Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

GRAND MAGUS – Sword Songs

Lämna en kommentar

ARTIST: GRAND MAGUS
TITEL: Sword Songs
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Diskussion på Werock-redaktionens digitala forum återges nedan som ingress till den här recensionen.

Jag: Vem recenserar nya GRAND MAGUS?
Redaktör Bensch: Det gör väl du?
Jag: …måste jag? Den är ju rätt tråkig och tyvärr svag för att vara Magus. Har liksom…väldigt lite att säga om den (!)
Fredrik: Agreed. (Tyvärr.)
Jag: Förra Magus tyckte jag var helt grym, den här vill man mest inte lyssna på mer än plikttroget.

Där någonstans tar vi avstamp när vi ska skärskåda nya “Sword Songs”, svenska powertrion GRAND MAGUS åttonde fullängdsplatta. Jag har dem alla, och har (minst) sen 2005 års “Wolf’s Reurn” varit ett troget fan. Jag är fortfarande ett troget fan, och tycker att GRAND MAGUS borde nå världsherravälde i ett vidare perspektiv. Förra skivan “Triumph And Power” var nog bandets starkaste till dags dato, och det är därför med mer än bara lite besvikelse som jag konstaterar att årets giv inte alls faller mig på läppen. “Sword Songs” är förstås inte dålig – till det är bandet helt enkelt alldeles för kompetenta – men den är rätt slät. Speciellt i förhållande till bandets övriga diskografi. Cirka 30 minuter lång känns den faktiskt nästa väl lång och som om det går på tomgång mer än en gång.

Känslan är att detta är lite av bandets “Manowar”-platta, och kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med den helt enkelt. Märkligt nog.

Ska man ändå fylla ut lite så tycker jag att ett spår som Viking Metal (kanske den låt de flesta har hört) har en skön vers och en tapig refräng, att Forged In Iron – Crowned In Steel är albumets kanske bästa spår tillsammans med Varangian och avslutande fina Everyday There’s A Battle To Fight samt att Janne “JB” Christoffersson sjunger bra som vanligt. Inget nytt under solen egentligen, och trots att skivan inte är dålig så gissar jag att jag knappast kommer spela den så mycket framöver då den helt enkelt hamnar långt ner i högen av prestatinoer från GRAND MAGUS.

Skivor

Dark Funeral – Where Shadows Forever Reign

Lämna en kommentar

imageARTIST: Dark Funeral
TITEL: Where Shadows Forever Reign
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att tycka om ett band som DARK FUNERAL. De har varit med länge, kämpat sig igenom grava svårigheter med gamla skivbolag, tappat medlemmar och levererat black metal som stringent har legat på en bra nivå.

Jag kom in på bandet i höjd med “Attera Totus Sanctus” en skiva som anses vara diskografins svagaste – i alla fall om vi väljer att tro Metal Archives.

Nya given markerar avstamp med ny sångare i Heljarmadr som ju har att fylla Emperor Magus Caligulas skor och nytt skivbolag.

Och det låter fortfarande stämningsfyllt om bandet – låt vara att Dominators trummor låter lite för torra för min smak.

Bäst är bandet i sjukt stämningsfulla As One We Shall Conquer, piskande The Eternal Eclipse och avslutande titellåten. Även om de andra låtarna är bra, sticker de tre ut lite extra i mina öron.

Gitarrarbetet från Lord Ahriman och Chaq Mol är riktigt bra med intressanta harmonier och det känns som om bandet har fått lite av en nytändning.

Heljarmadrs sång är bra, utan att helt golva mig.

Sammantaget är “Where Shadows Forever Reign” en bra skiva som stundtals imponerar utan att fullständigt golva mig.

Skivor

If These Trees Could Talk – The Bones Of A Dying World

Lämna en kommentar

imageARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Bones Of A Dying World
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Har ni känsla för feeling? Instrumentala post-rockbandet IF THESE TREES COULD TALK har det i vilket fall. Jag drabbas av samma känslostorm när jag lyssnar på bandets kommande platta “The Bones Of A Dying World” som jag hamnade i när KHOMA släppte “The Second Wave”, låt vara att svenskarna är snäppen hårdare än bandet från Akron i Ohio.

“The Bones Of A Dying World” är utan tvekan bandets hittills bästa och mest känslomässiga släpp och bandet verkar ha gått loss hårt i studion för varenda låt formligen vibrerar av patos.

ITTCT är verkliga genier på att faktiskt göra något av att de är tre gitarrister. Hur många band med tre gitarrister finns det inte som enbart låter den tredje dubblera vad nummer två gör? Jeff Kalal, Cody Keller och Michael Socrates jobbar inte alls så, utan låter melodier och slingor vävas in i varandra på sätt som tycks möjliga att variera i det oändliga.

Trummisen Zack Kelly och basisten Tom Fihe gör ett bra jobb även de, men det handlar ytterst lite om att framhäva sig själva på bekostnad av vare sig låtarna eller gitarrspelet.

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.