Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

Lämna en kommentar

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till “In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten “Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren “Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella “In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

Skivor

Narvik – Ascension To Apotheosis

Lämna en kommentar

narvik-ascension-to-apotheosisARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att “Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.

Skivor

SUNSTORM – Edge Of Tomorrow

Lämna en kommentar

ARTIST: SUNSTORM
TITEL: Edge Of Tomorrow
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, tillhör du dem som gillar hårdare musik så är det dags att dra fram skurtrasan nu, för det lär behöva torkas smör på golvet framför högtalarna.

Eviga återvinningsmaskinen Frontiers Records gör lite som vanligt, man sliter fram en gammal goding från garderoben och petar ihop lite låtar som ska skaka nytt liv i någon som sett sina bästa dagar. I det här fallet är det sångfågeln Joe Lynn Turner vars CV innefattar bland annat RAINBOW, YNGWIE MALMSTEEN och DEEP PURPLE vars band SUNSTORM får släppa tredje given “Edge Of Tomorrow” på det italienska skivbolaget. Turner sjunger fortfarande bra men är inte i närheten av klippet och tonläget han klarade i fornstora dagar.

Låter det som om jag är skeptisk till den här plattan?

Faktiskt inte. För trots alla de där nedsättande kommentarerna och putslustiga billiga poängerna så kan man inte bortse från något så enkelt som att den här plattan innehåller bra låtar.

Det är enkelt, rakt på med klassisk melodiös hårdrock som fastnar direkt i hjärtat. Man sjunger med i låtar som Nothing Left To Say, Heart Of The Storm eller Tangled In Blue och det är inte bara okej att det handlar om banala saker – det är till och med helt rätt och liksom meningen. Sån här musik ska inte handla om politisk kritik, den ska handla om lite hjärta och smärta och sånt som kan gå in genom ena örat och ut genom andra.

SUNSTORM levererar helt enkelt, och i kamp med en mycket stark period av nya skivor så har den här plattan helt enkelt kapat åt sig rejält med speltid med all sin enkelhet och lättillgänglighet. Betygssjuan ska ses som stark, och baske mig om inte den här kommer bubbla upp till ytan med jämna mellanrum när det gäller speltid.

Inte illa pinkat för en föredetting som bjuder på smörfest!