Alla inlägg av Martin Bensch

Listor

Hot or not? – Mars 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Grace Of The Past
ARTIST: Necrophobic
VALD AV: Amelie

Martin: NECROPHOBIC har gått från klarhet till klarhet under en väldans massa år, och detta är också bra. Fruktansvärt bra gitarrspel, och då tänker jag på solona som det slår gnistor om. Bra sväng, bra blastbeats och en överlag en trevlig stund. Det är hett, även om jag tror att resten av skivan kommer att få mig att tända än mer.
Robert: Inledningen känns som bandets magnum opus-låt Blinded By Light, Enlightened By Darkness, men refrängen håller inte riktigt samma klass. Inget konstigt med det, detta är fortfarande rasande bra och kommande ”In The Twillight Grey” lär vara en given kandidat för årsbästalistan. Stekhett!
Fredrik: Det här är en bra NECROPHOBIC-låt, och då är det med andra ord bra på riktigt. Jämför man t.ex. med tillika ganska färska singeln Stormcrow så finns det mer nerv och fler hooks i detta spår. Sen har NECROPHOBIC i mina ögon (öron?) ytterligare en växel de kan lägga i. Jag vill ha deras melodiösa men blastbeat-intensiva black metal ännu lite elakare, lite råare, för då är de som allra bäst. Men detta är fortfarande bra grejer.

LÅT: One Word
ARTIST: Persefone
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kan inte vara fel att utse PERSEFONE till Andorras stolthet inom genren. Med tanke på deras framgångar och samtidigt att landet, enligt Metal Archives, har exakt fyra aktiva metalband. Skönt gung i detta, varmt mot det riktigt heta.
Martin: Jag älskar PERSEFONE sedan bra många år. Detta är till stora delar bra, refrängen är liiiite tjatig och alibiartad som gjord för att kunna yla tillsammans med publik och visst, det kan behövas det med, men bättre är resten av låten om ni frågar mig. Varmt men inte kokande.
Robert: Jag brukar inte orka med PERSEFONE, tycker ofta de går vilse i sin egen musikaliska förträfflighet och krånglar till saker. Det här går dock ner ganska lätt, och är inte oävet alls. Det tar sig och är ljummet!

LÅT: Blacklisted
ARTIST: Horndal
VALD AV: Martin

Robert: HORNDALs förra platta ”Lake Drinker” var ju typ facit i musik , så det känns nästan orättvist att de ska vara med i Hot or Not – omdömet kan nästan inte bli annat än stekhett. Omgångens bästa spår (förstås), och ökad förväntan på kommande ”Head Hammer Man” som släpps  i april…
Fredrik: Köttigt, svulstigt, alldeles lagom elakt, och med ett riktigt snyggt signaturriff. Även om en del av mellanspelspartierna känns aningen lättviktiga och planlösa, är helhetsintrycket således mer än godkänt. Absolut trivsamt hög temperatur på detta sköna tunggung.
Amelie: Kanske HORNDALs ”rusty metal” inte känns lika glödande som inför första albumet för fem år sedan men bandets bruksortsförankrade komposition är här som alltid stark i sitt uttryck. Omgångens starkaste, hett!

LÅT: I Am The Night
ARTIST: Wizard Death
VALD AV: Robert

Fredrik: När introriffet börjar tänker jag att detta låter klart lovande. När falsettsången kommer in blir jag aningen skeptisk, men tänker att det finns en viss HORISONT-vibe där som ändå inte är så tokig. Över tid blir dock sånginsatsen aningen påfrestande, och refrängen känns aningen som en misslyckad crossover mellan spandex-hårdrock och opera. Riffandet är dock fortsatt rätt behagligt, och sångmelodin i sig ganska catchy. Men varmare än ”svalt+” blir det ändå inte.
Amelie: Som alltid till Hot or Not? har jag lyssnat igenom även denna låt ett försvarligt antal gånger. Jag kommer garanterat aldrig mer lyssna på den. Jag vill bara säga; Robert, varför gör du så här mot oss?! Iskallt.
Martin: Faktiskt inte helt tokigt. Sången stör jag mig inte överdrivet mycket på, och det svänger ganska bra om detta. Att det går tretton på dussinet av dylika band och låtar är det som sänker detta till en ljummen nivå för min del. Jag kan lyssna på detta utan att kräkas i munnen men den är glömd lika fort. Det blir 2 av 5 fisljumna folköl.

Skivor

Job For A Cowboy – Moon Healer

3 kommentarer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till ”Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga ”Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

”Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. ”Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på ”Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta ”Moon Healer” med sked.

Listor

Hot or not? – Februari 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ábær
ARTIST: HAMFERÐ
VALD AV: Amelie

Martin: Oerhört efterlängtat med ny musik från färöingarna, och jag köper detta rakt av. Musikalisk och känslomässig tyngd. Kanske att ”refrängen” blir lite tjatig i slutet, men detta är en radanmärkning av liten dignitet. Detta ger sån helvetisk mersmak inför fullängdaren att jag saliverar utan någon som helst värdighet.
Robert: Anslaget. Anslaget är underbart och går liksom inte att ogilla. Det är sludge med black metal-anstrykning, eller black metal med någon form av doom. Oavsett är det bra. Det enda som inte riktigt sitter (än) är för min del den rena sången som inte håller samma hisnande verkshöjd som resterande del av komponenterna. Ändå: hett, detta!
Fredrik: Ja, det är väl lika bra att säga som det är på en gång – det här är ett av de allra bästa bidragen jag anser att vi haft med i våra ”Hot or Not”-svep… Kolsvart mörker, ångvälts-lik tyngd, och härligt känslosam desperation och melankoli. Håller fullängdaren som är planerad till slutet av mars den här klassen rakt igenom, kommer det att vara en given topp tio-placering på årsbästalistan i december. Glödhett!

LÅT: Saffron Cloaked Nymph
ARTIST: MELINOË
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det klagas lite på det långa, talade introt men det är fel. Det grekiska språket gifter sig så synnerligen bra med mörk metal, tänk ROTTING CHRIST, och detta ger låten bästa legitimitet från start. Sen att låten i sig glöder gör detta till omgångens hetaste alster.
Martin: Inte helt oävet, även om introt med tal är lite väl, som kidsen säger, cringe. Dessbättre är resten av låten ganska njutbar, fast jag stör mig på trumkompet när resten av bandet drar igång spelet. Bra sång och stundtals riktigt snygga harmonier. Ljummet? Jo, det blir nog omdömet.
Robert: Originellt? Nej. Bra? Ja. Speciellt de lite MGLA-minnande mellantempo-breaken efter refrängen som bryter av snyggt och samtidigt ger ett bra ”rid” och sväng. Den här låten nynnar man gärna på – hett som kokkaffe, detta.

LÅT: Beyond The Chemical Doorway
ARTIST: JOB FOR A COWBOY
VALD AV: Martin

Robert: Allt vi hört av kommande JOB FOR A COWBOY-återkomsten ”Moon Healer” pekar på att det blir en magnifik historia. Detaljerna i musiken, förmågan att kombinera massivt röj med träffande melodi… det luktar överkörning, rent av, och ska bli oerhört spännande att få sätta sig in i. I väntan på släppet njuter vi av denna stekheta singel!
Fredrik: Det som alltid stuckit ut som originellt med JFAC är att medan resten av bandet lirar teknisk döds, så lirar basisten Nick Schendzielos jazz. Så även här, där basliret är lekfullt och intrikat på ett sätt få andra band levererar. Sen kan JFAC i övrigt ibland hamna i facket ”mer skickliga än känsloskapande”, men jag tycker att Beyond The Chemical Doorway är ett av de alster där Arizona-borna i störst utsträckning landar på rätt sida den gränsen. Den tekniska komplexiteten är som vanligt hög, men här finns mer trivsamt organisk groove än vanligt. Inte glödhett, men absolut varmt.
Amelie: Alltså, jag vet inte. Har aldrig varit särskilt förtjust i bandet och detta får mig inte att ändra uppfattning. Inte dåligt, absolut inte, men inte mer än badkarsvarmt för mig.

LÅT: Shame And Its Afterbirth
ARTIST: Vitriol
VALD AV: Robert

Fredrik: Precis som i ”min” låt denna omgång, MELINOË, är introt här lite för långt. Det är i ärlighetens namn också tämligen weird, med sin vibe av ”skräckfilm möter cirkus”… Men när låten väl brakar loss är intensiteten maffig, det är en holmgång av brutalitet och desperation som det är svårt att värja sig mot. Nästan sju minuter hinner bli aaaningen mycket av det goda, givet att gaspedalen är i golvet i princip hela tiden från efter introt, men likafullt en stark låt även detta.
Amelie: Också här ett intro av det längre slaget och kan diskuteras, bland annat hur väl det samsas med resten av låten. Men jo, jag köper det och lyssnar gärna igen. Som helhet varmt på god väg mot det heta.
Martin: Fruktansvärt bra och drabbande. Det djupt oroande introt går jag igång rejält på, inte minst för den härligt skavande känslan det ger. Oerhört passande, med tanke på resten av låtens desperata frenesi. Inte speciellt nydanande, men satan så bra!