Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Whitechapel – Mark Of The Blade

Lämna en kommentar

imageARTIST: Whitechapel
TITEL: Mark Of The Blade
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

WHITECHAPEL, som såklart har tagit sitt namn efter det område i London där Jack The Ripper begick minst 5 mord på 1880-talet, har under sin karriär blandat och gett med varierande resultat. Jag var direkt missnöjd med föregångsskivan till nu aktuella “Mark Of The Blade”, och egentligen var jag inte alls sugen på att recensera den. Men av någon anledning, kanske främst snacket om att bandets sångare Phil Bozeman i en låt använder det mest oerhörda ett band som sysslar med deathcore kan använda – rensång, bestämde jag mig ändå för att köra.

Har bandet mesat till sig? Nä, det kan jag inte säga. Det är fortfarande rejält gitarrtätt (bandet har tre gitarrister) och de varierar sig numera bra mellan väldigt feta riffmattor och bra melodier. Här skiljer sig bandet inte från de två senaste skivorna. Men faktum är att det är när bandet faktiskt frångår sin genres konventioner som det blir riktigt bra.

Rensången i Bring Me Home gör sitt till, men även utan denna är det en riktigt bra låt, fylld med vemod och rejält känslomässig. Och jag köper den rakt av då bandet verkligen har jobbat fram en stringent stark låt. Likadant är det med instrumentala Brotherhood där bandets tre gitarrister Ben Savage, Alex Wade och Zach Householder får kliva fram och verkligen briljera i en lika mäktig som vacker låt. Efterföljande Dwell In The Shadows golvar mig totalt med sitt oerhört fina sväng som minner en hel del om hur PSYCHROPTIC låter i sina bästa stunder (och de är ju många!), och låter trummisen Ben Harclerode visa upp fint arbete på bastrummorna. Nu kanske ni undrar – hörs basen? Jajemänsan! Inte för att Gabe Crisps spel handlar om att lira rundor runt resten av bandet, men det är alltid bra om basen hörs om ni frågar undertecknad.

Avslutande Decennium (som härleder sin titel till att WHITECHAPEL startade 2006. Fyra originalmedlemmar är kvar i bandet. Bara en sån sak) är även den en bra låt.

WHITECHAPEL uppfinner inte hjulet på “Mark Of The Blade” men revanscherar sig rätt ordentligt från “Our Endless War”. Gott så.

Skivor

Katatonia – The Fall Of Hearts

Lämna en kommentar

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare “The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna “Night Is The New Day” och “Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta “The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för “The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som “spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

Skivor

Poison Headache – Poison Headache

Lämna en kommentar

Poison_Headache_-_Poison_HeadacheARTIST: Poison Headache
TITEL: Poison Headache
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det kan ta lång tid att få ihop en skiva behöver vi bara kolla på EYEHATEGOD eller GRAVES AT SEA för att inse. När det gäller POISON HEADACHE har mest andra band satt käppar i hjulen. Gitarristen/sångaren  Phil Sgrosso har varit svårt upptagen i WOVENWAR och AS I LAY DYING, och är den av bandmedlemmarna som har varit mest upptagen för att på allvar kunna skapa musik med trummisen Kyle Rosa och gitarristen Andy Kukta. Men nu föreligger bandets debut.

Och det är en skiva som på inga villkors vis ändrar samtida musik – det finns gott om referenser till, i alla fall om vi ska tro Metal Blades sida om bandet – till ENTOMBED, CONVERGE och MOTÖRHEAD. Aggressiviteten saknas i alla fall inte när trion matar upp nästan alla reglage till max i inledande Sin Eater som är en riktigt fin öppningslåt.

Det finns gott som saftiga låtar – skönt avslappnade (nåja, allt är relativt eller hur?) Benumbed som övergår i ljuvt aggressiva Death’s Design som har ett mellanparti som, såklart, är tungt utav bara den.

I originalitet får POISON HEADACHE inte speciellt höga poäng, men genomförandet av musiken samt låtmaterialet gör ändå att betyget hamnar på den övre skalan. Det här bandet övertygar mig om att de verkligen tror på sitt låtmaterial. Det finns betydligt bättre metalliserad hardcore än den POISON HEADACHE bjuder på, men också betydligt mycket sämre.