslutande minutens betvingande malande är dock 5+.

LÅT: Ephemeral
ARTIST: Allt
VALD AV: Fredrik

Amelie: Allt vad man kan vänta sig av genren, varken mer eller mindre. Detta går att lyssna på vid rätt sinnesstämning men inget jag kommer plocka fram för att mota höstkylan med. Ljummet.
Martin: Älskar inledningen med pianot. Resten känns mest som generisk metalcore som jag hört till leda. Gillar man denna genre så kommer man uppskatta låten betydligt mer än jag gör. Ljummet mot kallt beroende på humör.
Robert: Jag skulle vilja gilla ALLT mycket mer än jag egentligen gör. Det är ju typ alla rätt rent teoretiskt, men jag har förtvivlat svårt att bli berörd av det, och därmed fastnar det inte. Tyvärr. Detta är svala vindar, således.

LÅT: Solus
ARTIST: Devenial Verdict
VALD AV: Martin

Robert: Angry Metal Guy-recensenten Thus Spoke har detta som ett av sina mest efterlängtade och mest emotsedda släpp, men för undertecknads del är det första mötet med bandet. Det lovar gott, men detta är musik som tarvar rätt många varv för att sitta, och jag vill tro att det egentligen ska avnjutas i ordning på en fullängdsskiva snarare än en lösryckt låt i en spellista. Jag säger: intressant och vill veta mer. Det börjar hetta till!
Fredrik: Nyanserad och tämligen kreativ döds, där produktionens moderna klang och old school-growlandet kontrasterar fint. Några riktigt sköna partier, men helheten känns lite för spretig för att det riktigt skall lyfta. Det finns något där, men det känns lite som att denna bit kol behöver ännu lite mer tryck innan den diamant som möjligen finns där utkristalliserar sig. Ljummet.
Amelie: Finsk ”inte fullt så vemodig”-death metal bjuder denna låt på. Inte helt oäven med sin tekniska klang. Troget döds-growl som maler på och allt är rätt okej …men, vid ca 4:30 kommer så ett skärande pig squeal, eller vad det nu är, och sänker låten och temperaturen under noll. Synd, all värme försvann där och då.

LÅT: Der Maulwurf
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Robert

Fredrik: Introt är för långt, vilket stör mig en smula – för när låten väl kommer igång är det ledigt omgångens bästa spår… Refrängen påminner om ett RAMMSTAIN med svår depression, och ångesten i versernas skriksång andas old school black metal. Några påtagligt jazziga bas-slingor ger låten nödvändig nyans, och även om det alltid är en vansklig balansgång att sjunga om krig på just tyska (ni fattar vad jag menar) så känns det som regel helt rätt i KANONENFIEBERs tappning. Breaket är galet bra, refrängen en garanterad live-ångvält. Stekhett!
Amelie: Mullvaden. Vet att bandets tema är första världskriget. Jag kan ingen som helst tyska men använder översättningsverktyg för att få ett hum. En sorglig historia om att gräva skyttegravar långt under jord. Låten i är sig ganska snärtig med en fångande refräng, tjohej och hå. Bara det att det står i sån skarp kontrast mot lyriken. Det blir svårsmält.
Martin: Jag borde gilla detta mer. Bandet är från Bamberg, en av mina favoritstäder i Tyskland, de skriver bara låtar om första världskriget, de kan sitt hantverk. Ändå kan jag inte undkomma känslan av att detta skaver inte helt rätt. Refrängen känns trygg, som gjord att idka allsång till, resten av låten är mer intressant. Framför allt mellanspelet är fruktansvärt bra, och detta vrider upp tempen för mig.

Skivor

The Black Dahlia Murder – Servitude

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Servitude
RELEASE: 27/9 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig ”Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?

Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.

Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till  sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?

Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.

”Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.

Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.

Listor

Hot or not? – September 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: We Call Upon The Elements
ARTIST: Yoth Iria
VALD AV: Amelie

Martin: 3 års väntan är över. Detta är, glädjande som fan, helvetiskt bra. Stämningen, produktionen, liret – allt harmonierar till att lyfta musiken till skyhöga nivåer. Speciellt går jag igång på det fantastiska trumspelet av Vasilis Stavrianidis. Ligger resten av skivan på denna nivå, ja, då lär det bli yster ringdans runt soffbordet här hemma.
Robert: Du vet den där känslan när man inte riktigt vågar kolla på nåt, och liksom kikar mellan fingrarna eller bakom en kudde för att det är så mycket på spel? Så känns det med den här låten – förväntan på grekerna efter den helt magnifika debuten är smått sagt enorma! Tur då att YOTH IRIA lever upp till dem, detta känns som en derbyseger, en vinst i slutspelet och fortsatt liv. Håller resten av plattan denna verkshöjd blir allt bra. Hett som en sommar på öarna i bandets hemland!
Fredrik: Trivsamt tuggande signaturriff, bra desperation i sången, läckra gitarr-harmonier… Mycket som är bra här. Jag hade möjligen önskat mig något lite större tempo-variation i trumkompet, men det är inget som drar ner alltför mycket. Inte glödhett, men absolut ett fint nummer!

LÅT: Unknown
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisernas melodiska svartmetall är mycket tilltalande. Unknown klickar i alla boxar och ändå är jag kanske inte lika begeistrad över bandet som några av kollegerna. Men visst eldar det på ordentligt i detta stycke. Hett, även om kanske inte glödlopporna hoppar ur spisen.
Martin: Minst lika hudlöst drabbande som de smakprov vi fått från bandets kommande skiva. Att GAEREA är ett av de hetaste banden just nu förvånar mig inte – det finns en desperat innerlighet i det mesta som det här bandet gör. Detta är kokande hett!
Robert: Jag har egentligen ingen relation med GAEREA ska jag erkänna. Ingen historik. Men det är okej – jag nöjer mig med att få en så intressant ny bekantskap. Detta är riktigt bra, och verkligen något som eggar sinnena inför kommande plattan…

LÅT: Mammoth’s Hand
ARTIST: The Black Dahlia Murder
VALD AV: Martin

Robert: Hög lägstanivå. Bara rätt bra grejer. Samtidigt – jag är en medelålders man som köper fysiska skivor av det mesta jag tycker är lite extra intressant… och jag har 0 skivor med THE BLACK DAHLIA MURDER. Den här låten kommer inte att ändra på den saken, trots att jag gillar det när jag hör det eftersom det ju är… bra? Märkligt.
Fredrik: Snyggt intro, ett par högst trivsamma stackato-meckiga passager, ett oväntat elegant och smäktande (samt välfungerande) gitarrsolo. Även här, precis som i fallet YOTH IRIA, ganska mycket att uppskatta. Men ändå är det en växel som saknas, det stannar på ”ja, nej, men det här var ju väl utfört” utan att skapa någon tydlig förälskelse. Men mera varmt än kallt, visst.
Amelie: Mmm, bandet har ju varit med ett tag och släpper i dagarna sin tionde fullängdare. Bra skit men inget jag går igång sådär totalt på. Låten är kraftfull men tänder inga nya eldar. Inte glödande hett men varmt nog att ägna några lyssningar.

LÅT: Despoiled
ARTIST: Anciients
VALD AV: Robert

Fredrik: Aningen svårgreppat men coolt nummer, med många olika uttryck och moment. Det finns verkshöjd här. Jag gillar växlingarna mellan spröd rensång och köttig growl, samt hur kompsektionen lyckas vara lekfull utan att ta över och tappa sin funktion som fond för sång och gitarr. Produktionen inte helt ideal på gitarrljudet som är lite grötigt och burkigt, men låten är intressant rakt igenom och växer över tid. Ett starkt bidrag!
Amelie: Bra låt, inledningen får mig att tänka ett tyngre FOO FIGHTERS, och bra sångväxlingar. Första lyssningarna kändes rätt svala men låten vinner på alltfler lyssningar och – vilket förvånar mig själv – seglar till sist fram som detta varma startfälts allra hetaste!
Martin: Mycket MASTODON, men ändå jävligt bra! Jag gillar ANCIIENTS sedan innan, och detta gör inte att jag gillar bandet mindre. Bra puls, riffen sitter som en keps, bra sång och produktion. Det finns mycket att gilla inte bara med den här låten, utan hela skivan är bra. Hett!