ARTIST: Iron Maiden LOKAL: Ullevi, Göteborg DATUM: 1 juli, 2011
Maskinen Iron Maiden drog in på Ullevi och bjöd på sedvanlig underhållning. Martin Bensch var på plats.
Att IRON MAIDEN fortfarande turnerar likt sprudlande pigga 30-åringar är i sanning en ynnest. Jag har med fredagens konsert sett bandet fyra gånger och har alltid hållt bandet som en av de främsta liveakterna inom hårdrocken. På skiva kan bandet slira något emellanåt, men på en scen håller de fortfarande väldigt hög klass. Scenen, en produktion av sedvanlig storlek för bandet, är formad som en rymdstation och den utnyttjas till fullo av bandet – och framför allt av bandets sångare Bruce Dickinson som far omkring som en skottspole under hela konserten. Visst märker man att medlemmarna har blivit äldre – en kommentar i publikhavet konstaterar att bandet faktiskt ser gammalt ut – men trots detta bjuder gruppen på en fruktansvärt stark föreställning.
Då bandets sommarturnéer brukar vara vikta åt äldre material – och bandet kör en myckenhet av detta – men det är skönt att se att bandet vägrar reduceras till en musikmaskin som endast spelar förväntade nummer som Run To The Hills en låt som tack och lov saknas i kvällens setlist. Man vräker på med hela fem nummer från senaste släppet ”The Final Frontier” – Satellite 15…The Final Frontier, El Dorado, The Talisman, Coming Home och When The Wild Wind Blows och även om bandet spelar framför allt de två första numren i alldeles för lågt tempo tas låtarna emot med stora applåder. Men visst är det en skillnad mellan hur de nya låtarna tas emot jämfört med de äldre – efter relativt gamla The Wicker Man applåderar och skriker publiken i närmre fem minuter, så pass länge att Dickinson till en början knappt tror på det han upplever bara för att få ett ännu större jubel då nästkommande låt, Blood Brothers annonseras. Det är också här som konserten verkligen lyfter – det spelas med en glöd och sjungs med med sån kraft att man inte kan annat än konstatera att IRON MAIDEN fortfarande har en vansinnig kapacitet i sig. Avslutande sex låtar, The Evil That Men Do, Fear Of The Dark, Iron Maiden, The Number Of The Beast, Hallowed Be Thy Name och Running Free är förvisso en något uttjatad samling låtar om man följt bandet ett tag men jösses vilken energi! Publiken, undertecknad inberäknad, fullkomligt älskar denna kavalkad och allsången är riktigt stark.
IRON MAIDEN når inte upp till de nivåer som bandet hade första gången jag beskådade gruppen 1999 på Scandinavium, och inte heller spelningen på Wacken 2008, men spelar ändå stundtals på en mycket hög och energisprutande nivå som gör att bandet gärna får fortsätta ett tag till – ett faktum som konstaterades av Dickinson till stor acklamation.
ARTIST: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation LOKAL: Stora Vega, Köpenhamn DATUM: 17 maj, 2011
När AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION ut på vägarna i närområdet för WeRocks skribenter Mats Manhammar och Martin Bensch – ja då var det omöjligt för sagda personer att stå emot. På ett välfyllt Vega i Köpenhamn visade minst två band att de minsann vet vad de sysslar med.
Boråsarna i EVOCATION låter helt okej på platta i lagom dos. Live är jag glad för att bandet endast får en halvtimme, primärt för att jag tycker att sången leverad av Tjompe låter mer än lovligt dålig. Musikaliskt låter det helt okej om bandets musik som är en skön blandning mellan det mer ruffiga soundet från dödsscenen från huvudstaden och det mer melodiska från Göteborg, men jag förstår varför bandet aldrig har slagit igenom i någon större utsträckning då låtarna inte håller någon högre klass och där idéerna känns lite väl urvattnade.
THE BLACK DAHLIA MURDER
Lite annat ljud i skällan blir det när amerikanarna i THE BLACK DAHLIA MURDER går på. Att bandet sköter sin egen soundcheck är riktigt underhållande – att det är viktigt att hålla tiden för bandet förstår man när gitarristen Brian Eschbach säger till ljudteknikern att han har 20 sekunder på sig – sen kommer man dra igång. Och det gör bandet med besked.
The Black Dahlia Murder. Bild: Martin Bensch
Jösses, vilket ös! Everything Went Black från ”Nocturnal” vräks ut med ett ljud som ger rysningar – det är tajt, tungt och förödande energiskt och detta ger effekt på publiken som verkligen börjar visa sin uppskattning. Det hjälper såklart att sångaren Trevor Strnad är en av de mest sympatiska frontmän som finns inom branschen. Han ler mer än någon denna kväll, och det märks att hans glädje att stå på scen är, milt uttryckt, stor. Att ett band verkligen visar att de har roligt är en sak som fler band borde anamma eftersom det i alla fall denna kväll blir uppenbart att denna glädje smittar av sig på publiken som röjer storligen ju längre in i setet bandet kommer.
Att bandet bjuder på ett helt pärlband av krossande låtar gör ju såklart sitt till – Necropolis, Statutory Ape, A Vulgar Picture, What A Horrible Night To Have A Curse, Funeral Thirst – är alla låtar med bra verkshöjd om ni frågar mig och de visar med all önskvärd tydlighet gruppens förmåga att blästra på ordentlig, samtidigt som man bjuds på partier i 6/8 dels takt där Strnad allt som oftast dirigerar publiken. Nya låten Moonlight Equilibrium från kommande ”Ritual” är en låt som får mig att längta efter plattan och låten går väl hem hos publiken.
Jag har sett THE BLACK DAHLIA MURDER en gång tidigare. Precis som då imponerar bandet ordentligt. Det låter bra, och det är helt enkelt riktigt kul att se bandet på scen.
AMON AMARTH
Stora Vega har hunnit fyllas under THE BLACK DAHLIA MURDERs spelning. Det är en förväntansfull skara som har tagit plats framför scenen, som inför huvudbandets konsert helt domineras av den brutala backdropen bestående av eldjätten Surt som svingar sitt svärd i ett hav av eld. I ensamt majestät framför denna tronar sedan det största trumset jag sett sedan Nicko McBrains glansdagar.
AMON AMARTH inleder triumfatoriskt med War of the Gods, det klart bästa stycket från senaste alstret ”Surtur Rising”. Jublet som stiger mot taket när sista ackordet av denna låt klingat ut känner nästan inga gränser, och frontmannen Johan Hegg njuter i fulla drag. Det märks, både på scenen och i publiken, att AMON AMARTH har tagit nästa steg i sin utveckling och att bandet numera är ännu ett nummer större än senast det gästade Köpenhamn. Konserten förlöper utan större överraskningar och både framförandet och ljudbilden är mer än tillfredsställande.
Bandet har blandat låtlistan på ett föredömligt sätt. Av de 15 låtar som framförs (17 om man även räknar med de låtar som ingår i ett medley) spelades endast åtta under bandets förra konsert i den danska huvudstaden. Man lyckas även få med låtar från samtliga åtta fullängdsalbum. Från nya plattan spelas fem kompositioner och det kan man väl egentligen inte säga så mycket om. Problemet är emellertid att låtmaterialet på den nya skivan (inledande War of the Gods undantagen) inte håller riktigt samma klass som på de två föregående släppen. Jag hade personligen hellre hört ännu en låt från någon av dessa. Ska man gnälla lite till så känns konserten med sina 80 minuter inklusive extranummer i kortaste laget.
Amon Amarth. Bild: Martin Bensch
I stället för att gnälla jublar jag dock av glädje när jag upptäcker att det medley som avslutar det ordinarie setet innehåller bandets bästa låt någonsin – Gods of War Arise. När AMON AMARTH sedan som extranummer bränner av en riktig hitkavalkad i form av Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory och The Pursuit of Vikings vore man en idiot om man inte kapitulerade inför Stockholmarnas plundringståg. Allt är med andra ord som det ska vara när Johan Hegg i det sista extranumret leder publiken i allsång medan han åter yttrar det numera klassiska skämtet: ”Det spelar ingen roll om ni inte kan texten, det är dödsmetall så det är ändå ingen som hör vad ni sjunger.”
Setlist AMON AMARTH: War of the Gods, With Oden on Our Side, Destroyer of the Universe, Masters of War, Live for the Kill, Guardians of Asgaard, Doom Over Dead Man, Slaves of Fear, God His Son and Holy Whore, Varyags of Miklagaard, For Victory or Death, Medley (Victorious March, Gods of War Arise, Death in Fire) extranummer: Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory, The Pursuit of Vikings
ARTIST: Napalm Death LOKAL: The Rock, Köpenhamn DATUM: 8 februari, 2011
Grindcorens ofrivilliga och högst ödmjuka gudfäder Napalm Death gästade The Rock och levererade. I vanlig ordning. WeRocks Martin Bensch var på plats.
När Mark ”Barney” Greenway vrålar rakt ner i mikrofonen, och med sitt kroppsspråk signalerar att här står en arg man har jag svårt att tro att detta är den vänlige, engagerade man jag satt mitt emot en timme innan konserten. NAPALM DEATHs frontman har, likt bandets musik, inga mellanlägen och Barney förkroppsligar begreppet total inlevelse på ett absolut briljant sätt. När han inte gallskriker är det inte så att han tar det lugnt – han är väldigt påtagligt inne i musikens kakofoni – och det på ett sätt som verkligen imponerar.
Mark ”Barney” Greenway. Foto: Martin Bensch
NAPALM DEATH bär, kanske en smula ofrivilligt, ett oerhört stort bagage i form av trovärdighet inom grindcore. Att bandet ofta attribueras för att ha skapat genren nästan på egen hand, samt bandets numera 30 år långa karriär förpliktigar till en hel del. Det gör bandet – röjet är påtagligt, men något annat hade jag i och för sig inte förväntat mig, vi pratar ju ändå om grindcore. Men bandet uppvisar också en glöd och engagemang i framförandet av låtarna. Shane Embury, den av medlemmarna som varit med längst (1987), gitarristen Mitch Harris och trummisen Danny Herrera (även i utmärkta ANAAL NATHRAKH) öser verkligen på i låtarna. Men det är ändå Barney som blir tungan på vågen för bandet ikväll.
Napalm Death. Foto: Martin Bensch
NAPALM DEATH har en oerhört stor produktion i ryggen, och jag hade gärna sett att bandet spelade längre än den dryga timmen vi nu får. Jag är ändå väldigt nöjd med bandets låtval som den förstagångslyssnare jag är rent konsertmässigt. Man kör såklart klassiker som Scum, Control, M. A. D och You Suffer från 1987 års debutplatta, men matar också på med favoriterna Continuing War On Stupidity, On The Brink Of Extinction, Lucid Fairytale och When All Is Said And Done.
Publiken, stor för att vara en tisdagskväll, är verkligen på – det moshas i varenda låt bandet framför.
Organisk och spontan är två ord som ofta dyker upp när Barney pratar om hur han vill att NAPALM DEATH ska vara – att han verkligen menar detta är påtagligt. Bandet är inte det tajtaste i världen – och i det här fallet gillar jag det. Det är inte så att man, så vitt jag kan avgöra, spelar fel – men det finns ett driv och ett rått punkigt sväng i bandets framförande som jag verkligen faller för.
Jag hade stora förväntningar på kvällens konsert, och när jag går nerför Ströget till Köpenhamns Huvudbanegård är jag väldigt nöjd med vad jag upplevt – rå, punkig grindcore framförd med engagemang och känsla. I NAPALM DEATHs fall räcker detta väldigt långt.
