Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Lik – Necro

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.

Skivor

Messa – The Spin

Lämna en kommentar

ARTIST: Messa
TITEL: The Spin
RELEASE: 11/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på italienska MESSA sedan de gav ut sin debut ”Belfry” 2016, men inte kommit mig för att recensera någon av bandets skivor. Förrän nu. Kanske har det varit så att jag har uppskattat bandets musik, och ständiga sökande efter nya uttryck att jag ville ha ett band vars musik jag enbart kunde lyssna på utan att behöva fundera på varför jag tyckte om så mycket?

Jag inser att det, i och med släppet av ”The Spin”, inte går att inta den positionen mer. För detta är – det ser ni på betyget – bra så in i helvete.  Jag blev avskräckt av den text som skickades med promon. När ord som legendary, majestic, breathtaking  förekommer, ja då kan det vara läge att åtminstone höja på ett skeptiskt ögonbryn, kanske till och med himla med ögonen?

Jösses vad jag fick äta upp den inställningen. Från inledande Void Meridian till avslutande Thicker Blood trollbinder MESSA i det närmaste fullständigt med en skiva som inte bara binds ihop av Sara Bianchins magiska röst, utan också av genomarbetade låtar som både känns hemtama utan att för en sekund vara stillastående och som har ett gitarrspel som hänför.

Därav det näst högsta betyget. Jag måste ha lyssnat på skivan minst 30 gånger och inte bara kommit på mig med att nynna när melodier dykt upp i skallen, jag har ärligt längtat efter att få trycka igång den vid varje tillfälle.

MESSA har hållit sig inom den doomiga metallen som utgångspunkt, utan att vara rädda för att utforska andra stilar. Detta är verkligen grejen med ”The Spin”. Spontant skulle jag vilja räkna upp beröringspunkter och associationer som TRIBULATION, pop, 80-talsballader med vinden i håret-solon, sväng, jazz och growl som drar åt black metal-hållet. Det hade kunnat bli hur taffligt som helst, men jag känner mig så omhändertagen av MESSAs skicklighet att jag aldrig känner att det där höjda ögonbrynet hotar att dyka upp igen.

Som mest njuter jag av underbart nostalgiska, och skickligt uppbyggda Immolation som ligger som låt fyra på skivan, och som fint både lugnar ner från de inledande tre låtarna och bygger upp till de avslutande tre – The Dress, Reveal och Thicker Blood där bandet spänner bågen och ror hem en skiva som jag bara vet att jag kommer återkomma till under resten av året. Ni behöver kolla in den här skivan.

Skivor

Novarupta – Astral Sands

Lämna en kommentar

ARTIST: Novarupta
TITEL: Astral Sands
RELEASE: 14/2-25
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

“Astral Sand” inleds med det instrumentala introt Ensamstående: Enastående som snyggt leder oss in i Novaruptas melankoliska värld. Soundet känns igen från de tidigare albumen men redan i andra spåret Seven Collides möts vi av nya industriella element. I en av albumets starkaste låtar Endless Joy får vi höra en medryckande sånginsats signerad Per Stålberg (Division of Laura Lee, Child mfl). Tonen och desperationen tar tag i mig när han sjunger om ändlös lycka.

Under flera genomlyssningar av “Astral Sands” slår det mig att musiken och låtarna är så målande att det inte behövs någon genrebeteckning av Novarupta. Det står för sig själv och har en tilldragande kraft som gör att jag vill lyssna om och om igen.

I Terraforming Celestial Bodies får vi höra den souliga och rockiga rösten från Arvid Hällagård (Greenleaf). Låten i sig tillhör skivans mer avskalade och drömska stunder. Trots att Novarupta använder sig av sångare/sångerskor med olika karaktär så känns det alltid som ett och samma band som framför låtarna.

Ett snyggt avslut på en avslutande platta ges i Now We Are Here (At the Inevitable). Här får vi höra en skönsjungande Martin Wegeland (Domkraft) som exploderar i en härlig och ärlig desperation. Men här tar det slut…

Novarupta har för mig varit mer än fantastisk och målande musik. Projektet har en egen identitet som kommer att leva länge. Albumen har skapats under ett världsläge som genomgått pandemi, krig och annat djävulskap. Mörkret är tydligt, men jag vill ändå känna att det finns någon spricka i musiken där ljuset kommer in. Jag kommer med jämna mellanrum att återkomma tillbaka till ”Disillusioned Fire”, ”Marine Snow”, ”Carrion Movement” och ”Astral Sands” för Novarupta har berört mig på djupet. Ett unikt projekt.