Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Juni 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Shadows
ARTIST: Black Oak
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls så tokigt detta! Den klassiska dikotomin med skriksång och rensång hade jag kunnat vara utan – men detta är en radanmärkning. Jag vill höra mer, för det här sätter känslorna i svallning!
Robert: BLACK OAK’s första EP kom 2011 (såklart recenserad här på WeRock!), och sedan dess har bandet verkligen vuxit upp. Det som var lovande då har mognat, och såväl låtskrivarförmåga som framförande har tagit ännu ett kliv. Det börjar hetta till!
Fredrik: Sångarbetet är fint, framför allt i de rena partierna. En egentligen rätt trivsam låt, som dock för mig tyvärr dör i lågorna av den tunna produktionen. Gitarrerna låter bitvis ganska burkiga, och det saknas massor med bas i mixen.

LÅT: A Return To The Earth Below
ARTIST: Oceans Of Slumber
VALD AV: Fredrik

Amelie: Alltså “rent objektivt” är nog detta bra men det bara tilltalar inte mig. En imponerande röst för all del. Men det här är för svulstigt, för mycket Mariah Carey-/Whitney Houston-sång. För mycket av allt, helt enkelt.
Martin: Suveränt som vanligt! Jag gör ingen hemlighet av min kärlek till OCEANS OF SLUMBER för det här bandet är hemsökande bra. Den här låten har en smäktande tempo som jag gillar, och som vanligt är Cammie Gilberts sång så vansinnigt bra. September kan inte komma fort nog.
Robert: Jag borde älska OCEANS OF SLUMBER, tänker jag varje gång jag hör dem. Intrikat, fantastiskt framfört (sången! sången!) och med äkta känsla. Men det gör jag aldrig, på riktigt. Det vill sig inte,  och jag inser att jag vill tycka att detta är bättre än vad jag egentligen tycker. Felet ligger uppenbarligen hos mig.

LÅT: Social Decay
ARTIST: Gatecreeper
VALD AV: Martin

Robert: Ibland undrar man: kan GATECREEPER göra något som inte är svinbra? Gitarrväggarna. Riffen. Svänget. Förra årets “Deserted” skakade liv i vilka döingar som helst, den här singeln är inget undantag. Stekhett, Man längtar efter mer!
Fredrik: Ja! Denna köttiga old school-döds har kvalitéer som hade gjort ENTOMBED anno 1991 stolta att kalla soundet sitt, och det svulstigt tuggande riffandet sitter som en smäck i den gassande sommarsolen. Ledigt urvalets starkaste nummer. Mosh!
Amelie: Detta får mig att tänka gammal god svensk 90-talsdöds, säg kanske DISMEMBER, och det är ju inte det sämsta. Så inget nydanande på något sätt men ändå ganska hett. Och för mig som misstror metal som tonas ut, är avslutningen här helt föredömlig.

LÅT: Where Demons Bore
ARTIST: Firelink
VALD AV: Robert

Fredrik: Varierad och välproducerad mix av black, death och en gnutta post-metal. Låten glimtar till med hög verkshöjd ganska ofta, men är också något i längsta laget och tappar i förmåga att engagera vid några tillfällen. Hade velat kondensera det hela något, för kapaciteten finns där, det märks.
Amelie: Amerikansk melodisk black metal kan vara en ganska smetig gren av genren. FIRELINK gör dock ett distinkt och alldeles utmärkt jobb i Where Demons Bore och det här gillar jag skarpt. Hett!
Martin: Lika vindlande som omtumlande. FIRELINK belönar den ihärdige lyssnaren med sin minst sagt spretiga melodiska black metal. Är resten av plattan så här bra så kan det bli årsbästalista! Lavahett!

Listor

Hot or not? Cover-special!

Lämna en kommentar

WeRock-skribenterna älskar att gnabbas om musik, och var månad går åsikterna isär om färskt material. Är det smält stål eller ljummen folköl? Få typer av låtar kan nog dela dessa åsiktsmaskiner lika grundligt som en cover, vilket är anledning nog  för att ge just fyra stycken sådana ett helt eget inlägg.

Det som tycks enkelt vid första ansatsen utvecklas lätt till en svår balansgång. Det ska vara likt originalet… men inte för likt. Likt artistens egna sound… men inte för likt. Låten i sig ska dessutom vara bra. Kort sagt: när de här artisterna tolkar covers är det upplagt för HOT OR NOT cover-special!

LÅT: A Forest
ARTIST: BEHEMOTH feat Niklas Kvarforth
ORIGINALARTIST: THE CURE

 

Martin: När jag vaknade i torsdags morse tänkte jag att en låt av BEHEMOTH och SHINING-Niklas nog kunde få mig att vakna rejält. Nä, den fick mig att nästan somna om. Enough said!
Robert: Jag hade aldrig hört originalet innan den här låten släpptes, och kan konstatera att även det är en låt som går lite på tomgång. Vanligtvis älskar jag BEHEMOTH, men inte ens de kan koka soppa på en spik. Trist låt, trist cover.
Amelie: Oavsett vad BEHEMOTH gjort tidigare, vad Nergal respektive Niklas Kvarforth gjort, gör, stått och står för på gott och på ont, oavsett en totalt hopplös video – gör dig själv en tjänst och lyssna utan att titta på den – ja, oavsett allt runtomkring är detta en jäkligt bra version av en 40 år gammal låt.
Fredrik: Originalet är väl egentligen rätt tråkigt, men det finns potential i den här covern. Gillar verkligen hur de bygger upp det instrumentala, det blir väldigt stämningsfullt. Sen tycker jag kanske inte riktigt att Kvarforths sånginsats funkar rakt igenom, det blir bitvis väl åt det kraxiga hållet.

LÅT: Rainbow In The Dark
ARTIST: KHEMMIS
ORIGINALARTIST: DIO

Amelie: En bra låt blir aldrig dålig. Och det är väl just därför andra band lockas göra covers på dem. KHEMMIS version ligger här (för) nära originalet och måste jag välja så blir det ändå DIO alla dagar i veckan…
Fredrik: Säger som Amelie, en bra låt är en bra låt är en bra låt… Att matcha Ronnie James sånginsats är så klart en i princip alla övermäktig utmaning, men KHEMMIS produktion är i allt övrigt oklanderlig. Sliskig? Absolut. Alltså, verkligen otroligt over-the-top-sliskig? Ja, verkligen. Men också betvingande? Ni vet svaret – japp!
Martin: Modigt att göra covers på låtar av DIO. Oavsett hur bra man anser sig vara är det omöjligt att bräcka originalet. Och visst, KHEMMIS version är trevlig, men bidrar inte till att göra något eget av låten.
Robert: Rainbow In The Dark är en låt där varenda not, riff och ord sitter inpräntat i hjärnbarken sedan urminnes tider. Att KHEMMIS gör en egen version med små variationer som gör att de helt äger låten blir väldigt bra. Stekhett!

LÅT: Fighters
ARTIST: KATATONIA
ORIGINALARTIST: ENTER THE HUNT

Martin: En helt okej version av en otroligt bra låt. Men då originalet är så vansinnigt bra och nästan hemsökande förträffligt blir KATATONIAs version lite av en axelryckning.
Robert: KATATONIA gör den här låten till sin, och på senaste skivan “City Burials” låter man Fighters avsluta plattan på ett fint sätt. Hett!
Fredrik: Jag har inte riktigt samma nära relation till originalets upphovsmän i ENTER THE HUNT. Följaktligen är jag helt bekväm i att konstatera att KATATONIAs version, som lyckas med att vara  mer mjukt drömsk och ändå ha hårdare gitarrer, överträffar originalet. Snygg låt, detta!
Amelie: Låten är alltså en cover på Fighters av det under sin aktiva tid alldeles för lite uppskattade ENTER THE HUNT, ett svenskt unikum i hårdrockens historia som vi vill ha tillbaka – nu!
Nå, KATATONIAs version är helt ok men gör inte denna fantastiska låt full rättvisa. Lyssna helst på originalversionen med ETH, obs inte de senare remixerna utan ursprungsmixen. ETH sover för övrigt en djup törnrosesömn men är enligt uppgift inte helt avlivat. Hoppet består!

LÅT: Needles And Pins
ARTIST: JORN
ORIGINALARTIST: Jackie DeShannon/The Searchers

Fredrik: Originalet är i mitt tycke en påtagligt charmig 60-talspärla med både visst vemod och en samtidigt pigg och luftig framtoning. JORN lyckas konservera den andan ganska väl i sin tolkning av låten, som visar sig passa oväntat fint som 80-tals-radiorock. Lättsamt skval, javisst, men likafullt ett trivsamt guilty pleasure för soliga sommardagar.
Robert: JORN brukar ju ge sig på covers helt besinningslöst, och när jag såg att den här klassikern fanns med på “Heavy Rock Radio 2” var jag orolig för ett magplask. Så blir det inte. Jörn Lande gör den här typerna av låtar av kärlek till musiken han växte upp med på radio, och banne mig om han inte ror i land den här låten riktigt bra. Oväntat hett!
Amelie: Om en bra låt aldrig blir dålig som cover (se kommentar till KHEMMIS-spåret ovan) blir heller aldrig en högst medioker popdänga från 60-talet särskilt het i en rockversion som visserligen svänger lite grann men helt saknar tyngd och intresse.
Martin: Någon mer än jag som kom att tänka på filmen “The Commitments” och den formliga slakten som coverbandet AND AND AND anställer på denna låt? Låt mig säga så här – JORN gör en version som är mycket mer värd att lyssna på. Att bandet inte tycks ha lämnat 80-talet tycker jag bara är charmigt, och gör att jag blir glad av den här versionen.

Listor

Hot or not? – Maj 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Melek-Taus
ARTIST: Vampire
VALD AV: Robert

Martin: Det är inte svårt att gilla VAMPIRE. Här tycker jag dock de, i de hastigare partierna, påminner aningens för mycket om WATAIN. Desto mer smäktande och förträffliga är de långsammare partierna. Viss mersmak, men förväntar mig mer av plattan som helhet.
Amelie: VAMPIREs döds-thrash sitter precis som den ska. Här besjungs den yazidiska påfågelsbevingade ängeln Melek-Taus från en för åtminstone mig obekant mytologisfär. Snyggt är det och det enda som avviker och drar ner är det iofs vackra och stillsamt avslutande gitarrplocket. Men som engångsföreteelse och avslutandes hela albumet är det ändå ok. Som helhet hett och jag emotser förväntansfullt albumsläppet i juni.
Fredrik: Riffandet är oklanderligt. Det är elegant och rått samtidigt, kreativt men också effektivt. Hur snyggt som helst… så långt. Tyvärr har jag svårt för sången, som landar någonstans mitt emellan black metal-skrik och halvrent “growl-prat” á la old school-thrash. Känns lite platt jämfört med resten, och drar ner intrycket. Synd, för låten som sådan hade som sagt annars kammat hem höga domarpoäng från mig.

LÅT: Væromslag
ARTIST: Dunderbeist
VALD AV: Fredrik

Amelie: Upphottad barnvisa, eller vad? Jamen det här funkar i alla fall, trevlig melodi och mysig sång. Typisk norsk koselighet. Jag har Væromslag i skallen och över hela linjen både bittida och sent denna lyssningsomgång – och det är helt okej.
Martin: En helt okej låt. Det som lyfter den från svag till just okej är att DUNDERBEIST sjunger på norska. I övrigt känns låten för svag för att jag ska bli sugen på att höra mer.
Robert: Udda stycke, men det har en groove och en charm som jag lockas av. Finner mig själv nynna på den här låten efteråt, och får ge DUNDERBEIST en svag tumme upp.

LÅT: From A Whisper To A Scream
ARTIST: Gathering Of Kings
VALD AV: Martin

Robert: GATHERING OF KINGS (eller “GOK” som de brukar skriva om sig själva i sociala media) har antagligen de ostigaste texterna i universum. Klichébingo. De drar sig dessutom inte ett smack för att gå “all in” vad gäller publikfriande AOR/hårdrock, och jag förstår att detta delar hårdrocksfansen. Jag diggar med och struntar i vad omgivningen tycker!
Fredrik: Eurovision Song Contest 1986 ringde och ville ha tilbaka sitt vinnar-bidrag… Nej, men skämt å sido, detta är oerhört polerat, kitchigt och smäktande trallvänligt. Ett guilty pleasure på steroider, iförd vit polyesterkostym. Det är inte utan att man önskar att man kunde låta bli att nynna med i refrängen samt spela luftgitarr till solot. Men det kan man förstås inte.
Amelie: “Devil on your shoulder – tjohej!” Nej, det här kan jag inte ta på allvar och det ger mig noll och intet i musikaliskt hänseende.

LÅT: Part Ii: The Purple Heart
ARTIST: A Pregnant Light
VALD AV: Amelie

Fredrik: Det finns en riktigt bra låt gömd här. Stommen, harmonierna och desperationen är samtliga av gott snitt, och helheten är så där behagligt kultursvår Men produktionen kunde onekligen varit bättre, sången låter luddig och ligger för lågt. Och vad gäller trummorna lämnar jag ordet till min själv skinnpiskande kollega Martin här nedan, han är – tyvärr – mycket träffsäker i sitt omdöme… (Ledtråd: Det är ganska grundläggande att baskaggen är tight. Så kan vi säga.)
Robert: Min första kontakt med A PREGNANT LIGHT, och jag gillar panikkänskan och desperationen i sången. När den väl kommer. Det känns dock monotont och trist redan andra varvet, och vid tredje varvet är allt bara pretentiöst och jag tröttnar totalt.
Martin: Jag vill gilla A PREGNANT LIGHT mer än vad jag gör. Post-black metal brukar gå hem hos mig. Det som välter detta ner i diket är dels det verkligt fruktansvärda trumspelet, och dels den abysmalt usla produktionen av trummorna. Tyvärr är det omöjligt för mig att koncentrera mig på något annat när jag lyssnar på den här låten.