Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Serious Black – Mirrorworld

Lämna en kommentar

Serious Black MirrorworldARTIST: Serious Black
TITEL: Mirrorworld
RELEASE: 2016
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Märkligt nog har SERIOUS BLACKs debut ”As Daylight Breaks” som släpptes förra året fått ett försvarligt antal spelningar den senaste tiden. Jag tycker att det är en riktigt trevlig skiva som jag gärna återkommer till då jag vill ha musik som är välskriven, habilt framförd och som verkligen uppfyller mitt behov av melodier.

SERIOUS BLACK gillar uppenbarligen inte att ligga på latsidan, för nu föreligger ”Mirrorworld” redo att släppas.

Power metal som genre betraktat är ju inte en genre där speciellt mycket förändringar kan skönjas. Så inte heller här, men det spelar inte speciellt stor roll. Ett oeftergivligt krav på att skriva bra låtar som gärna inbjuder till allsång  och taktfast stampande existerar dock.

Spontant tycker jag att ”Mirrorworld” är aningens svagare än ”As Daylight Breaks”, men här finns fortfarande gott om riktigt bra låtar. Inledande As Long As I’m Alive är en klassisk power metallåt. Den har ett fint mäktigt intro innan tempot skruvas upp. Urban breed (ja, han insisterar på att stava sitt efternamn med små bokstäver) som kanske fler känner igen då han har ett förflutet i BLOODBOUND och TAD MOROSE sjunger fint. Han har det rätta klippet i stämman som jag verkligen uppskattar.

Det gäller också resten av bandet som verkligen har gedigna CV:n.

Det jag kan tycka drar ner skivan är också det som är skivans styrka. Detta är musik som känns väldigt trygg. Det görs inte någon som helst ansträngning att bryta genrens givna konventioner. Kanske är det inte heller meningen att power metal ska vara utmanande? I vilket fall så andas, äter, lever SERIOUS BLACK power metal. De vet vilka parametrarna är, och lyckas snickra ihop låtar som övertygar mig om att de är ett band som det är värt att lägga lyssnartid på. Här finns tillräckligt med teknisk mumma – framför allt i plattans senare del.

Gillar du bandet sedan innan så kommer du sannolikt att gilla även ”Mirrorworld”. På min egen årsbästalista lär skivan inte hamna, men tillräckligt bra för ett betyg på den övre delen av skalan är den utan tvekan.

Skivor

Pain – Coming Home

Lämna en kommentar

Pain Coming HomeARTIST: Pain
TITEL: Coming Home
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har en viss respekt för Peter Tägtgren. Inte bara ser han till att HYPOCRISY håller ställningarna, han ser också till att skruva till riktigt bra ljud till en extrem radda band i sin studio The Abyss. Och så har vi PAIN det sedan många herrans år soloartade projekt där han blandar metal med mer industriella och mainstreamartade influenser.

Jag har alltid tyckt att vissa låtar som kommer ut under namnet PAIN är helt ok. Jag har aldrig fastnat för hela skivor – det har alltid funnits flertalet låtar på skivorna som jag tycker är rent skval, ja kanske till och med dåliga och alibiartade.

Det förhåller sig på samma sätt med ”Coming Home”. När det är bra, ja då är det verkligen svinbra. Inledande Designed To Piss You Off (programförklaring?) har ett fint cowboydriv i introt och fett riffande. Det är lite tjosanhejsan över att blanda metal med komp som jag förknippar med helt annan musik, men det funkar faktiskt riktigt fint. Refrängen är rejält bra.

Muskelriffandet i Call Me vars rent episka anslag med symfoniorkester är synnerligen tilltalande. Jag köper till och med att låten gästas av Joakim Brodén från SABATON. Här har vi snygga kontraster mellan mellantempo och aggressivt driv.

RAMMSTEIN-vibbarna kommer fram i Pain In The Ass och visst, vi har alla hört det förr, men även detta funkar bra. Som bäst närmar du dig låten med en inställning att bli road. Vilket väl egentligen kan sägas om hela skivan.

Helt allvarsbefriat är dock inte ”Coming Home”. När Tägtgrens låtskrivarsnille kommer fram i ett helgjutet stycke som Black Knight Satellite då är det omöjligt att inte kapitulera fullständigt. Här finns en ren ljungeld av mäktighet som är så elitartad suverän – exakt så här ska symfoniska inslag användas.

Lyssnar du bara låt för låt så håller skivan för flera genomlyssningar. Men som helhet så finns det stycken som i alla fall i mina öron skulle behövt vässas till för att räcka hela vägen fram.

Skivor

Svartanatt – Svartanatt

Lämna en kommentar

SvartanattARTIST: Svartanatt
TITEL: Svartanatt
RELEASE: 2016
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Roky Erickson…
Roky Erickson…
Roky Erickson!

Nähäpp, Roky uppenbarade sig tydligen inte på magisk väg om man sade hans namn tre gånger högt, ståendes i mörkret framför badrumsspegeln. Det var ju trist… eller, det förutsätter jag att svenska SVARTANATT tycker, då de rimligen lär ha försökt. Jag antar åtminstone detta, givet den uppenbara påverkan kultfiguren har haft på bandets musik. Jag menar, kom igen, lyssna bara på spår som Secrets Of The Earth, Dreams eller Demon – parallellen är given!

Nu är ju detta varken kriminellt eller särskilt oangenämt. ROKY ERICKSON blev kultfigur av en anledning, och den murriga,hest och raspigt framsjungna 70-talsrock SVARTANATT bjuder på är inte så dum den heller. När jag här säger 70-talsrock så menar jag den sorten som (förutom Roky, då) hämtar inspiration från CACTUS snarare än BLACK SABBATH, och skiftet 60-tal/70-tal snarare är skiftet ett decennium senare. Just 60-talsvibbarna är förmodligen tydligast i riktigt fina balladen Thunderbirds Whispering Wind.

Bandets styrka är förmodligen den känsla av autenticitet man lyckas förmedla, både i låtskriveriet som är avskalat och to-the-point utan krusiduller, och i produktionen som är så där genuint varm, lite luddig och lo-fi som om plattan verkligen vore inspelad för  fyra årtionden sedan. Ibland tänker jag att bandet nästan tagit det ett steg för långt, det finns ju faktiskt bättre verktyg idag, men å andra sidan, kul med ett gäng som verkligen håller fast vid sin artistiska vision.

I övrigt är låtmaterialet något ojämnt. De spår jag redan nämnt är alla rätt starka kort, men resterade nummer är något mer på nivån ”helt okej, men inget märkvärdigt”.  SVARTANATTs självbetitlade debut är sammantaget ändå en trivsam historia, och som sagt, fans av ROKY ERICKSON lär rimligen ta gästrikarna till sina hjärtan.

Kom igen, vi prövar en gång till!

Roky Erickson…
Roky…