Alla inlägg av Werock.se

Aeternam – Disciplines of the Unseen

Aeternam - “Disciples of the Unseen”ARTIST: Aeternam
TITEL: Disciplines of the Unseen
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Shadows

AETERNAM är ett kanadensiskt metalband som nu släpper debuten ”Disciples of the Unseen”. Bandet ligger på Metal Blade och skivbolaget skriver i promoutskicken att bandets musik passar fans av bland annat BEHEMOTH och NILE. Det är alltså death metal vi pratar om, och om det är något som i någon mån skiljer AETERNAM från andra band inom genren är det bandets influenser från mellanöstern. Det kan låta lite konstigt att ett kanadensiskt band spelar döds med inslag från mellanöstern men det är väl egentligen inte konstigare än amerikanska NILEs fascination för Egypten. Dessutom har AETERNAMs sångare Ash rötter i Marocko.

”Disciples of the Unseen” är bandets debut och även om man inte har läst skivbolagets information tar det inte många sekunders lyssning för att höra likheterna med ovan nämnda BEHEMOTH och NILE. Det är kanske inte lika hårt och brutalt som NILE eller lika mörkt som BEHEMOTH. Snarare är det lite mer melodiskt och atmosfäriskt. Likheten med framförallt BEHEMOTH kan dock inte nog betonas. På skivans tio låtar växlar bandet mellan å ena sidan det finstämda och andra sidan fullt ös med blast beats. Ofta växlar det dessutom flera gånger i samma låt. Influenserna från mellanöstern är genomgående men de tar inte överhanden. Ofta märks de tydligast i inledningen eller avslutningen av låtarna. Undantaget är inledande instrumetala Ars Almadel med tydliga gregorianska inslag samt lugna akustiska Iteru som mitt i skivan erbjuder en paus från manglet.

Trots att detta är bandets debut känns skivan mogen. Produktionen på skivan gör dock tyvärr att trummorna bitvis låter ganska livlösa och programmerade. Precis som Metal Blade skriver kan AETERNAM vara något för dig om gillar NILE eller kanske framförallt BEHEMOTH. Även fans av annan death metal kan nog hitta något på ”Disciplines of the Unseen” som de gillar. Problemet med skivan är den stora likheten och jämförelsen med BEHEMOTH. Tyvärr har AETERNAM ganska långt upp till de polska förebilderna, och varför lyssna på den sämre kopian när originalet släppt så många bra album? Med detta sagt är det dock inget dåligt album de släpper ifrån sig och det kommer nog att hitta sina lyssnare. Till nästa skiva kan man bara hoppas att bandet utvecklats och i större utsträckning hittar sin egen nisch.

/Shadows

 

Alice in Chains – Black gives way to blue

Black gives way to blue

ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, ”Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med ”Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.

Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan ”Jar Of Flies” (1996).

Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.

”Black Gives Way To Blue” är ingen ny ”Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.

/Jonas Andersson

Alestorm – Black sails at midnight

Alestorm_-_Black_Sails_at_MidnightARTIST: Alestorm
TITEL: Black sails at midnight
RELEASE: 2009
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Mats Manhammar

ALESTORM, alla hamnkrogars fasa, återvänder med svarta segel i midnattens timma. Frågan är bara om fansen orkar med ännu en ölindränkt seglats.

Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad av bandets debutskiva ”Captain Morgan’s Revenge” som, trots de minst sagt töntiga texterna, innehöll medryckande låtar som Over the Seas, titelspåret och den underbara Nancy the Tavern Wench. Den sistnämnda är ett år senare fortfarande bofast i min MP3-spelare. Jag upplevde också en underhållande (om än ruskigt otajt) spelning med bandet under förra årets Wacken Open Air. När de enda utövarna av musikstilen true Scottish pirate metal nu återvänder med sitt andra släpp (det tredje om man räknar in ep:n ”Leviathan”) är en hel del sig likt, fast lite sämre. Albumöppnaren The Quest är lite sämre än tidigare nämnda Over the Seas, skivans bästa låt Keelhauled är lite sämre än Nancy the Tavern Wench osv. Christopher Bowes pratsång är ännu lite falskare och ännu lite mer prat än sång. Då hjälper det inte att det stjäls friskt från temat till Pirates of the Carribean i instrumentala stycket No Quarter. Jag kommer på mig själv med att fundera över om världen verkligen behöver mer pirate metal, trots att genrens mästare RUNNING WILD kastar ankar för gott i sommar. Klart är i vart fall att något måste hända för att det här konceptet ska kunna överleva ett album till. När så plattans sista spår, den schlagerdoftande Wolves of the Sea, börjar ljuda i högtalarna känner jag att jag nog har hört låten någonstans förut. Texten är riktigt erbarmligt dålig och efter en blick i det medföljande häftet och ett snabbt besök på Wikipedia inser jag att det är en cover på Lettlands kalkonbidrag till förra årets Eurovision Song Contest. Ridå.

/Mats Manhammar