Melodisk döds med kvinnlig sångerska – er första tanke är ARCH ENEMY eller hur? Kanske till och med att ni är lite trötta på det? Tanken att det ryms tretton på dussinet av den här typen av band har vi nog tänkt till mans rätt många av oss.
”Dormant” är HIRAES andra skiva – den som brukar kallas svår att få till. Men med tanke på att tre av medlemmarna lirade tillsammans i DAWN OF DEMISE innan HIRAES och att bandet haft samma medlemmar sedan starten kanske det gick lite lättare än för andra band.
Jag skulle vilja råda er till att ha tålamod med ”Dormant” till en början, för de inledande tre låtarna är mer av klassiskt dödsmelodiskt snitt, men lyckas ändå hålla intresset uppe utan större bekymmer.
Men vid låt fyra – Chance To Fail – tänder det till med ett ljuvligt blasfemiskt sväng som det är ytterst svårt att motstå. Än bättre blir det i efterföljande låt About Lies som får mig att tända på alla cylindrar. Ett magiskt, ej för långt, episkt mäktigt intro. Tyngd, och rikligt med rytmiska övningar från trummisen Mathias Blässe. Fantastiskt gitarrspel och maken till vokal leverans från Oliver Kirchner, Lukas Kerk och Britta Görtz.
Resten av skivan är en mycket stark uppvisning i hur melodisk dödsmetall kan låta när den känns relevant, rejält hungrig till och med. HIRAES lyckas nämligen med bedriften i att hålla mig på tårna i stort sett hela skivan igenom, till och med längta efter att få lyssna på den. Det är ju en väldigt angenäm känsla, eller hur?
Det som gör ”Dormant” till en gedigen upplevelse är dels att man verkligen hör att HIRAES har utvecklats mer som band sedan debuten. De drar åt samma håll, låter varandras styrkor träda fram men aldrig med bekostnad på helheten. En bra och jämn nivå på låtarna hjälper också till. Sen vill jag gärna nämna sångerskan Britta Görtz insats lite extra – hon fängslar mig med flera vokala uttryck som jag inte tröttnar på.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Its Explanation Is Your God ARTIST: Morcrof VALD AV: Amelie
Martin: En sjukt skruvad, men inte helt oäven låt. Jag både avskyr och uppskattar den skevhet som är mellan den traditionella black metal-skruden och vad det nu är för vansinnigt irriterande instrument i bakgrunden. Hade jag orkat en hel skiva? Nä, det hade blivit för jobbigt för mig, men som enskild låt är detta, tja, intressant. Robert: Det här är.. udda. Det skaver, det är en disharmonisk märklig mix mellan black metal och.. tja, nån form av udda stråkinstrument (?) som glider mot ryggraden ungefär som naglar mot glas. På det hela mer intressant och udda som experiment än vad det är bra dock, och efter ett par, fyra varv eller så har även den glansen mattats. Kallt! Fredrik: I konvolutet till ”Bloody Kisses” har TYPE 0 NEGATIVE skrivit med frasen ”Don’t mistake lack of talent for genious”. Man får (möjligen inte helt orelaterat) ge MORCROF att de är extremt säregna, och ingen kan anklaga dem för att inte våga ta ut svängarna. Som med det ostämda pianot som gör sitt bästa för att riva hela inredningen i detta musikaliska rum, falsettskriket ur tonart, eller hur sången har så mycket reverb att det låter som att sångaren står i nästa postnummer-område… Nu säger jag inte att MORCROF inte har talang, och jag menar på riktigt att jag vill uppmunta alla att hitta sitt eget uttryck. Men det här är likafullt med god sannolikhet det allra sämsta bidraget som någonsin varit med i våra ”Hor or Not?”-rundor.
LÅT: Season Of Unrest ARTIST: In Vain VALD AV: Fredrik
Amelie: Jag lyssnade en hel del på ”Ænigma” när det albumet kom för tio år sedan. Däremot gick mig ”Currents” (2018) ganska obemärkt förbi trots kollega Martins hyllningar i recension och årslista det året. Season Of Unrest får mig att vilja reparera detta. Hett! Martin: Fruktansvärt efterlängtat material från IN VAIN. Jag blev så till mig att jag dök ner i bandets tidigare musik, och det kanske var oklokt, för jag tycker att den är skarpare än detta. Och då är detta väldigt bra. Kanske lite väl riskfri rensång, men i övrigt är detta mycket njutbart. Att bandet har med en saxofon är, för mig, enbart ett plus. Robert: IN VAIN är ett band som jag – enligt alla världens regler över vilken sorts musik som tilltalar undertecknad – verkligen borde gilla. Däremot har det faktiskt aldrig inträffat. Det är snyggt. Det är rätt. Det är inget som träffar mig i hjärtat, och så snart låten är slut har jag glömt den. Kroppstempererat, man känner liksom ingen skillnad om man har fingret i vattnet eller inte…
LÅT: Masterpiece ARTIST: Poseydon VALD AV: Martin
Robert: Finfin låt detta, med friskt blandning av thrash, black och attityd. POSEYDON tycks ha varit igång rätt många år om jag fattar saken rätt, men det märks inte tycker jag – det vilar en vibb av skön ”do it yourself” över det hela, och Masterpiece lovar gott för mer musk. Hett, ju! Fredrik: Ganska burkig produktion som känns lite lågbudget, men bitvis riktigt fint riffande i detta stycke thrashig döds. Breaket som börjar just innan tvåminuters-märket är snyggt på ett charmigt old school-vis, och delar av låten är riktigt ösig. Inget banbrytande eller häpnadsväckande med POSEYDON, men klart godkänd låt. Amelie: Belgisk metal är vi inte helt bortskämda med och POSEYDON är ett nytt namn för mig trots att bandet har funnits, till och från, i ett femtontal år. Det här är riktigt bra om än inte nydanande. Kanske inte ett mästerverk i sann bemärkelse men detta är varmt, dragandes mot det heta.
LÅT: Voideath ARTIST: Vorga
VALD AV: Robert
Fredrik: Kvalitets-black från Tyskland, som fint balanserar stämningsfull atmosfär med rå svärta. Bitvis kanske aaaningen för safe i sin elegans, ett hack mer elakhet och ett mindre melankoli hade lyft detta ytterligare en nivå. Men likafullt ett genuint starkt nummer, bästa denna runda. Amelie: VORGA släpper sitt andra fullängdsalbum i februari och bandets black metal är av det riktigt trivsamma slaget; melodiskt men utan att tappa svärtan och delar av råheten i soundet. Voideath pekar mot att albumet blir något att verkligen se fram emot. Omgångens hetaste! Martin: Löjligt bra, och VORGA bevisar att de verkligen är ett band att hålla koll på. Nerven, stämningen och inlevelsen i låten får det att vattnas i munnen över fullängdaren. Detta är, gott folk, hetare än helvetet.
På vinst och förlust tar jag mig an ”The Cosmic Race” av SCANNER. Jag gör det inte på helt fria boliner – SCANNER är från Tyskland, lirar power metal, och har varit igång ett bra tag (under namnet SCANNER sedan 1986) – och just dessa faktorer gör att jag tänker att detta kanske kan vara något.
Som ni förstår på betyget är detta inte speciellt bra, men det är inte heller totalt värdelöst. Det är kanske detta som gör ”The Cosmic Race” så frustrerande att lyssna på – att här finns en del grejer som verkligen funkar. Gitarrspelet från Axel Julius är till största delen riktigt bra, vissa av solona är fruktansvärt nöjsamma att lyssna på och ibland så får resten av bandet ihop en klar stadga som kan backa upp honom. Sången från Efthimios Ioannidis är också klart acceptabel.
Där det felar, ja det är ju en del, men det som jag framför allt tänker på är att SCANNER känns lite som bandet som det går att uppskatta om du inte har något annat att lyssna/kolla på om du är redigt berusad och vill ha något som inte förargar speciellt mycket, alternativt något som – om du sluter ögonen – kanske i sina bästa stunder påminner dig om varför tysk power metal kan vara bra. Trumspelet från Boris Frenkel är dock det som irriterar mig mest. Det är, som bäst, totalt oförargligt och som sämst, ja mest hela tiden. Vill man vara snäll så kan man säga att det är ”organiskt”. Vill man vara elak så kan man säga att detta låter som om någon som har spelat trummor för länge sedan återvänder till instrumentet och spelar hellre än bra. Frenkels fills är hopplöst obehagliga att lyssna på och slirar på ett totalt felaktigt – för mig – sätt.
Och låtarna är i bästa fall acceptabla, men till största delen inte speciellt originella. Detta hade kunnat funka, jag menar jag begär inte att ett tyskt power metalband från 80-talet ska uppfinna hjulet på nytt, om inte genomförandet var så taffligt.
Nej, gott folk, jag tror ni har min uppfattning klar: detta är inte speciellt bra.
ARTIST: Hiraes
ARTIST: